I debatten om gangsterrapparen Yasin skriver Per Gudmundson om medelklassvänsterns jakt på hjältar och sanningssägare bland kriminella (Bulletin 31/1-21). 

“Man tänkte sig att människan i grunden var god, men att hon bröts ner av förtrycket i det förhärskande systemet. Befriad från bojorna skulle hon blomma ut och förverkliga det klasslösa lyckoriket. Kriminalitet och annat antisocialt beteende blev med detta synsätt ett slags revolutionära handlingar. Sunda protester mot ett ruttet statsbygge. De kriminellas kultur var således värd att lyssna på.”

Sökandet efter den urgoda människan bakom en kuslig fasad har en lång historia. Gudmundson ger exempel från proggtiden, men vurmen för de utstöttas budskap har en mycket vidare betydelse för vänsterperspektivet.

Det är två idétraditioner som kombineras i den “progressiva medelklassens” fascination för den ädla vilden. Den ena härstammar från Jean-Jacques Rousseaus tankar kring civilisationens fördärvande inverkan på människans ursprungliga godhet. Den andra kommer ur Karl Marx fantasier om proletariatet som bärare av allmänmänsklig natur, okontaminerad av egoism.

År 1750 blev en ung Rousseau berömd tack vare en essä som han skrev för en tävling utlyst av Dijonakademien. Temat var “huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande”. Rousseau gav ett svar som gick rakt emot upplysningsfilosofernas framtegsoptimistiska syn och vann första pris. I sin essä lovordade han “de första tidernas enkelhet” och påstod att “våra andar korrumperades i takt med att våra vetenskaper och konster gick mot sin fulländning”.

Rousseau utvecklade sitt perspektiv i en rad inflytelserika verk och hans civilisationskritik blev mönsterbildande. Bakom den fördärvade moderna människan fanns det en god vilde, en autentisk människa, och uppgiften var att frigöra människans instinktiva godhet från ett repressivt samhälles bojor. 

Det var så 68-vänstern uppfattade sin gärning. Konventioner, traditioner och givetvis den förtryckande kapitalismen skulle omkullkastas för att kunna få tillbaka den obesudlade naturmänniskan. Därför hänfördes så många i 68-vänstern av Maos kulturrevolution och Pol Pots genocidala metoder. Det handlade om att rasera den ärvda civilisationen, göra tabula rasa för att en ny och ofördärvad människa skulle kunna bygga upp det kommunistiska paradiset. 

Från Marx kom det andra viktiga bidraget till den ädle vildens kult. Den skäggige profetens övertygelse var att proletariatet hade en allmänemancipatorisk uppgift att förverkliga. Resonemanget utvecklades i en av hans mest berömda ungdomsskrifter: Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin – Inledning, publicerad i februari 1844. I denna framträder proletariatet med alla de egenskaper som både Marx och marxisterna sedan skulle upprepa utan variation. Det intressanta i vårt sammanhang är Marx sätt att belägga proletariatets messianska mission. Han ställer sig följande fråga: “Var finns alltså den positiva möjligheten till en tysk emancipation?”

“Svar: I bildandet av en klass med radikala fjättrar […] en sfär som inte tar någon bestämd rätt i anspråk, eftersom mot den inte övas någon särskild orätt, utan orätten i allmänhet. […] En sfär […] som med ett ord är den totala förlusten av människan och alltså blott genom det fulla återvinnandet av människan kan vinna sig själv. Denna upplösning av samhället som ett särskilt stånd är proletariatet.”

Det handlar om en märklig eländets dialektik. Ur den mest extrema exploateringen ska det allmänmänskliga växa fram. Det är de utblottade, de som av kapitalismen berövades alla civilisationens vinster, som bär den lysande framtidens löfte. Detta är den marxska versionen av den ädle vilden, som fanns i historiens början, i den så kallade urkommunismen, och som kommer att återuppstå i dess lyckliga, kommunistiska, slut. 

Det är dessa fantasier som närde medelklassvänsterns våta drömmar om att mänsklighetens befriare skulle resa sig ur de fattigaste av de fattigaste. Bland bönderna i Vietnam, Kina, Centralamerika eller Kongo, ledda av eldiga och gärna skäggiga comandantes. Men dessa hjältar kan också finnas närmare till hands: bland kåkfararna eller förorternas bångstyriga ungdomar. De behövs för att hålla den revolutionära moralen uppe. Men alltid på ett tryggt avstånd – ty den ädle vildens framfart avsmakas bäst på distans.