Bimötet
Vilka är de här människorna som kommit till bron för att möta mig? De är byborna –
kyrkoherden, barnmorskan, kyrkvaktmästaren, bisamhällets ombud.
I min ärmlösa sommarklänning har jag inget skydd
och de är alla behandskade, väl täckta, varför berättar ingen något?
De ler och fäller ner slöjor fästa vid gamla hattar.
Jag är naken som en kycklinghals, finns det ingen som älskar mig?
Jo, här kommer bisekreteraren med sitt vita butiksförkläde,
hon knäpper mina manschetter och glipan från halsen till knäna.
Nu är jag mjölktistelsilke, bina kommer inte att märka något.
De kommer inte att lukta sig till min skräck, min skräck, min skräck.
Vem är nu kyrkoherden, är det han där borta i svart?
Vem är barnmorskan, är det hennes blåa kappa?
Alla nickar med fyrkantiga svarta huvuden, de är riddare med visir,
med harnesk av gasväv som knölar sig under armarna.
Deras leenden och röster förändras. Jag leds genom ett bönfält.
Remsor av stanniol blinkar likt människor,
dammvippor fläktar deras händer i ett hav av blomsterbönor,
gräddvita blommor med svarta ögon och blad som genomborrade hjärtan.
Är det blodklumpar som rankorna släpar upp längs snöret?
Nej, nej, det är djupröda blommor som en dag kommer att vara ätliga.
Nu räcker de mig en tjusig vit italiensk stråhatt
och en svart slöja som formar sig efter mitt ansikte, de gör mig till en av dem.
De leder mig till den beskurna dungen, kupornas krets.
Är det hagtornet som luktar så sjukt?
Hagtornets ofruktbara kropp bedövar sina barn med eter.
Är det något slags operation som äger rum?
Det är kirurgen mina grannar väntar på,
en uppenbarelse i grön hjälm,
blanka handskar och vit kostym.
Är det slaktaren, specerihandlaren, brevbäraren, någon jag känner?
Jag kan inte fly, jag står fastvuxen och ärttörnet sticker mig
med sina gula plutmunnar, sitt taggiga vapenförråd.
Om jag kunde springa skulle jag få göra det för alltid.
Den vita kupan står skyddad som en jungfru,
täcker sina yngelceller, sin honung, och surrar stilla.
Rök rullar och fladdrar i dungen.
Kupans hjärna tänker att detta är alltings slut.
Här kommer de, förtrupperna, med sina hysteriska resårer.
Om jag står mycket stilla kommer de att tro att jag är en hundloka,
ett lättroget huvud som inte berörs av deras fientlighet,
som inte ens nickar, en gestalt halvt gömd i en häck.
Byborna öppnar lådorna, de letar efter drottningen.
Gömmer hon sig, äter hon honung? Hon är mycket listig.
Hon är gammal, gammal, gammal, hon måste leva ett år till och det vet hon.
Under tiden drömmer de nya drottningarna i sina fingerledsceller
om en duell som de oundvikligen kommer att vinna.
En ridå av vax skiljer dem från bröllopsresan,
mörderskans flykt till en himmel som älskar henne.
Byborna flyttar ungdrottningbina, inga mord kommer att begås.
Den gamla drottningen visar sig inte, är hon så otacksam?
Jag är utmattad, utmattad –
en vit pelare i en mörk virvel av knivar.
Jag är trollkarlens dotter som inte ryggar tillbaka.
Byborna snör av sig sina förklädnader, skakar hand.
Vems är den långa vita lådan i dungen, vad har de gjort, varför fryser jag.
*
Ariel
Stagnation i mörker.
Så substanslösa blå
strömmar av avstånd och sten.
Guds lejoninna,
hur vi blir ett
nav av hälar och knän! – Fåran
klyvs och drar förbi, syster till
halsens bruna båge
som jag inte kan fånga,
svartögda
bär kastar mörka
krokar –
munfullar svart sött blod,
skuggor.
Något annat
slungar mig i luften –
lår, hår;
flagor från mina hälar.
Vita
Godiva, jag skalar av –
döda händer, död stränghet.
Och jag
fradgar nu till vete, ett havsglitter.
Barnets gråt
smälter i muren.
