KRÖNIKA. Under förra året hämtade 1 067 251 svenskar ut antidepressiva läkemedel, enligt Socialstyrelsen. Det är en hisnande hög siffra. Att så många mår såpass uselt att det inte räcker med några skopor glass eller en kompiskram låter otäckt. 

Men beror det på att folk verkligen är deprimerade – eller på att många har för högt ställda förväntningar på hur lycklig man ”ska” vara? 

I en intervju i Kvartal menade före detta folkhälsominister Gabriel Wikström (S) nyligen att det en mänsklig rättighet att må bra. ”Vi lever i ett samhälle där vi har alla möjligheter i världen att se till att människor mår bra och då tycker jag också att det är något vi ska sträva efter”, menade han (5/2).

Hans uttalande blev dock lika världsfrånvänt som annonserna som utlovar evig rynkfrihet med ett superduperplåster. 

I verkligheten är det självklart omöjligt att tala om sådana rättigheter. Dels skulle skyldigheterna (kostnaderna) för andra att finansiera toppenvård till alla 24-7 bli orimliga. Dels KAN ingen människa må bra hundra procent av livstiden.

Nedstämdhet, ilska, frustration, ångest, oro, stress och trötthet drabbar alla. Vi är många som tappar livslusten ibland och vill både slå nån och dö. Saker händer. Hormoner påverkar. Man går upp och ner och sen upp och ner igen. Eller hur?

Det finns såklart de som har psykiska sjukdomar. Men psykisk ohälsa är något annat. Att må skit är en del av livet. Det vore faktiskt sjukare att vara ständigt frisk – för att uttrycka det starkt. 

Den som lägger huvudet på sned och säger stackars till varje person som är lite nere kan göra hen illa. Visst är det fint att visa omsorg om varandra, men bästa boten är oftast att resa sig upp av egen kraft. Genom att ändra sina tankemönster kan man påverka sitt humör och se livet i ett annat ljus. Att lära sig acceptera och hantera dipparna är tusen gånger bättre som lyckometod än att käka piller. 

Om vi blir duktigare på att hitta metoder att höja oss, som att umgås med personer som gör oss glada, träna, vara i naturen eller fokusera på framtiden, får vi superkrafter när någon av livets alla skitsaker händer. 

Detta att vi matas med nyhetsinslag om hur folk känner oro och ångest är däremot inte sunt. När vi hör hur Folkhälsomyndighetens enkäter avslöjar ökning av självrapporterade besvär är det lätt att man börjar känna efter. Är jag också lite stressad? Är mina tårar en sjukdom? Borde jag äta läkemedel? 

Under coronatider tycks fler ha mått dåligt i hjärtat än innan, men är det så konstigt egentligen? De gamla hålls isolerade från vänner och familj. Unga får inte idrotta som normalt. Folk blir av med jobbet. Allt glitter i livet försvinner och det blir en enda radda beiga dagar efter varandra utan resor, fester, äventyr och andra kickar. 

Att vi är många som fått sömnproblem och känner frustration, ledsenhet och tristess är inte så märkligt. Men när det annonseras ut i etern hur bedrövligt vi mår framställs detta tillstånd som en slags abnormalitet. Trots att det helt enkelt är en knasig tid som påverkar oss alla negativt. 

Föräldrar borde säga det till sina barn och förbereda dem för ett berg-och-dalbane-liv. Vuxenvärlden borde chilla och lägga av med att lura i folk att minsta emotionell skavank är en sjukdom som kan botas. 

Det är ingen mänsklig rättighet att må bra. Det är helt orimligt att tro att någon kan gå igenom livet utan motgångar. Man förlorar jobbet. Kärleken tar slut. Olyckor händer. Sjukdomar kommer. Pengar försvinner. Och så vidare ända tills glassen tar slut. 

Men så vänder det. Om man vill.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.