Han har flera namn: Andreas Holm, Fredrik Lundgren. Namnbytet – ett lönlöst försök att fly undan allmänhetens upprepade fördömanden – rann slutligen ut i sanden, och denna man kommer evigt förbli kollektivt känd som Nytorgsmannen.

Spaltkilometer har redan skrivits om Nytorgsmannen, hans djuriska övergrepp och hans lika primitiva lustar, tydligen outsläckliga till sin natur.

Mannens rättsfall aktualiserades nyligen, då han förgripit sig på ännu en kvinna under sin villkorliga frigivning efter att ha avtjänat två-tredjedelars av sitt femåriga straff. Påföljden avkunnades i spåren av fällande dom på följande punkter: 7 våldtäkter, 8 sexuella övergrepp, 6 sexuella ofredanden, en grov frihetskränkning, innehav av barnpornografi, kränkande fotografering samt ringa narkotikabrott.

Det rör sig alltså om avsevärt med bagage, sådan som inte enkelt tvättas ur belastningsregistret. Inte undra på att Nytorgsmannen flyttade långt från Södermalm, dit han idag har vistelseförbud, så snart han släpptes fri. Detta tilläts han göra utan förhinder, trots att Kriminalvården sedan dag 1 varnat om mannens höga återfallsrisk.

Frivården, en del av Kriminalvården, larmade snart om misskötsamhet. Detta var förmodligen uteblivna eller försenade inrapporteringar till närmsta kontor, och mannen tvingades bära fotboja längre än ordinarie tid på sex månader. Expressen rapporterar att Nytorgsmannen någon gång under denna tid ska ha våldtagit ytterligare en kvinna, denna gång i Hörby. Idag sitter han återigen inne, häktad på sannolika skäl.

Händelseförloppet kan beskrivas som frustrerande och ack så naivt. Att upprepade larm om en gärningsmans impulsiva våld tycks falla på döva öron tyder på ett allvarligt systemfel.

Röster höjs idag för obligatorisk internering för brott av liknande kaliber, och de är lika legitima som de är beklagansvärda. Förvaringsstraff (alltså inlåsning på obestämd tid) är i allmänhet inte rättssäkert då det gör avkall på straffets proportionalitet såväl som förutsägbarhet. Tyvärr kräver den pågående brutaliseringen av samhället, vars tydligaste symptom manifesteras i gängbrottsligheten, drastiska åtgärder som denna.

Kritikstormen som utlöstes efter Nytorgsmannens dom 2021 är enkom en liten del av en bredare mobilisering till försvar av det allmänna rättsmedvetandet, något som i nuläget inte får det gehör det förtjänar. Årets Nationella trygghetsundersökning från Brå visar att färre än varannan svensk har förtroende för landets domstolar. Blyga 53 procent litar på rättsväsendet som helhet.

I fjol skrev myndigheten Svenska domstolar i sin årsredovisning att “stärkt förtroende och ökad trygghet” explicit ingår i deras målbeskrivning. Som ett led i det ämnar man höja säkerhetsnivån i lokalerna och “utveckla kontaktytorna” med parter och vittnen.

Men förtroendekrisen består inte i för få metalldetektorer utanför rättssalarna, utan att svenska domstolar systematiskt underskattar straffvärdet på grova brott under en pågående våldsvåg.

Även om politiken går i rätt riktning – denna mandatperiod exemplifierat i Tidöavtalets svepande straffskärpningar – så riskerar dessa att komma till korta om inte förändringar i domstolarnas arbetssätt genomförs inom en rimlig tidsram. En bild utkristalliserar sig sakta att ändringar i materiell rätt – vad som kriminaliseras – bör gå hand i hand med efterföljande korrigeringar i den processuella rätten, som beskriver brottsmålens konkreta förfarande.

Det demokratiska ankare som idag finns på plats i Sveriges domstolar kallas nämndemannasystemet, ett gammalt inslag i landets rättsprocess vars moderna tappning kan påstås ha urartat väsentligt. Nämndemän, eller lekmannadomare, nomineras av politiska partier i kommunfullmäktige för att sedan, tre i antal, sitta bredvid en juristdomare vid varje rättegång. Deras antal har sjunkit drastiskt de senaste årtiondena, men desto mer har den enskilde lekmannadomarens rösträtt stärkts; det är idag möjligt för dessa att överrösta juristdomaren 3–1 om de tillsammans hyser avvikande åsikt. Det kallas en nämndemannadom.

Betyder det således att folkviljan är räddad i våra domstolar? Nej – tvärtom: dessa politiskt tillsatta tjänstemän har nästan uteslutande partibok och efterföljande partipolitiska lojaliteter som ofta skiner igenom under överläggningen om slutgiltig dom. Resultatet blir att partikarriärister med svalt intresse för juridik får en av samhällets viktigaste poster, där varje dom färgas av en tombola av vaga partirelaterade skygglappar och förutfattade meningar. Trots deras makt har inte någon sett skymten av en rättslig uppstyrning.

Höjden av demokratisk legitimitet i det rättsliga förfarande är att dömas av sina likar. Därför borde det finnas så få mellanled som möjligt. En krånglig nomineringsprocess med lojalitetsproblematik som försätter “amatördomare” i konfliktställning med jurister framstår som långt ifrån den bästa lösningen.

Ett jurysystem där en panel bestående av vanliga medborgare får ersätta dagens nämndemän vore det enskilt mest effektiva demokratiska ankaret, kapabelt till att återställa rättsväsendets folkliga förtroende.

En sådan panel skulle förslagsvis ta ställning till tre saker: gilla eller ogilla åtalet; fastställa en rimlig vidd på straffskalan; samt bestämma om strafflindringar (mängdrabatt, villkorlig frigivning) borde vara applicerbara i det aktuella fallet.

Vetskapen att man själv kan väljas ut att delta i en rättegång skulle bringa rättsprocessen närmare medelsvensken. Forskning visar att domstolarna av ren vana dömer i nedre delen av straffskalan, och den yttersta demokratiska mekanismen har misslyckats. Här förefaller det som om en reformerad processrätt och jurysystem kan utgöra oumbärliga vallar mot den formidabla våldsvåg som satts i rörelse av den sociala brutaliseringens monstruösa krafter.