KRÖNIKA. I Don DeLillos senaste roman Tystnaden slocknar systemet, Manhattan läggs i digitalt mörker, det är 2022 och ingen vet ännu varför, människorna kan bara stirra in i sina tomma skärmar. Det har inte gått lika långt som hos hans generationskollega Cormac McCarthy, där människor genom olika sorters sammanbrott pressas att passera mänsklighetens gränser, utan här handlar det än så länge om den maktlöshet som infinner sig när vardagen inte fungerar som man vant sig vid.

Förlusten av överblick och förmåga att ingripa, att få i gång datorn genom att starta om den, är både individens och samhällets. Det är en kollektiv sårbarhet som kan göra den enskilde uppgiven. I Sverige har det också blivit synd om de flesta eftersom det är så lätt att identifiera sig som förfördelad.

När systemet inte längre går att lita på tycks det vara lättare att söka upp offerrollen än att leta efter lösningar.

Regeringen har det svårt på grund av tidigare regeringar, oppositionen på grund av sin splittring och alla mår dåligt av SD. Några partier är i opposition mot det avtal de skrivit under eller den regering de ingår i eller mot alla väljare som röstat fel. Alla typer av makthavare ifrågasätter föreställningen att de har makt. Eftersom samhället är orättvist står ingen rättvisa att finna. En form av maktlöshet ligger utsmetad över hela befolkningen.

Faktiskt befinner sig hela systemet i sådant socioekonomiskt trångmål att ansvar aldrig kan utkrävas; eftersom alla är underdogs och outsiders kan felsteg alltid ursäktas med den utsatthet som den felande lever med. Dessutom är det oklart hur regler ska tolkas.

Sverige är kanske inte landet där tidningspojken kan bli president, men det är en plats där var och en kan tycka synd om sig själv.

Sverige är kanske inte landet där tidningspojken kan bli president, men det är en plats där var och en kan tycka synd om sig själv.

Vi är både kollektivt och individuellt förfördelade. Samtliga här boende kan uppleva att saker och ting går dem emot: kvinnor, män, infödda, invandrade, pensionärer, skåningar, stockholmare, fundamentalister, ateister, förortsinvånare och cityfolk. Att ansluta sig till en hunsad minoritet har blivit lättare än att välja internetoperatör.

I någorlunda färskt minne finns ett Sverige kännetecknat av statistisk noggrannhet och positivistisk samhällsplanering; det var landet där inte vad som helst kunde hända. Ger det oönskade konsekvenser som instrumentalism och empatilöshet kan många komma i kläm, men det gäller också samhällen utan karta, kompass och framtidstro. I brist på gemensamt självförtroende springer vi numera en smula vilset genom terrängen på ett sätt som påminner om Monty Pythons förvirrade hundrameterslöpare utan lokalsinne.

Känslan av att befinna sig på defensiven, socialt, kulturellt, i förhållande till de vid horisonten dovt mullrande ekonomiska och politiska rörelserna, kan få vem som helst att låta gäll på stämman. Utanförskapet kan odlas i tusen vredgade eller magsura kanaler. Det uppjagade samtalsklimatet, om samtal nu är rätt ord, bidrar säkert till att människor känner sig tilltufsade, misstrodda och marginaliserade.

Hur kommer det sig då att en sådan offerkultur kan utvecklas i ett land, som av många som vill flytta hit ses som fullt av möjligheter?

Kanske för att nykomlingarna ser potentiella förbättringar medan de desillusionerade ser ett samhälle, som passerat zenit och nu mest har besvikelser att erbjuda. Det har blivit fullt möjligt att vara outsider på systemets insida. Några utvecklar detta till en karriär, men för flertalet innehåller det nya utanförskapet mest påminnelser om en tid då helheten hängde ihop och apparaterna fungerade.

Hos Don DeLillos medelklass på Manhattan kommer systemfelet plötsligt, romanfigurerna fångas i sina rörelser och absorberas av sina egna tankar. De är oförberedda. Det är 2022 och de kan inte veta om problemet är tillfälligt eller om detta är den nya normaliteten. Skärmen är tom och ger inga svar.

Hur skulle vi bete oss om strömmen gick i halva Sverige? Om ingen berättade varför och ingen information gavs om vad som kommer att ske härnäst? På sätt och vis har vi förberetts under längre tid; vi har sett det gemensamma förfalla eller privatiseras, sett hur en rad samhällsfunktioner försämrats utan att någon förklaring lämnats. Successivt har vi anpassat oss till ett liv i större ovisshet, mer äventyrligt eller slumpmässigt, en vardag mindre förutsägbar än den vi lämnat bakom oss.

Förmodligen skulle man kunna halvera våra pensioner utan att det blev några större protester. Den enda möjliga förklaringen är att vi redan internaliserat den krismedvetenhet som samhällssystemet saknar och därför vant oss vid att se oss själva som offer för omständigheterna.

TEXT: Lars Åberg 

Senior reporter på Bulletin