Gång på gång har energi- och näringsminister Ebba Busch fått förklara sig i media mot bakgrund av de ännu skenande elpriserna. Men varken tonläget eller problembeskrivningen i intervjuerna tycks uppmärksamma elpriskrisens magnitud, vems fel det faktiskt är och regeringens gedigna arbete, skriver August von Seth.
Den gångna valrörelsen handlade till stor del om svenskarnas stigande elräkningar. Några år dessförinnan hade Kristdemokraterna försökt återuppliva frågan om kärnkraften i den politiska debatten, men inte kommit särskilt långt. Precis som i Natofrågan stack Sverige ut internationellt: försvarsalliansen åtnjuter högt stöd bland sina medlemsländer och väst medan kärnkraften har gjort en comeback i takt med att minnena från Tjernobyl och Fukushima flagnat.
När krisen var ett faktum rättade sig svensk opinion in i ledet. Stabil, planerbar energitillförsel ser nu attraktiv ut i jämförelse med gröna önskedrömmar om vindsnurror och batterianläggningar – som uppenbarligen har misslyckats att leverera den mängd el som behövs. På den fronten har KD och högern redan vunnit. Opinionen har svängt till deras favör inom energipolitiken och bidrog stort till att maktskiftet kom till stånd i höstas.
Regeringen står klart på rätt sida av historien i energifrågan. En kioskvältare var rapporten från Energiforsk, vars upptäckt att elpriserna hade varit hälften så höga om Ringhals 1 och 2 fortfarande hade varit i drift användes som slagträ i debatten. Den visade svart på vitt att den socialdemokratiska nedstängningslinjen tydligt hade bidragit till de skenande elpriserna. En liknande krisinsikt förekommer i den nysläppta rapporten från Entso-E som pekar ut Sveriges elområde 4 som det mest utsatta elområdet på hela kontinenten.
Visst var Socialdemokraterna för att stänga ner svensk kärnkraft trots deras nuvarande historierevisionistiska retorik. Så sent som i mars 2022 skröt den officiella webbsidan för Socialdemokraterna om “avveckling” och “utfasning”, teoretiserade om hur energislaget kan “ersättas” och planerade inför framtida eltillförsel “när kärnkraften är borta”. Sakpolitiskt har den nuvarande oppositionen också spätt ut varje energiöverenskommelse med felriktade vindkraftssubventioner som artificiellt minskat kärnkraftens konkurrenskraft. Som tur är har S förlorat valet på detta.
Tyvärr tas inget av detta upp i varken Agenda eller 30 minuter. Istället går programledarna som katten kring het gröt, konstant undvikande att ta upp frågan om källan till dagens instabilitet i elnätet och de medföljande skenande elpriserna. I fokus står regeringens förslag till elprisstöd, som beskrivs som ett löftessvek då det inte följer samma modell som aviserats före valet.
Men de tidigare förslagen kunde omöjligen ha tagit åtminstone två nutida händelser i beaktande: hur geografiskt utbrett elprissvindlet skulle bli och hur hårt pressat vårt elsystem skulle bli. Under praktiskt taget hela perioden då elpriserna stuckit i höjden har fokus varit på elprisområdena 3 och 4. Norrland har sådan bred tillgång till vattenbaserad kraft att det har diskuterats att bygga fler transfereringskablar från norr till syd. Att priserna nu stiger där också är beklagligt, men inte av samma brådskande slag och täcks således inte av högkostnadsskyddet. Ovanpå den redan pressade situationen i Sydsverige riskerar hela elnätet att bäras av en enda kärnkraftsreaktor när andra tillfälligt stängs av för att repareras. För att avvärja potentiella nedsläckningar vidtar Eon panikåtgärder som att köpa 30 000 kubikmeter olja för att elda i Heleneholmsverket. Detta är extraordinära händelser som inte gick att förutspå i somras.
Regeringens elprisstöd lär sig också av vårt grannland Norges misstag. Den norska befolkningen riskerar att utsättas för planerade frånkopplingar och oplanerade elavbrott i vinter på grund av den modell Norges socialdemokratiska regering valt. “Strømstøtte” riskerar att tänja på elnätets gränser i och med de uppenbara incitament som finns att förbruka mer el trots det höga elpriset – som i sig betyder att utbudet på el är begränsat. Den norska modellen tar på sig 90% av kostnaderna över 70 öre per kilowattimme, vilket innebär att ett genomsnittligt hushåll i Oslo får elpriset reducerat med hela 68 procent. Det är inte svårt att föreställa sig ett scenario där elförbrukningen stiger väsentligt – utan en energiproduktion att svara upp mot den.
Energi- och näringsminister Ebba Busch har gjort ett gediget men tyvärr otacksamt jobb i att förklara dessa aspekter av elstödet för allmänheten. Faktum är att Sveriges modell lyssnar till sakkunniga inom elbranschen och myndigheternas expertis. Till skillnad från andra länders modeller eldar den svenska varken på inflationen eller elnätets sårbarhet.
Dessvärre har budskapet inte nått hela vägen ut. Enligt Sifo anser 57 procent att regeringen gör dåligt ifrån sig, och 44 procent att en S-regering skulle göra ett bättre jobb. I SCB:s väljarundersökning får oppositionen stöd från en knapp majoritet av väljarna. Trots att snabba opinionstapp inte är ovanliga för nytillträdda regeringar (läs: Reinfeldt-regeringen 2006) är det tydligt att högerns smekmånad är över och att svekdebatten stormar vidare. Förhoppningsvis dör den ut i takt med att regeringens politik får effekt och infriar sina löften, så att den kan ses för vad den faktiskt är: den gångna valrörelsens sista dödsryckningar.
Trots det sena slutdatumet för det kommande elprisstödet är det utformat på ett ansvarstagande sätt och förenlig med det rådande vetenskapliga läget. Buschs stora elprisstöds-projekt följer en trend i denna regering av fiskal återhållsamhet efter åratals radikal önskedrömspolitik från de rödgröna. Nedstängningar, politisk styrning och ansvarsförskjutning har lämnat elnätet i spillror och det är nu inte bara upp till regeringen att lösa de resulterande problemen – utan också att tydliggöra vem som har blod på händerna.
