Sverige är sämst i hela Europa på klassrumsdisciplin, visar en färsk analys från OECD. Datan är från den senaste PISA-undersökningen, och bygger specifikt på 15-åringars upplevelser av inlärningsatmosfären under matematiklektioner. Så många som 37 procent vittnar om frekvent stök och buller under lektionstid.

Det sägs att personer som går ut skolan med undermåliga betyg är särskilt benägna att befinna sig i riskzonen för brottslighet. Men skolgången i sig är också en oneklig faktor i framväxten av kriminalitet bland unga: år 2021 utsattes varannan niondeklassare för allehanda våldsbrott och trakasserier. 16-19 åriga män var den åldersgrupp som allra oftast föll offer för misshandel. Stora delar av de unga uppger att de förhållandevis ofta aktar sig för brottsbelastade individer och platser. Att kriminalitet har blivit ett naturligt inslag i ungas vardag ger en skev bild av samhällets moraliska uppbyggnad.

Vissa tolkar detta svaga moraliska fundament som ett carte blanche för allsköns destruktiva beteenden. För lättpåverkade barn i puberteten som söker ökad frihet kan det brett förekommande våldet framstå som ett gångbart livsval. Andra går steget längre, och ställer sig till mörka krafters förfogande genom att sätta sig i en taxibil med ett skarpladdat vapen, på väg till Israels ambassad. Situationen är synnerligen allvarlig när pojkar i 15-årsåldern finner det lämpligt att utföra terrordåd på främmande makts beställning.

Den springande punkten i samtliga exempel är brottsalstrande normlöshet. Att vara stökig i klassen är inte samma som att misshandla någon, och misshandel är inte jämförbart med terrorism, naturligtvis. Men samtliga beteendemönster präglas av samma felaktiga föreställning om personlig överlägsenhet och särskildhet, till det gemensammas skada. Och det börjar i svenska klassrum.

I boken “Gangstervåld: den nya brottsligheten” (Fri tanke förlag, 2020) skriver den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm följande:

”Sverige har idag alltför många skolor som inte lyckas förmedla god moral till eleverna eller utveckla deras förmåga till självkontroll, utan präglas istället av laissez-faire och låt gå-attityd. Det är ett ytterst allvarligt problem att skolor inte förmedlar och upprätthåller tydliga normer. I förlängningen leder det till ett mer våldsamt och kriminellt samhälle.”

Min bedömning är att han sätter fingret på den ideologiskt betingade vilsenhet som präglar dagens skolor. För tiotals år sedan gjorde många bedömningen att den svenska skolan var ett slags plantskola för socialdemokratiskt tankegods, där uppenbara överträdelser som en socialdemokratisk partisymbol i valfri lärares kavajslag inte sågs som olämpligt. Socialdemokratins aversion mot hierarkiska styrsätt sågade emellertid av grenen den satt på, i takt med en ohållbar utveckling: läraren slutade vara en auktoritet och prestation slutade vara skäl till belöning.

Idag pryder istället detaljerade anvisningar i hur man som lärare är som snällast vid lektionens slut. Frasen “slut för idag, tack för idag” döms ut som avståndstagande och otillräcklig; lärare råds att “visa omtanke” och tala om vädret för att stärka banden läraren och eleverna emellan. I valet mellan respektabel visdomskälla och snäll kompis har Skolverket uppenbarligen tagit ställning.

Men vad händer med kompisskap när en av parterna uppför sig illa, eller rent av provocerande? När den skötsamme upptäcker den andres drogförsäljning? Nio gånger av tio vittrar vänskapen sönder. Anledningen är förhållandevis simpel: det är svårt att influera någons grundläggande livsval från en likvärdig position, utan erkänd auktoritet.

Därför framstår den pågående brottslighetskrisen, med gängens nyrekrytering i spetsen, som en tämligen mödosam kamp för den svenska skolan. Utöver socialtjänsten och polisen har denna institution en unik möjlighet att “uppfostra” ungdomsgenerationen i de mest basala av dygder: impulskontroll, arbetsdisciplin, sociala förmågor. Funktionen är idag alltför urvattnad och vagt definierad.

En illustrativ anekdot: i min tidiga barndom hade jag en förarglig tendens att vilja vara bäst och först. I förskolan skulle min namnbricka högst upp på elevlistan. När jag för hundrade gången armbågade mig fram i kön i matsalen rann bägaren till slut över och jag fick en sträng tillsägelse av en lärare i närheten. Skolans ordning och dess verksamhet sätts i gungning utan röda linjer.

I ett Sverige där en del barn uppfostras av dels hedersförtryckare, dels performativt sympatiska gängmedlemmar framstår andras dragning till att trängas i kön som mindre viktig. Ändå misslyckas skolor med gränsdragningen gång på gång. Den proverbiala bägaren tillåts inte rinna över så länge lärare och rektorer inte ges ett skarpare mandat. Ett sådant skulle behöva innebära bibringandet av sunda, svenska värderingar samt elevernas acklimatisering till rättvisa, men tydliga hierarkier. Allt för att reducera egoistiskt självintresse och uppmuntra till ansvarskänsla.

Två reformer som kan stå alla till nytta tar form i spåren av dagens samhällsutveckling: etik och moral som skolämne, samt skoluniform som huvudregel. Det ena tvingar eleven till reflektion, det andra rättar denne i ledet.

Skoluniform är inte norm i Europa, men den är faktiskt det i stora delar av världen – av entydiga skäl. Den är ett tecken på respekt inför skolan, eleverna och ens egen position i den sociala hierarkin. Standardiseringen har en förenande effekt på nationell och åldersmässig nivå som motverkar skrupellös självcentrering. För att undvika elitistiska undertoner skulle klädseln kunna utformas på ett mindre formellt vis och givetvis vara kostnadsfri.

En “folkhems-skoluniform”, oavsett exakt stil och mönster, skulle vara ett välkommet inslag i den framtida förstatligade skolan. Kanske skulle den, i kombination med mer slagkraftiga förslag, lyckas konkurrera ut den pågående normlösheten.