Genom att köpa rätt kläder eller andra varor vill vi positionera oss som goda människor och ”rädda världen”. Samtidigt verkar världen bäst på att rädda sig själv, skriver Vera Berzak.
”Nu reser vi igen, men låt oss stanna på marken”, proklamerar SJ:s nya reklamfilm. Förföriska bilder av tågresor ackompanjeras av Veronica Maggios för ändamålet specialskrivna låt ”Nu stannar vi på marken” – en till synes politiskt korrigerad cover på Freddie Wadlings ”Nu lyfter vi från marken”.
Man antyder att pandemins fortsatta reträtt banar väg för ett ökat resande. ”Men”, lyder invändningen, ”tänk vad fint om vi alla skulle göra det på annat sätt den här gången. Om vi reste till allt det vackra där ute, utan att köra över det”. Även om metaforen haltar en smula är påbudet tydligt: fortsatt avhållsamhet från flyg anbefalles.
Nå, antagligen kommer många av oss knappast flyga ändå, sett till hur de olika Covid-varianterna nu sprider sig som en löpeld över planeten. Bättre då att förbli hemmavid – ett såväl säkert som miljövänligt val.
Vid närmare eftertanke borde vi kanske glädja oss över pandemin? Den har ju trots allt gjort verklighet av den flygbojkott det så länge propagerats för. Statistik visar att sedan pandemins början har passagerarflygets omfattning halverats. Enbart under 2020 motsvarade minskningen 2,7 miljarder flygstolar. Åtskilliga är studierna som intygat de avsevärda utsläppsminskningar detta medfört.
Men kanske finns det också något nedslående i pandemins konsekvenser. Och då syftar jag inte bara på alla förlorade människoliv, eller för den delen förlusten av arbetstillfällen, utan också på något existentiellt sorgligt. Hur ska vi mentalt hantera denna oväntade vändning i kampen för klimatet: här strävar vi år efter år oförtröttligt för att rädda moder jord, och sen har hon mage att i slutändan rädda sig själv?
Vi är vana vid tanken på att det är vi människor, som under århundraden rovgirigt ödelagt naturen, som minsann ska rädda den också. Och nu ställs vi inför det obekväma faktum att den mest radikala framsteget i miljöarbetet de senaste årtiondena inte är ett resultat av vår vilja eller våra strävanden. Faktum är att denna radikala utsläppsminskning inträffat i strid mot vår avsikt – som ju varit att stoppa virusets framfart och fortsätta leva som tidigare.
Läs även: Bullshit i dikt – skitsnacket triumferar
Konspirationsteorier åsido lockar det nästan att fråga sig om det fanns en intention bakom corona – en intention bortom mänsklig intentionalitet? Eller var pandemin blott ett resultat av slumpen? Måhända frågar vi oss då besvikna: vad är vår vilja egentligen värd? Om det enda som kan åstadkomma en ekologisk omställning värd namnet är en global viruskris, eller möjligen den sorts klimatallians mellan alla världens länder som upprepade gånger gått i stöpet – spelar det då någon roll vad jag personligen gör för miljön?
Såklart att det spelar roll, lyder svaret. Om inte alltid för miljön, så åtminstone för mig själv. Att rädda planeten har blivit en omistlig del av vår vardag och identitet, ett uppdrag som ger oss en känsla av syfte, mening, rentav tro. Som också präglar vår konsumtion av mat, kläder och resor.
Våra favoritvaror bär alla etiketten Välj mig och rädda planeten. Saknas den minskar också köpviljan, för vi köper inte bara varan utan också den tillfredsställande känslan av att ha gjort en god gärning. Och inte vilken god gärning som helst, utan den allra godaste gärning någon kan tänka sig: att trygga planetens och mänsklighetens fortlevnad. Känslan av att vara en superhjälte ger en neurokemisk belöning som lätt leder till ett beroende.
Naturligtvis har reklambyråerna kvickt och skickligt slagit mynt av denna mänskliga predisposition. Tidigare lovade man att konsumenten skulle bli nöjd med produkten, nu utlovar man också att planeten ska bli nöjd med konsumenten. I reklamen blir till och med konsumtion hos snabbmatskedjor och klädjättar – tidigare själva sinnebilden av miljöbovar – en chans att känna sig ekologisk.
Somliga av oss har börjat handla begagnat, eller väljer nu veganska alternativ, medan andra förblir nöjda med att ha rätt slogans på sina mjölkkartonger. Men oavsett grad av engagemang hör våra ansträngningar nästan uteslutande till konsumtionens område. Om det är vår konsumtion som fördärvat, är det genom konsumtion vi måste återställa, tycks vi tänka. Men är våra konsumtionsvanor verkligen det som vi ska prioritera allra högst i vår önskan att förbättra världen?
