KRÖNIKA. När lim blir gammalt och trött börjar det släppa och det är kanske något liknande som har hänt med fogarna i detta vårt samhälle, som så länge berömt sig av hög tillit och förutsägbarhet.
När inte ens Folkhälsomyndigheten har kunnat förutse vad som ska hända nästa vecka tvingas vi undra vem man kan lita på. Och då blir det frestande att jämföra sitt eget beteende med andras: Varför fattar de inte det som vem som helst borde kunna förstå?
De som flyger hem från Storbritannien för att falla släkten i armarna under jul och nyår bor i samma samhälle som vi, som isolerat oss i månader och sedan julfirat med barnen och barnbarnen via Zoom eller GoogleMeet.
I våras och somras noterade jag hur flygplanen vecka efter vecka, och ofta dagligen, rörde sig fram och tillbaka mellan Stockholm och Doha, Minsk och Addis Abeba och mellan Malmö och Cluj-Napoca i Rumänien. Hur klokt var det i en pandemisk värld och vilken grund fanns det för att hävda, vilket FHM fortsatt att göra, att resandet i sig inte är något problem? Om viruset kunde flyga till Sverige med skidturister från Italien borde det också kunna ta sig ombord på planen från Paris, Frankfurt och Istanbul eller, som inför julhelgen, London.
Det här är en tid då man måste hålla sina misantropiska tendenser i schack. Alla de där människorna som bara måste ut i köpcentren och trängas må tycka att Covid-19 är en globalistisk bluff, men deras beteende gör att väldigt många andra tvingas sitta hemma längre än vad som annars skulle varit fallet. De som flyger hem från Storbritannien för att falla släkten i armarna under jul och nyår bor i samma samhälle som vi, som isolerat oss i månader och sedan julfirat med barnen och barnbarnen via Zoom eller GoogleMeet.
En större samhörighet har jag försökt intala mig fortfarande existerar, framför allt när vi alla riskerar att drabbas, men tvivlet har ändå kunnat gro. Kanske är det samhällets nedgång vi nu bevittnar, en bekräftelse på sönderfallet i parallella sfärer med grupper som lever efter egna regler och normer och föraktar ”det allmänna bästa” och reflexartat ser lagar, förordningar, bestämmelser och rekommendationer som uttryck för totalitär ondska.
Ingen myndighet tycks veta mer än vi. Vi har själva fått bestämma om vi ska undvika vänner eller gnida oss mot främlingar.
Det har blivit tydligt att vi inte längre talar samma språk, och med det ska förstås en förbistring som tränger djupare än vokabulären och grammatiken, ner i attityder, värderingar, i uppfattningen om det egna ansvaret och den egna platsen i helheten. Även om det oftast är omöjligt att förstå vad Anders Tegnell och Johan Carlson menar handlar det inte om något så trivialt som kommunikationsbrist utan om en växande misstro mot föreställningen att det gemensamma kan rymma något gott eller att någon annan kan vilja en väl.
Ja, det är sorgligt på samma sätt som det är ledsamt att krisen fått en massa människor att komma ut som fullblodsegoister. Det finns förnuftiga regler att följa, men inga riktigt godtagbara svar på frågorna som väckts. Förvirringen i samhällets mitt har lämnat oss alla i perifer osäkerhet. Ingen myndighet tycks veta mer än vi. Vi har själva fått bestämma om vi ska undvika vänner eller gnida oss mot främlingar.
Vi har uppfunnit våra egna svar. Vi tittar snett på dem som svarat annorlunda och kommer att vara övertygade om att fel personer får vaccinet först. Vi lever i landet där det blir som det blir när det är som det är.
TEXT: LARS ÅBERG