Och jag
är pilen,
daggen som flyger
suicidal, ett med driften
in i det röda
ögat ja,
morgonens kittel.
TEXT: Sylvia Plath
(Dikterna hämtade ur Ariel, ellerströms 2012; övers. Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.)
Ariel, utgiven av ellerströms 2012, är ett unikt verk i introduktionen av Sylvia Plath i Sverige. Här återfinns Plaths egen originalversion av samlingen samt de tillägg som bifogades de engelska (1965) och amerikanska utgåvorna (1966). Jonas Ellerström och Jenny Tunedal, som översatt, har också kommenterat de enskilda dikterna och presenterat en kronologi över dem.
Med Sylvia Plath är det som med meteoriten som brinner upp efter inträdet i atmosfären. Man ser slutet, inte resan. Allt fokus på självmordet skymmer den häpnadsväckande konstnärliga utvecklingen från september 1962 fram till 11 februari året därpå, då hon tidigt under morgonen i en kall lägenhet i London tar sitt liv. Skapandet under dessa månader saknar motstycke i litteraturhistorien, men sensationsmakeriet och spekulationerna i film, litteratur och populärkultur har tagit udden av hennes begåvning. Att självmordet verkar ha varit ett rop på hjälp, ett misstag, en signal om en outhärdlig press i vardagen tycks inte riktigt passa in i mytbildningen. Många osanningar spreds efter hennes död, vilket dessvärre blivit förödande för en mer rättvisande bild av Sylvia som en seriös, hårt arbetande och produktiv författare. Detta farväl till barnen och till de oerhörda ambitionerna sågs som sensationellt och bidrog främst till ett starkt intresse för hennes livsavslut (och liv), inte för diktningen, som hamnade i skymundan. Myterna kunde de efterlevande, som på sätt och vis blev låsta av självmordet, inte göra så mycket åt – kanske är dessa rentav omöjliga att slå sönder när de en gång spridits som sanningar.
*
Sylvia Plath är en av de skaparsjälar som fått blomma en kort tid i livet, och som därefter för evigt förpassats till de självförbrännande geniernas skara. Denna tycks fungera som uppehållsort för alla berömda unga döda oavsett vad, hur eller varför de skapat. Och som alltid när det handlar om sådana brinnande människor – och ja, till det hör att de ska vara olyckliga – omges de av en inte så liten dos mysticism. Frågorna har blivit ofrånkomliga också om Sylvia Plath.
Hur sanna är myterna om henne? Var hon konstant svartsjuk, en hysterika, såsom hon framställs i filmen Sylvia från 2003? Varför fokuserar många förståsigpåare och tyckare oftare på maken Ted Hughes intellektualism och diktning än på Plaths dito? Var hennes tidiga död ofrånkomlig och självklar sett i ljuset av vad hon diktade? Var det bara i dikten och i närheten av döden som hon kunde vara sig själv, och mer sällan – eller rentav aldrig – i verkliga livet?
Om poeten i poesin verkligen var så annorlunda människan så som hon framstod för sig själv och i sina vänners närhet och minnen är det svårt att undvika frågan om hur pass medveten Sylvia Plath själv var om skillnaden liv–dikt, i vilken utsträckning hon kunde, orkade och ville använda livet som erfarenhet, leva uppriktigt och självcentrerat för att bejaka det som var hennes väsentliga livsmål – skrivandet.
I ett brev till modern formulerade Plath 23 år gammal sitt credo med följande ord: ”Skrivandet skärper livet, livet berikar skrivandet.” I sin dagbok menade hon några år senare att skrivandet var ”hennes hälsa”.
Engelsmännen är förvisso mästare på att hålla liv i skvaller om döda författare – betänk exempelvis hur länge The Byron business pågått, men i fallet med Sylvia Plath (och Ted Hughes) tycks anständighetens gräns ha passerats för länge sedan. The Plath/Hughes business flyttar konstant fokus från Plaths skapande till skvallerfrågor som ingen annan kan besvara än Sylvia Plath (och Ted Hughes). Positionerandet, tyckandet, skuldbeläggningarna och grälen har inte upphört – många känner sig kallade att uttrycka sin sanning. Men om det alls finns något som kan karaktäriseras som en sanning om äktenskapet går den inte längre att få tag i. Den försvann ner i graven med makarna, som i formell mening fortfarande var gifta när Plath gick ur tiden.
