Titta på bilderna från förra helgens coronademonstrationer. Där har du framtidens politiska rörelse. Du ser en brokig blandning av människor viftandes med skyltar om censur, 5G, ”media är det verkliga viruset” och, givetvis: ”covid – 1984”. "Valen är riggade" står det, lite oväntat, på ett annat plakat. I folksamlingen finns barnfamiljer, hippies, äldre män i kostym, kulturtanter, ungdomar, sannolikt högerextrema personer – om vartannat. I Tyskland och Danmark och på många andra håll i Europa har liknande demonstrationer hållits det senaste halvåret. Mot restriktioner och mot vaccinationer. Mot politiker och myndigheter.

Vad är det vi ser, bortom det mest uppenbara? Vi ser ett slags rörelse som inte nödvändigtvis är ute efter politisk makt för egen del, inte som vanliga populister som vill jaga eliterna ur parlamenten och själva sätta sig på institutionerna, där de ska förverkliga folkets sanna vilja. Nej, det här är människor som inte delar någon vision, knappt ens en gemensam fiende eller syndabock, men som förenas i sitt motstånd mot varje form av auktoritet som gör anspråk på att förmedla sanningen – i det här fallet sanningen om viruset, sanningen om vaccinet. De misstror medierna, myndigheterna, politikerna, forskarvärlden, de ekonomiska experterna. De är övertygade om att det alltid finns andra, starkare krafter bakom dessa aktörer, krafter som tjänar enorma pengar på att massorna köper deras ”sanningar”.

Många av coronademonstranterna tror att pandemin är en teater regisserad av en politisk och ekonomisk elit som vill ta kontrollen över den globala ekonomin – en konspirationsteori som går under namnet ”Great reset”. Medier, politiker och myndigheter är bara marionettdockor.

Bilderna från demonstrationerna påminner om bilderna på människorna som stormade Kapitolium, också en mycket brokig skara: folk som såg rätt städade och alldagliga ut, några med uppenbart våldskapital, ett inte försumbart antal mjukisbyxor (!), minst en päls- och fjäderklädd shaman. Var stormningen ett försök till statskupp? Kanske, men kanske var det framför allt ett ilsket urval av dem som vägrar låta något sådant som medier eller domstolar slå fast vem som vunnit presidentvalet. 

Konspirationsteorier av de mest skiftande och motstridiga slag har länge florerat på nätet – nu ser vi den konkreta manifestationen.

Fenomenet har fått ett namn: diagonalism. Det är två amerikanska forskare, historikern Quinn Slobodian och statsvetaren Will Callison, som har studerat rörelsen och gett den dess benämning, omskrivet i danska Weekendavisen och Boston Review. Forskarna refererar en tysk studie som kartlagt väljarsympatier hos dem som tror att pandemin är en bluff. 23 procent röstar på det tyska miljöpartiet Die Grüne, 18 procent på vänsterpartiet och 27 procent skulle rösta på högerradikala AfD. 60 procent är kvinnor, 34 procent har högskoleutbildning. Olika medier har omskrivit demonstranterna som en spretig mix av fullfjädrade konspirationsteoretiker, libertarianer, kapitalismkritiker långt ut på vänsterkanten, högerextremister, ”vanliga” vaccinskeptiker och – som alltid – unga män som mest är ute efter att slåss.

Det är pandemin och pandemibekämpningen som har fått diagonalisterna ut på gatorna, men Slobodian och Callison tror att dessa demonstrationer är födelsen av en rörelse som kommer att få de traditionella partierna att minnas populismen med nostalgi. Populisterna formerade sig i partier, hade identifierbara ledare och företrädare, deltog i en välbekant kamp om makten och hade en agenda. De kunde användas eller övervinnas, deras väljare kunde i alla fall ibland förmås att överge dem.

Diagonalisterna misstror den representativa demokratin och många vill ställa sig utanför systemet. Vad gör man med sådana medborgare? Vad gör man om de blir väldigt många? Vilka inom- och utomparlamentariska politiska krafter kommer att försöka exploatera denna informationsanarkistiska massa?

Vi har absolut inga svar än.

Men ett är säkert: varje försök från statligt håll att fostra medier eller på annat sätt begränsa information på nätet kommer att förstärka den rörelse man försöker tämja.