Jag satte mig nyligen ned och läste igenom den första och enda krönika jag skrivit om centerledaren Muharrem Demirok. Texten – daterad februari 2023, då Demirok valdes till ny partiledare – skär sig tyvärr rejält med min självbild som träffsäker politisk kommentator.

Demirok karakteriseras i denna text som en “frisk fläkt” som för partiet i en “lindahlsk” riktning, i referens till föregångaren Lööfs uttalade kritiker från Västerbotten. Jag finner det passande att jämföra hans kommande ledarskap med Nyamko Sabuni (L), kvinnan som rev upp Januariavtalet. Idag är en verklighetsbaserad korrigering av detta högst önskvärd.

Nästan tjugoen månader senare förefaller nämligen Demiroks enda relevanta likhet med Sabuni vara de krisande förtroendesiffrorna. Månaden innan Sabuni avsattes som Liberalernas partiledare uppmätte Novus barometer ett stöd på 9 procent för henne. Centerledaren åtnjuter i dagsläget också en ensiffrig förtroendesiffra, inte ens hälften så stor som Sabunis – ynka 4 procent enligt Expressen/Kantar Public.

Istället för en högerinriktad ledare fick Centerpartiet en person som vill in i den socialdemokratiska värmen. Efter en tids velande samlade Demirok i dagarna modet att tillkalla möte och fråga om stöd för att gå till val tillsammans med Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

Men att vara liberal är att vara kluven, och mötesdeltagarna lämnade bordet med väsensskilda bilder av vad som hade bestämts. Det vill säga, de som inte redan hade åkt hem innan beslutet om rödgrönt samarbete hade klubbats.

Annie Lööf har liknats vid en ek, senast i SvD:s politikpodd av Torbjörn Nilsson och Henrik Torehammar. Liknelsen bygger på att Lööf – med sin mediala personlighet och partipolitiska utfrysning – tornar upp sig över den kringliggande marken och skymmer solljuset. På så sätt vingklipps eventuella efterträdare.

Muharrem Demirok skulle ha behövt mer tid i solen. Han går varken igenom rutan eller kommenderar tillräcklig med respekt från kollegorna i partiet för att skapa uppslutning bakom linjen, hur bakåtsträvande den än må vara. “Bristande förankring”, kallas det av många centerpartister.

Et tu, Brute? Först ut att sticka den bildliga dolken i ryggen på Centerledaren var ungdomsförbundets ordförande Caroline von Seth (ingen relation till undertecknad). Avgångskravet, som publicerades på sociala medier, går ut på att “vi i CUF” ansåg sig se en bristande krishantering. Muharrem Demiroks tondövhet, påstod Caroline von Seth, riskerar att få partiet utkastat ur riksdagen.

Snart fick von Seth svar på tal. CUF Stockholms Edvard Ekhem tycker att kritiken lika gärna passar in på ordföranden själv. CUF Västerbotten instämmer. Det är öppen säsong för internt baktalande och misstroendeförklaringar. Ännu en parallell mellan L och C uppstår: det upprivande tillika kaosartade tjafset.

Eken Annie Lööf kan sägas ha lämnat efter sig ett stort tomrum, men alla träd i den centerpartistiska skogen lägger mest tid på att trassla in varandra i den interna förankringens taggiga grenar, allt för att hålla ned individen intill.

Men Centern vet lika väl som alla andra att Sverige inte existerar i ett vakuum. Det sägs rentav att Demiroks föregångare samt ledningen runt henne tog inspiration från Nederländerna när de slog in på den partiledarfokuserade ledarstilen som definierade partiet under Lööfs tid på posten.

De centerpartister som vill se en konstruktiv lösning på den pågående striden, även de som hyser sympatier för Helena Lindahl och hennes högerlinje, skulle göra rätt i att vända blicken mot Italien.

Partiet Femstjärnerörelsen har mycket gemensamt med svenska C. The Economist beskriver dem som en samling “pragmatiker som varken gör anspråk på att vara vänster eller höger”, förmodligen kongruent med Centerns självbild. Femstjärnerörelsen, ledd av Giuseppe Conte, har upplevt en kraftig nedgång i opinionen, och har en “on-off romance” med det vänsterinriktade Demokratiska partiet.

Conte befinner sig i konflikt med partitopparna Beppe Grillo och Gianroberto Casaleggio, som anklagats för sabotage mot partiledarens försök att föra partiet närmare den politiska vänstern. Efter en långvarig dragkamp beslutades det om en extrainsatt partistämma. Den genomfördes i söndags den 24 november, och partiet går sannolikt stärkt ur processen.

I en rad tunga omröstningar tog Femstjärnerörelsens medlemmar ställning till partirebellerna och den parlamentariska strategin. Beppe Grillo uteslöts och partiet ska inte gå till val ensamt. En seger för Giuseppe Conte, alltså. Likaså för organisationens demokratiska beständighet.

Både de som stödjer Muharrem Demirok och de som vill avsätta honom, de som vill närma sig S och de som vill högerut, kan tjäna på en partistämma utanför ordinarie tidsplan. När både partiledarens och ungdomsförbundets poster sätts i gungning kan man svårligen vänta tills sent 2025. Centerpartister som önskar ett sammanhållet parti tills nästa val borde verka för en extrainkallad partistämma där viktiga vägval avhandlas utan skygglappar.

En sådan skulle tydliggöra vad Centerns faktiska medlemmar anser om regeringsfrågan. Den kan tvinga partiet att byta fot, eller så ställer man sig bakom Demirok. Vox populi, vox dei, som man säger – man kan inte bråka med hårda majoriteter.

Åtminstone en iakttagelse har motstått tidens tand i fjolårets krönika: ju fler partier som lämnar Socialdemokraternas Magdalena Andersson, desto bättre. Vare sig om det uppstår ett sidbyte eller om rötterna under Centerpartiets sviktande stam ruttnar sönder, innebär det att S, solen i svensk politik, får färre gröna trädkronor att livnära.