*
De två dikterna i urvalet här ovan är skrivna i sinsemellan olika livssituationer, vilka i sig visar hur intensiv tillvaron måste ha varit för Sylvia Plath under månaderna fram till den ödesdigra måndagsmorgonen i februari 1963.
De är ett viktigt uttryck för att de ödesmättade ord en svensk översättare uttryckte på 1960-talet – ”den dödsbesatta amerikanska skaldinnan” – inte på något rättvisande sätt äger särskilt stor relevans i försöken av förstå Sylvia Plath. Artur Lundkvists antydan om att hon ”blev en sensation främst genom sitt överraskande självmord” bidrar inte heller till annat än att rättfärdiga ett ensidigt och stigmatiserande fokus på mörkret i hennes liv.
Det är som om Sylvia Plaths intellektualism och kamp för att nå utanför sitt köns och sin uppfostrans begränsningar inte är värt att uppmärksamma. Frigörelseförsöket anses inte tillräckligt spännande, inte allvarsamt och utmanande nog. Döden och livsavslutet överskuggar allt, och till det har dessvärre poeten i viss utsträckning själv bidragit, bland annat med följande rader ur ”Lady Lasarus”, vilka olyckligtvis hör till Plaths mest ryktbara:
[…]
Att dö
är en konst, som allt annat.
Jag gör det mycket skickligt.
Jag gör det så det känns helvetiskt.
Jag gör det så det känns verkligt.
Man kan säga att jag har ett kall.
[…]
(Översättning: Jonas Ellerström & Jenny Tunedal.)
*
Men dikterna i Bulletins urval visar på en mer vital och kraftfull sida av Sylvia Plath. Inledande ”Bimötet” är daterad 3 oktober 1962, då makarna Plath-Hughes kommit till insikt om att äktenskapet blivit ohållbart. Dikten framstår som ett bydrama, gestaltat på en vardaglig fresk – otäck och ödesmättad, och handlingen utspelas i en icke namngiven by. Människorna dyker upp en efter en för sammankomsten, vars egentliga syfte är oklart. Den inledande trevnaden och idyllen avtar efter hand som spänningen stegras – dikten är elva strofer lång, och i sista strofen väntar knivar och en lång vit låda, suggererande att vi i själva verket fått vara med om ett slags uråldrig offerrit, utspelad i vår tid. I takt med ceremonin blir diktjaget mer och mer värnlöst, skräckslaget; utanför och isolerad från binas matriarkat styr rädslan och oron henne. Stämningen blir allt kusligare, och efter otäcka antydningar om att diktjaget är ”naken som en kycklinghals” och om att kirurgen kommer för ”något slags operation”, väntar slutstrofen, på en och samma gång klimax och peripeti, varefter ingen återvändo finns. Men diktjaget har behärskat situationen till fullo och velat förstå sitt utanförskap – att rygga tillbaka finns inte på agendan.
Dikten kräver sin beskärda del av biografin om man ska kunna förstå hur Sylvia Plaths konstnärliga metod samspelade med och/eller konfronterade erfarenheterna från verkliga livet. Om fadern Otto Plath vet vi att bin var ett viktigt intresseområde. Redan som ung kallades han i sitt hemland för Bienenkönig (Bikungen). Hans bok, Bumblebees and Their Ways, utgiven 1934 i landet dit han utvandrat, USA, var inte glömd av dottern när hon skrev ”Bimötet”. Det tycks som om minnet av att fadern visat henne solitärbinas rörelsemönster var i liv. I breven hem till modern hösten 1962 kunde hon i allt svårt och krävande som skilsmässan medfört uppröras över att inte heller bina velat vara medgörliga: ”Till och med mina älskade bin vände sig emot mig idag när jag råkade knuffa undan sockermataren, och jag fick en massa stick…”.
