KRÖNIKA. Förra året kom EU-länderna överens om att skapa en fond om 750 miljarder euro – vilket motsvarar över 8 000 miljarder kronor om varje euro är värd 11 spänn. Pengarna ska delas ut i lån och bidrag (hela 52 procent) till olika länder för att deras ekonomier ska repa sig efter pandemin. Cirka 150 miljarder kronor kommer att komma från Sverige. 

Gulp. Hick. WTF? 

På onsdag kommer Sveriges riksdag att rösta i frågan och tyvärr lär det hela gå igenom. När protokollet kom från finansutskottet häromdagen kunde man läsa att bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna reserverat sig. Moderaterna gnällde lite men röstade ändå för. 

Hur kan ett parti som annars är så måna om individens frihet och skeptiska mot skatteslöseri bara acceptera detta? 

Moderata Ungdomsförbundet protesterade i helgen i en debattartikel. Det är förståeligt att de unga skriker, för det är ju de som kommer att få betala. Räntor. Amorteringar. Liknande påhitt i framtiden. Kidsen lär få ta från sina bankkonton och betala. Klart att de är förbaskade.

”Röstar Moderaterna för förslaget väntar oöverskådliga konsekvenser. Förslaget binder upp Sverige till år 2058 i återhämtnings­fonden utan att ge några garantier på att medlemsländerna reformerar sina ekonomier och skapar större buffertar för att hantera framtida kriser” (SvD 20/3).

Ja, i detta ligger en obehaglig sanning. När jag skrev om fonden då den förhandlades förra våren noterade jag att EU-kommissionen under åren hade prickat Italien, Spanien och Frankrike för att ha brutit mot eurozonens budgetregler. Länderna hade uppmanats att ta itu med statsskulder på 135, 96 och 98 procent av BNP – jämfört med Sveriges 35 – och med budgetunderskott på minus 1,6, 2,8 och 3,0 – jämfört med Sveriges plus 0,5.

”Men ändå har länderna inte dragit åt svångremmen. Italien införde i budgeten 2019 generösare pensionsregler, betydligt generösare än vad Sverige har. Frankrike planerade för budgetunderskott på grund av sänkta skatter” (Kristianstadsbladet 25/5).

När man ser till budgetbalans 2019 låg de stora mottagarländerna Italien, Rumänien, Frankrike, Polen och Spanien på minus (Europaportalen). Grekland, som nu får massor av oss andra, hade 2019 en statsskuld på 176,6 procent av BNP. 

Ska de nu få ta del av våra resurser när de har slösat medan vi har stramat? Det känns väldigt orättvist. 

Journalisten Annika Ström Melin skrev dessutom i DN att ”Korruption är ett allvarligt problem i många EU-länder och återhämtningsfonden kan förvärra problemen.” ”EU:s otillräckliga kontrollsystem i kombination med nya stora pengaflöden kan leda till ännu mer fusk och göda korruption” (24/1).

Även Jonas Sjöstedt, tidigare partiledare i V, var inne i samma tankebanor på Twitter. Han skrev: ”EU-stöd göder korruption och/eller används som politiska belöningar i Bulgarien, Ungern, Tjeckien och Rumänien. Dit går många svenska miljarder via EUs återhämtningsfond och växande budget. Ingen försvarbar användning av våra skattepengar” (26/7).

Det är aningen oväntat att V tar ställning för skattebetalarnas intressen medan Moderaterna röstar i motsatt riktning. Visst kan man förstå viljan att rädda EU som Sverige är så beroende av, men här är priset löjligt högt.

Även M har visserligen uttryckt kritik under året. ”I det här förslaget ska svenska skattebetalare vara med och betala av på Italiens och Greklands statsskuld. Det är inte rimligt”, sa Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson till TT i maj förra året (SvD 27/5).

Partiledaren Ulf Kristersson (M) skrev i juli på Facebook att fondförslaget var principiellt fel och innebar ”betydande praktiska risker”. Kravlösa bidrag till länder som inte förmått genomföra nödvändiga ekonomiska reformer för att själva lösa sina problem var en politisk inriktning som M i många år har arbetat emot (21/7).

Men ändå: Jajemen kör på, vetja? 

Gulp. Hick. WTF? 

Kristersson (M) skrev i somras att han inte ville ”störta hela EU-samarbetet in i en djup kris”. Moderaterna skrev i ett yttrande till finansutskottets beslut att den slutgiltiga överenskommelsen blivit "godtagbar".

Argumentationen känns mesig. De borde i stället lyssna till MUF och dem som ska betala. Risken för en EU-kris finns, men jag skulle säga att krisen är än värre om haltande ekonomier hålls under armarna med kravlösa bidrag från oss som sparat och gnetat, offrat och skött oss.   

Som ett slags tröstpris pratas det om att Sverige får behålla rabatten på EU-avgiften under några år, vilket Stefan Löfven (S) beskrev som ”ett viktigt framsteg för Sverige” (SvD 27/5).

Ett steg fram och 150 miljarder steg bakåt. Grattis.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.