Med samtidigt pågående pandemi, regeringskris och brottsexplosion kan det vara svårt att uppbåda intresse för partiledarnas framträdanden i ett digitalt ersatz-Almedalen.

Kanske är det lika bra så. Evenemanget kan möjligen understryka intrycket att det parlamentariska systemet pågår i en parallell verklighet på avstånd från de reella samhällsproblemen.

Arrangemanget inleddes på söndagen med två direktsända partiledartal från riksdagshuset i Stockholm. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar använde sin talartid till att redogöra för partiets återupptäckta funktion i regeringsförhandlingarna. Vänsterpartiet är som väntat berett att stödja en statsminister Stefan Löfven (S), i synnerhet nu när Centerpartiet har backat från att försöka reformera bostadsmarknaden. Kristdemokraternas Ebba Busch valde i stället att positionera sitt parti i ett tänkt väljarlandskap: på landsbygden, i opposition, i det svenska ”hjärtlandet”. Talet var en oblyg flört med föreställt missnöjda centerväljare. Busch menade till och med att det kristdemokratiska och moderata regeringsalternativet utgör den egentliga ”mitten” i svensk politik, en knivsegg där annars Centerns Annie Lööf balanserar.

På måndagen fortsätter det virtuella mötet med Liberalernas Nyamko Sabuni och på kvällen Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Allt detta föregår dock i skuggan bakom det stora skådespel som regeringskrisen utgör. På måndagen ska Socialdemokraternas Stefan Löfven återrapportera till riksdagens talman om han ser några möjligheter att bilda regering. Talmannen kan i så fall nominera Löfven till statsminister på tisdagen för att låta riksdagsledamöterna rösta på onsdagen eller möjligen torsdagen.

Väljarens sinnelag får avgöra vilken vikt som ska fästas vid förloppet. Några förskräcks över den bristande handlingskraften i en impotent regering och en kastrerad opposition. Andra pustar ut, lättade över att politiken inte styr allt i livet ändå.