I dagboken har Plath långa utläggningar om det biintresse som hon övertagit från Otto Plath. På flera sidor redogör hon utförligt för erfarenheterna som tycks ligga till grund för ”Bimötet”; dikten speglar intryck som hon måste ha fått på sommaren under sitt första möte med Beekeepers Association, en lokal sammanslutning biodlare nere i Devon, dit Ted och Sylvia flyttat från London. Paret ville arbeta med en egen bikupa, varför de kört iväg till en viss Charlie Pollard, biexperten som bjudit in intresserade till en sammankomst i sitt hem. Det kan inte råda tvivel om att ”Bimötet” bygger på vad Sylvia Plath upplever under biodlarmötet i Beekeepers Association, lika säkert är att hon sin litterära vana trogen gör mer av upplevelsen än vad som verkligen hänt.
Återigen står det klart att för Plath var litteraturen starkare än livet, hennes skapande förutsatte att verkligheten inte var sanningen utan en utgångspunkt, något som var fritt att besvärja, ladda och bejaka i vilken riktning som helst. I enlighet med detta får verklighetens möte hos Beekeepers Association en kuslig och stämningsladdad uppföljning i ”Bimötet”. Sylvia Plath suggererar fram en känsla av att det är binas matriarkat som byborna vill komma åt, och efter hand som denna destruktivitet får fortskrida, process- och maskinlikt med en nästan militärisk precision, upplever hon sitt eget möjliga matriarkats sönderfall. Sammankomsten laddas med intensitet och magi; diktens bimöte har inget av dagbokens idylliska och smått humoristiska Devon-stämning över sig, utan det är ett slags magical-mystery-tour som utspelas fram till slutstrofens otäcka upplösning av dramat i en känsla av att någon ska offras – kanske diktjaget självt?
Det bör hur som helst framstå som uppenbart hur svårt det är att läsa Sylvia Plaths dikter och låtsas som om att Sylvia Plath aldrig existerat, att hon inte bär drag av människan som är så framträdande i dikternas rollspel, vilket domineras av olika identiteter med upphov i människan Plath.
Den perfekta kvinnan Sylvia Plath med alla krav, inbillade eller verkliga, måste uppfinna andra karaktärer bortom sig själv som i diktandet kunde tackla den svåra verkligheten.
*
I urvalets andra dikt, ”Ariel”, daterad 27 oktober 1962, framträder ett annat diktjag, starkare, nästan triumfatoriskt. Datumet för diktens färdigställande är viktigt – Sylvia Plath fyllde samma dag 30 år. ”Ariel” framhålls ofta som hennes mest gåtfulla och mästerliga. Detta är hänryckningens dikt i Plaths oeuvre, det yppersta mästerskapsprovet på skaparkraft i full blom. Dessvärre har den hamnat i mörkerutrymmet bakom ”Lady Lasarus”, vilket i sig bidragit till den olyckliga stämpeln på poeten. ”Ariel” skulle göra sig mycket mer rättvisande som emblematisk dikt för Sylvia Plath. Titeln fick också bidra med det slutliga namnet på hennes postuma genombrottssamling Ariel.
Till gåtfullheten i dikten hör inte bara att man kan läsa den både som en mörk och som en ljus dikt – för det kan man. Diktens hastigt förbiilande atmosfär av illusorisk verklighet och konkret sagovärld kan lika gärna vara hämtad från Törnrosa och Snövit som från Bröderna Grimm. Frigörelse eller förgörelse, befrielse eller brutalitet, katharsis eller psykos, kontroll eller passivitet, ljus eller mörker – osäkerheten om vad det är vi är med om i de elva stroferna är i sig en tydlig fingervisning om diktens komplexa elegans.
En kvinna sitter stilla på hästryggen; diktens första ord är ”Stagnation”. I mörkret inväntar ryttare och häst morgonens ljus.
Sedan sätts allt igång i en hisnande fart. Solen är livgivaren, morgonen är välkomnande. Kvinnan blir alltmer självmedveten och stark som ”Guds lejoninna”. Om hästens namn är Ariel, vilket på hebreiska betyder ”Guds lejon” förklarar det den erotiska förening djur-kvinna-natur som antyds och som gör frågan om diktens eventuella anknytning till feminism och/eller specifika kvinnofrågor ovidkommande. För så snart kvinnans känsla av samhörighet med djuret och landskapet gör henne till dirigent och kreatör, men också till en vital del av både hästens och naturens vitalitet, blir förändringen lika maskulin som feminin.