Låt mig dela en liten anekdot som fick mig att börja fundera. En dag stötte jag på en bekant, en man i sextioårsåldern, som såg ut att ha mycket ont. Han berättade att han just återvänt från en underbar resa till Paris med sin son, men att ryggen tyvärr tagit skada under den 21 timmar långa tågresan hem. Han hade sedan tidigare något slags ryggbesvär, förklarade han. Så varför inte flyga, frågade jag naivt. Svaret levererades med självklarhet:
– Jag ville vara en god människa.
Önskan att vara en god människa förutsätter att någon bedömer ditt agerande och avgör om du är god eller ej. Denna någon är samhället. Bakom önskan att vara god finns ofta motivet att säkra sin plats i detta samhälle. Handlingen syftar alltså till ett bevarande – bevarandet av din sociala position. Vad syftar handlingen inte till i samma grad? Förändring och faktiska resultat.
Läs även: Åberg: De nya moralisterna ersätter gamla fördomar med nya
En handling som motiveras av önskan om resultat skulle troligen bättre beskrivas så här: Jag ville göra en god gärning. Och om detta var ditt syfte, skulle du förmodligen valt en gärning vars resultat var tämligen synligt och mätbart – och kanske inte ens gav dig ryggskott. Som att städa en närbelägen strand från det plastskräp som kvarlämnats eller spolats iland. Resultatet skulle vara en prydlig strand och en fylld plastcontainer. Eller så hade du besökt din åldrade och ensamboende mormor – resultat skulle vara hennes leende och vetskapen att du gett henne en känsla av att hennes liv fortfarande betyder något.
Sociologen Max Weber beskriver fyra typer av rationalitet som motiverar vårt handlande. Det tänkande som finns bakom exemplen här ovan kallar han för målrationalitet respektive värderationalitet.
Målrationalitet handlande motiveras av de specifika, mätbara resultat man hoppas att handlingen ska utmynna i. Som att studera hårt för att belönas med en examen.
Värderationellt handlande vägleds istället av ideologi eller en kollektiv etik. Sådant handlande syftar primärt till att bekräfta att din livsföring överensstämmer med de värderingar som du – och din omgivning – värnar om. Resultatet är framförallt socialt och känslomässigt snarare än konkret, och ett ofta passande exempel är religion. Ett annat är vår miljömedvetenhet – en nyckelingrediens i den svenska värdegrundssoppan.
I vårt samhälle finns adekvata tillämpningar av både målrationalitet och värderationalitet. Liksom gott om exempel på hur den senare fått trumfa den förra. Det tycks mig som om den moderna miljöideologin har tagit monopol på godhet. Ofta misstar vi våra miljörelaterade värderingar för målorienterade handlingar, trots att de sällan får några mätbara resultat utöver social positionering. Detta tycks leda till att andra värden och mätbara mål undanskuffas, såsom värdet av mänskligt liv och uppgiften att försvara det.
Under pandemins första skede framhölls ”svenska värderingar” som nyckeln till Sveriges förmodat lyckade kamp mot viruset. Istället för resultatorienterade åtgärder – såsom stängda gränser eller masstestning på flygplatserna – anammade man med Ann Lindes ord en modell baserad på en förmodat typiskt svensk ”ömsesidig tillit” mellan folket och myndigheterna.
Corona-debatten har ofta handlat mer om den svenska värdegrunden än om hur pandemin ska bekämpas. Värst var det i början; vågade någon påstå att de oproportionerligt höga svenska dödstalen skulle bero på att man inte vidtagit tillräckliga åtgärder, kom samtalet lätt att handla om hur kritiken hotade just den svenska tilliten – snarare än om de liv som hotades. Menade någon att FHM skulle ha missat något som WHO sett så blev kritikern snabbt till ett problem – snarare än skälet till kritiken. Att skydda tilliten till myndigheterna verkar för vissa varit viktigare än att skydda befolkningen. Detta visar tydligt risken med värderationalitet i fall där målrationalitet är nödvändigt.
Att besitta och prioritera de rätta, socialt accepterade värderingarna räcker kanske för att vi ska belönas med titeln En god människa. Men när vi väl fått titeln riskerar vi att bli passivt goda – genom att mena väl och tycka väl. Om vi istället fokuserar på att göra gott, är en uppsättning värderingar (eller särskilda shoppingvanor) inte tillräckligt.
Att göra gott är en målsättning med kort bästföredatum, som uppnås genom upprepat handlande, som har relevans här och nu. När vi känner att vi gjort någonting verkligt meningsfullt, så kommer den känslan oftast från blicken hos den medmänniska som berörs av vår handling.
Den som räddar en enda själ, lyder ett gammalt talesätt från Talmud, är som om hon räddat hela världen.
Vera Berzak är manusförfattare och regissör från Israel, bosatt i Sverige sedan 2017.
