Det är sju år sedan nu, en solig och blåsig vinterdag på Ravlunda skjutfält. Jag stod precis vid kanten där gräset tar slut och en brant sandsluttning faller ner mot havet. Här, sa mitt sällskap och pekade snett mot vänster, precis här planeras en vindkraftspark. Och det var då jag förstod vad det folkliga vindkraftsmotståndet handlade om.

Det blev inget av de planerade projekten. Motståndet var för stort. Och försvaret hade invändningar. Horisontlinjen där himlen möter Östersjön utanför nordöstra Skånes kust är fortfarande obruten.

Men striderna fortsätter runtom i landet, i Malung till exempel, vilket Bulletin berättade om på nyhetsplats i fredags. Trots en folkomröstning där invånarna sa nej, sa politikerna på måndagskvällen ja till 30 vindkraftverk runt Rösberget, vart och ett 250 meter högt. 

”Tystnaden och den ostörda natthimlen är de största tillgångarna vi har. Folk kommer långt ifrån för att uppleva det. Men nu säljer vi ut vår själ till industrin. Snart finns inte ett enda område som inte störs av blinkande ljus och svischande ljud.” Det säger den pensionerade prästen Arne Söderbäck, ledare för det organiserade motståndet. 

För några år sedan utmejslades kategorierna ”anywheres” och ”somewheres” av den brittiske författaren David Goodhart. Anywheres är välutbildade, progressiva kosmopoliter som känner sig hemma lite varstans i världen, bara där finns likasinnade. Somewheres är mer knutna till en plats, de har ofta kortare utbildning och de uppfattar samhällsutvecklingen som mer hotfull. Kontroverserna, slitningarna och osämjan kring etableringen av ny vindkraft illustrerar nästan perfekt kollisionen mellan dessa två förhållningssätt.

Anywheres kan inte förstå att inte alla vill vara med och bidra till den globala energiomställning som är mänsklighetens enda väg framåt. Vidsträckta fält, blåsiga fjällsluttningar och glittrande havsband är för dem en bakgrund varpå den frälsande tekniken kan nålas fast. En vindsnurra blir en symbol för framsteget, för mänskligheten. Den stör inte, den symboliserar ju hopp.

För många somewheres är upplevelsen en helt annan. En radikal och hänsynslös energipolitik, opportunistiska lokalpolitiker, och stora ekonomiska intressen tvingar på dem enorma åbäken som förstör känslan i den bygd de så intensivt identifierar sig med. Drastiskt uttryckt av prästen Söderbäck: ”Det här är en våldtäkt av guds skapelse och natur för att Tyskland ska få el.”

Ett samhälle är ett virrvarr av intressen och önskningar, krav och målsättningar, behov och preferenser. Alla kan inte alltid få ha just sin favoritplats oförändrad för evigt. Det finns fler hänsyn. Någonstans måste nya bostäder byggas, någonstans måste motorvägar dras och gruvor anläggas. Men den snabba vindkraftsutbyggnaden är inte nödvändig på det sättet. Den är heller inte nödvändig för klimatets skull. Hastigheten och omfattningen förklaras enbart av somliga partiers aversion mot kärnkraft.

Man måste inte älska kärnkraft. Men hur kan man avsky kärnkraft så mycket att man är beredd att radikalt omvandla landskapet, ödelägga människors naturupplevelser och störa djurlivet i stora delar av landet? Hur kan man avsky den så mycket att man låter stänga ner fungerande reaktorer i förtid och gladeligen kör över de lokala folkviljorna på plats efter plats? Som om människors engagemang i sin närmiljö inte var något värdefullt. Som om de giftiga motsättningarna i kommun efter kommun inte spelade någon roll.

I stället för att lyssna på de högljudda protesterna mot vindkraften, överväga att formulera om målen i energiöverenskommelsen från 2016, och acceptera att kärnkraften blir kvar som en viktig del av energimixen, har regeringen tillsatt en utredning för att hitta en laglig väg att trolla bort också det kommunala vetot. Så att utbyggnaden av vindkraft kan gå fortare.

”För att få till den nödvändiga omställningen till förnybara energikällor är det särskilt viktigt att prövningen av vindkraft är rättssäker och förutsägbar för att näringslivet ska vilja investera” sade Isabella Lövin vid presentationen av utredningen.

Det kanske låter rimligt. Men det är ljudet av gröna anywheres som tar i med hårdhandskarna för att kväsa den bångstyriga massan av somewheres.