Lejon eller lejoninna är egalt, det betydelsefulla är vad allt förenas till. Kraften i namnet Ariel smittar av sig och förvandlar genusfrågan till ett utrop för att människan/ ryttaren/hästen kan förvandla och förvandlas oberoende av kön. Ryttaren blir som dominerande aktör ett med hästen, behärskar såväl ritten och dikten som frihetsbejakandet och det erotiska samspelet – aktören är snart både pil och mål. Lejoninnan–ryttaren som slungas i luften blir så hänryckt att hon identifierar sig med ett annat kvinnoöde; Lady Godiva, hon som i den gamla medeltida legenden klädde av sig sina kläder för att avstyra makens planer på att ta ut gigantiskt höga skatter av de fattiga. Mannen hade först nekat denna begäran och menat att det skulle vara lika omöjligt som att hon skulle rida naken genom Coventry. Men av just den anledningen klädde Godiva av sig och red i bara mässingen genom staden, varefter maken drog tillbaka det orimliga skattekravet.
Diktens lejoninna klär inte av sig sina kläder; hon ”skalar av – döda händer, död stränghet”. Hon måste bli fri från något annat i sitt förflutna, och inte ens ett barns gråt kan få henne att stanna.
Varken patriarkat eller förväntad modersroll kan hejda henne.
Istället förenar hon sig med pilen och daggen och flyger ”ett med driften/in i det röda/ögat”. Hästen i all ära, men han får inte ensam spela huvudroll i kraft av sitt namn i dikten. Ariel är som bekant också luftanden i Stormen, en av Shakespeares sista pjäser; detta androgyna elementarväsen förkroppsligar den poetiska kreativiteten, vilket i sig antyder att Sylvia Plath kan ha menat att ”Ariel” skulle gestalta också själva processen i diktskapandet. Dikten skriver så att säga sig själv i takt dels med morgonljusets ankomst, dels med ryttarens och hästens allians i farten som nästan brutalt tvingande styr allt framåt i landskapet.
Vad som mer bidrar till att ge dikten ett lika mystiskt som mytiskt djup är den skickligt förtäckta geografiska och biografiska kontexten, skrudad i metaforer, och det starka medvetandet om att frihet är möjlig att bejaka utanför tid och rum. Ryttarinnan, ”Guds lejoninna”, tycks besatt av den erotiska frihetskänsla som hästen drar med henne i under ritten, vilken således också framstår som en resa i diktskrivandets skapandeprocess, påverkad lika mycket av hänryckning som av totalt uppgående i vad som sker. Dikten gestaltar en vital törst och en stark hunger i form av ett skapande poetiskt medvetande som förenat med kvinnan och hästen flyger fram över landskapet, övertygat eller suggererande sig om att framtid finns och kan säkerställas.
Mörker eller ljus kan förstås vara egalt, diktens slut öppnar sig för båda tolkningarna. Dikten skriver sig och lämnar sin upplösning i sådan osäkerhet som kan kreera ljusa ord, ljus framtid och livgivande bejakelse. ”Guds lejoninna” vill bli fri, suveränt forma sig själv och sitt livsutrymme. ”Ariel” framstår som ett befrielseprojekt: hur förverkliga sig bortom förväntad modersroll och inskränkande patriarkala strukturer? Hur försonas med det liv som ligger framför en, likt en välkomnande morgon? I dikten finns strofer som tyder på att det var ett frigörelseförsök som Sylvia avsåg. Vore det inte för ett enda kusligt ord, ”suicidal”, skulle man kunna vara övertygad om att Sylvia Plath visste att hon skulle klara av utmaningarna som väntade i den nya livssituationen. Godiva gjorde sig redo för Vita Nuova, vad som än samlades upp i morgonens kittel och vad som än väntade i detta nya liv.
En mer livsbejakande existens, annorlunda den gamla tillvaron, kunde siktas vid horisonten. Diktjaget – vilket jag i min analys läst som Sylvia själv utan att närmare beröra hennes biografi – är vitalt, kärleksfullt, starkt, förvissat om sitt värde och kall.
Guds lejoninna vet att framtiden i egen regi är möjlig. Meteoriten brinner upp först när den hamnar i fel miljö.
Michael Economou
kultur@bulletin.nu
