Vi behöver en ny självbild i minnenas land
Anosh  Ghasri
Krönikörer
Vi behöver en ny självbild i minnenas land
Foto: Hasse Holmberg och Emil Langvad/TT.
Foto: Hasse Holmberg och Emil Langvad/TT.

Det trygga Sverige som jag med åren absorberats i känns som ett minnenas land. Det öppna våldet konkurrerar ut tryggheten. Inte i någon av Astrid Lindgrens eller Maria Gripes böcker hittar jag något om förnedringsrån, skriver Bulletins krönikör Anosh Ghasri.

8 Jan 2021 08:04
Uppdaterad:
1 Feb 2021 09:01

KRÖNIKA. Vem är du? Det finns sällan ett enkelt svar på den frågan. Likaså är svaren svårfångade när vi funderar över vår kollektiva nationella självbild, vår bild av Sverige. Hur ser den svenska självbilden ut idag, här hemma men också självbilden av Sverige som internationell aktör? Besvärliga att finna som svaren kan vara, kan dock konturer till den svenska självbilden karvas fram, som pusselbitar av en helhet. 

I vår kollektiva självbild finns inslag som härrör från en svunnen tid. Lagstyre och rättssäkerhet, trygghet, den fria kärleken, statsmannamässiga politiker, ansvarstagande, hög arbetsmoral, barnens starka ställning samt egenheten att vara ett av världens mest öppna länder är några historiskt viktiga inslag i vår kollektiva självbild. Här finns också spår av det som författaren Torbjörn Elensky uttryckt som den ”internaliserade disciplinen”; vi uppför oss som det förväntas av oss, disciplinerade men inte kuvade, normbundna men inte stelbenta, hänsynstagande men utan att göra avkall på oss själva. Mycket av ovanstående har dock urholkats de senaste decennierna. 

Med det har också självbilden satts i gungning. Följden är en tydlig skillnad mellan Sverige av i dag och det ideala Sverige enligt den förhärskande berättelsen: det vill säga på vilket sätt Sverige och svenskar förväntas anamma en specifik nationell självbild och agera utifrån den. Den skillnaden mellan det reella och det ideala Sverige är inte helt oviktig med tanke på att den nationella självbilden påverkar våra beslutsfattares agerande, men även hur de medborgare agerar som gjort den till sin. 

Utåt har vi utgett oss för att vara mångkulturalismens fanbärare, jämlikhetens högborg, solidariska med de förment svaga och hellre moraliskt än statsfunktionellt starka. Vi går vår egen väg, andra ska följa efter. Tänk om vi ibland bara kunde vända oss om för att se hur tomt det är i leden bakom oss. Inåt har vi låtsats som om de gamla egenskaperna finns kvar – samtidigt som talet om något inhemskt reflexmässigt avfärdas i den politiska retoriken. Det vi egentligen står inför i dag är en uppsättning självmytsbilder. 

Det trygga Sverige som jag med åren absorberats i känns som ett minnenas land. Det öppna våldet konkurrerar ut tryggheten. Inte i någon av i Astrid Lindgrens eller Maria Gripes böcker hittar jag något om förnedringsrån. Inte heller något om omfattande sexuella övergrepp eller gruppvåldtäkter, som aldrig tycks väcka någon större vrede i landet med den feministiska regeringen. Den fria kärleken? Se bara på ökningen av hedersrelaterat förtryck som en följd av den demografiska förändringen. Solidaritet? Jag tänker osökt på den präst som poserade för kameran med asylsökande sittande i knät, män som utgett sig för att vara minderåriga, men som samtliga var uppenbart överåriga. Jämlikhet och rättvisa? För två decennier sedan var organiserat tiggeri inte en del av stadsbilden. Enligt den förhärskande ordningen står vi över lögner och bedrägeri, vi låtsas inte om dem för att vi är litet förmer än de som drar oss vid näsan. I godhetens namn har självbedrägeri blivit en paradgren.  

Det här gör förstås något med medborgarna och den nationella självbilden. Samtidigt strävar den härskande berättelsen efter att behålla sitt grepp med maktutövning, oavsett om det är medierna som återger berättelsen, eller beslutsfattare och tjänstemän som lever i enlighet med den. När luften väl pyser ut ur ballongen och den reella självbilden börjar vackla, torgförs den önskade nationella självbilden till de egna medborgarna. Sverige är fortfarande en humanitär stormakt – men inget sägs om priset för detta. De beslut, och ibland icke-beslut, som har bäddat för ett nytt Sverige som vi behöver lära känna på nytt, förklaras vara rationella. När internationella medier alltmer frekvent talar om Sverige som exceptionellt, och när den ideala självbildens fasad spricker, måste åtminstone de egna medborgarna förmås att införliva den nationella självbilden.  

Förnuftet är viljans tjänare, menade Schopenhauer. Freud menade i sin tur att jaget inte är herre i sitt eget hus. Båda hade rätt. I samma anda har verkligheten rättats efter kartan, viljan har ersatt förnuftet, trots att det har varit kostsamt. För att vidmakthålla den offentliga nationella självbilden har vi gjort avkall på vårt eget kollektiva samvete och minne. Det är ett högt pris att betala och då finns det skäl till självrannsakan. 

Det går att konstruera en mer sanningsenlig självbild. Om något gott har kommit ur den så omtalade Sverigebilden och den svenska exceptionalismen, är det en motståndsidentitet i de bredare lagren hos folket med udden riktad mot dels det gränslöst liberala narrativet, dels det självförhärligande vänsternarrativet. Och det är denna motståndsidentitet som kommer att forma det svenska samhällets självbild framöver. 

TEXT: Anosh Ghasri
Krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.