På flyget hem från statsbesöket i Peking för ett par veckor sedan uttryckte Frankrikes president Emmanuel Macron en för det internationella samfundet nydanande åsikt: att Europa inte bör engagera sig i “främmande konflikter” likt frågan om Taiwans frihet från Kina. I samma intervju med Politico, vars redaktionella innehåll tilläts redigeras av presidentens stab på Elyséepalatset, kommenterar han bryskt att Europa måste “stå emot trycket” från USA om att ge sitt militära stöd till amerikanska trupper, om olyckan skulle vara framme och krig bryter ut mellan Xi Jinpings Kina och Tsai-Ing Wens demokratiska utbrytarstat.

Läs även: Macron: Europa bör inte lägga sig i Taiwanfrågan

Några dagar senare fick Macron möjligheten att utveckla sitt resonemang mer i detalj. I sitt utförliga tal på Nexusuniversitet i Haag redovisade han sin vision för den europeiska kontinentens framtid i förhållande till världens stormakter. Enligt presidenten borde Europas utrikespolitik bygga på fem fundamentala grundstenar, i korthet sammanfattade som: intensifierad europeisk integration; en aktiv industripolitik och fördjupad ekonomisk interventionism; beskyddande av kontinentens intressen från ekonomiskpolitisk påverkan genom exempelvis uppköp av delar av europeiska företag; en reform av EU:s internationella handelsavtal med klimatet och säkerhetspolitik i fokus; och till sist, genomförandet av global multilateralism där världens nya multipolära världsordning präglas av samarbete.

Talet omgärdades av mycket känslor från både åhörare och talaren själv. Innan Macron började redovisa sin framtidsvision med passionerad emfas tog demonstranter till orda i en högljudd protest mot läget för fransk demokrati.

Samtidigt på andra sidan jordklotet började spänningarna runt Taiwansundet trappas upp, med Kinas tre dagar långa militärövning i området som startskott. Kinesiska flottan omringade ön efter att ha uppmanats att “öva inför krig på riktigt” av deras yttersta befälhavare Xi Jinping. Upprättandet av en flygförbudszon över norra Taiwan, om än under en kort period, bör vara tillräckligt som bevis på att den kinesiske presidenten har ett nyfunnet mod när det kommer till att trycka till den lilla utbrytarstaten i syd. Båda manövrar – införandet av en blockad och en flygförbudszon – skulle vara upptakten till en fullskalig invasion av Taiwan. För detta övar alltså kinesisk militär i detta nu.

En invasion av Taiwan skulle vara mycket svårare än man kan tro. Kinas statstelevision har nyligen publicerat en animation som säger sig visa hur lufttorpeder avfyrade mot ön skulle inkapacitera försvaret tillräckligt länge för att få till stånd en amfibisk invasion. Propagandan ignorerar dock att klimatet runt Taiwansundet är djupt volatilt. Hårda vindar, höga vågor, tjock dimma och tyfoner begränsar Kinas militära förmåga att invadera väsentligt. De enda månaderna det skulle vara möjligt att göra det är i april och oktober.

Men det är inte enbart vädret som tynger ned Xi Jinpings imperialistiska ambitioner. I samband med amerikanska Operation Causeway under andra världskriget uppskattade högt uppsatta officerare att det skulle krävas en invasionsstyrka på ungefär 400 000 soldater för att ta kontroll över ön, som då styrdes av Japan. Denna svindlande höga siffra gav den dåvarande amerikanske presidenten Roosevelt kalla fötter, och planen övergavs snabbt.

Läs även: Taiwan: Kina förbereder för krig

Trots att oddsen för framgång i krig talar mot det väljer Kina ändå att krigslystet provocera Taiwan om och om igen. Utvecklingen de senaste veckorna är inte förvånande med tanke på det besök Emmanuel Macron och ordföranden för EU-kommissionen Ursula von der Leyen nyligen genomförde.

Det har rapporterats om djupa sprickor mellan Macrons och von der Leyens ingångsvärden på detta möte, och med all rätt – den ene reste tillsammans med franska näringslivets crème de la crème och slöt bland annat en stor överenskommelse mellan Frankrikes och Kinas statliga elbolag, medan den andra med jämna mellanrum talade om behovet att minimera riskerna kopplade till alltför långtgående relationer med Kina – de-risking. Resultatet blir att Europa framstår som vacklande och fragmenterat i Xi Jinpings ögon.

Och man ska aldrig vända andra kinden till för en diktator. Europas vingliga förhållningssätt till Taiwans självbestämmanderätt oroar Västs allierade i Asien och ifrågasätter dess tillförlitlighet, spräcker Västs enade front mot illiberala samhällsmodeller och sätter Östasiens hårfina geopolitiska maktbalans ur balans. Dessutom underminerar det Europas och Nordamerikas transatlantiska samarbete, med Nato i spetsen. Om Europa inte stödjer USA i kampen för Taiwan kanske amerikanska skattepengar bör spenderas någon annanstans än i Ukraina för att skydda hela denna otacksamma kontinent.

Emmanuel Macrons ställningstaganden i sitt framtidstal under statsbesöket i Nederländerna var delvis sunda reflektioner på den senaste tidens händelser i Europa. Han gör rätt i att koppla ihop ekonomi och säkerhetspolitik, samtidigt förstår han även vikten av en aktiv industripolitik för att skapa jobb, låta ekonomin växa och driva på för gröna innovationer. I Sverige förstår vi behovet av dessa åtgärder speciellt väl: det kinesiska delägarskapet i Volvo har oroat många och det pågår nu ett gediget arbete med att öppna fler gruvor i Norrland.

Den franske presidenten är dock farligt fel ute i frågan om multilateralism och, som han löst uttryckte det, “promotion by cooperation”, som låter alarmerande likt Tysklands katastrofala “wandel durch handel”-policy. Macrons inställning till Kina påminner starkt om Europas naiva närmande till Ryssland efter Sovjetunionens fall. Hade han inte stött den blåögda diplomatiska linjen innan Ukrainakriget bröt ut hade han kanske inte beskrivit läget i Europa 2022 som en “crazy, unbelievable situation” i det tidigare nämnda talet. Kommer den franske presidenten att stå med svansen mellan benen återigen och kalla det “vansinnigt” och “otroligt” om Xi Jinping bestämmer sig för att invadera?

Det politiska och militära samarbetet mellan USA och Europa måste värnas. Detta förstår hela Norden och många länder i Östeuropa, vars politiska ledare inte har blivit fredsskadade efter decennier av kontinuerligt vapenstillestånd. Emmanuel Macrons paneuropeiska villfarelser om global multilateralism riskerar att fragmentera, splittra och försvaga Väst – och alla dess försvarsgarantier gentemot demokratiska länder runtom i världen. Efter Ukraina kan Taiwan vara näst på tur att betala notan för detta naiva politiska haveri.

Läs även: Bildt: EU bör inte stötta Taiwans självständighet