Till slut så lyckades de. Efter flera veckor av interna påtryckningar från toppnamn inom det Demokratiska partiet tillkännagav Joe Biden att han drar sig ur årets presidentval. Beskedet kom mitt i brinnande valrörelse den 21 juli, med knappt 100 dagar kvar till valdagen.

De efterföljande 48 timmarna blev formativa för Demokraternas valstrategi: skulle partiet handplocka en kandidat med störst förmåga att besegra Donald Trump, eller hålla sig till etablerad praxis? Amerikanska partier kännetecknas av utbredd decentralisering och undviker därför ensidiga installationer till viktiga poster, inte minst presidentposten.

Således erhöll vicepresident Kamala Harris nomineringen, andra i den oantastliga presidentiella tronföljden, efter en våg av stöd från kongressledamöter, senatorer och Biden själv.

En annan staffagefigur som slungats in i rampljuset är J D Vance, numera tilltänkt vicepresident vid en republikansk valvinst. 39-åringen från delstaten Ohio kröntes till informell arvtagare till Trumps America first-agenda på Republikanernas konvent den 15 juli.

Ynka två bokstäver särskiljer Vances efternamn från expresidentens tidigare val av vicepresident, Mike Pence. Men de två herrarnas karaktär ter sig väsensskilda: den sistnämnde kom från en annan partifalang och vägrade spela nyttig idiot i 2020 års narrativ om valfusk. Den nye kandidaten skulle sannolikt ha gjort det utan att tveka.

Republikanska strateger kan rimligen ha hoppats på ny energi i kampanjen efter Vances nominering. Förbrytarbilden och det senare mordförsöket må ha mobiliserat många kärnväljare, men mätningar sammanställda av opinionsinstitutet FiveThirtyEight visar att den ofördelaktiga bilden av Trump består.

Den unge J D Vance har dock hittills varit ett sänke för partiet. Hans utpekande av Harris som en ”barnlös kattkvinna” utan förståelse för landets bästa har fallit i allmän onåd. Kommentarerna ger också uttryck för en skruvad uppfattning om familjeband överlag, med tanke på att Demokraternas vicepresident är styvmoder till två barn.

Det som Demokraterna ser som särskilt attraktivt i Kamala Harris utgör grova irritationsmoment för en betydande del av Republikanernas väljarbas; en svart kvinna som statschef är inte förenligt med många Trump-väljares bild av USA. I ett försök att avvärja fler personpåhopp gick republikanske talmannen Mike Johnson ut och markerade under parollen “politik, inte personlighet”.

Båda sidor skulle tjäna på att lyssna till talmannens ord. Medan J D Vance obönhörligen avlossar indignanta invektiv ägnar sig motståndaren Harris åt en aggressiv kulturkrigarkampanj med ironi som huvudnummer. Utvalda teman inkluderar utmålande av meningsmotståndare som demokratifientliga samt Vances påstådda förkärlek för soffsex.

För de flesta svenskar är intresset för presidentvalet i USA en småintressant, om än lite lustig, övning i världsvan politisk medvetenhet. Men mycket skiljer kontinenterna åt, allra tydligast det politiska systemet. Ta exempelvis partiledarbytet Löfven/Andersson, en politisk händelse i närtid som påminner om turerna kring Joe Bidens valbarhet.

Jag påtalade tidigare hur partier i USA håller sig borta från att “installera” toppnamn hursomhelst. Socialdemokraternas “vit rök”-metod vid val av partiledare – hemlighetsmakeri efterföljd av total enighet – har mer gemensamt med katolska kyrkans val av påve än amerikanernas primärval. När Stefan Löfven (S) avgick i augusti 2021 blev han hastigt ersatt av sin kvinnliga partikollega som statsminister. Att ge Kamala Harris fri lejd som ovald president och låta henne förvandla posten till ett kampanjverktyg skulle mötas av ett formidabelt ramaskri på andra sidan Atlanten.

Även de politiska ståndpunkterna, och delvis den kringliggande diskursen, står i klar kontrast till vad svenskar och européer är vana vid. Det blev (med rätta) stor uppståndelse när Löfven (S) förvarnade om “fara och färde för vårt land” om han avsattes. I USA jämför sittande presidenten huvudmotståndaren med nazistiska Joseph Goebbels, och få höjer ens på ett ögonbryn.

Utöver retoriken står extrema hållningar på spel i årets presidentval. Varför J D Vance har synpunkter på andras familjebildning förtydligas med hans kopplingar till den fundamentalistiskt kristna miljön. En miljö där abortmotstånd och lätt chauvinism förefaller nedärvd. På andra sidan står Kamala Harris, övertygad om sin moraliska överlägsenhet, och bjuder på polisskepsis och öppna gränser.

En genomsnittlig mittenväljare i valfritt europeiskt land kan tänkas fråga sig: “hur kan man rösta på ett av dessa två partier?” De mer ideologiskt lagda bekänner sig snarast till en viss sida. Sanningen är emellertid att båda attityder förutsätter fel: européer borde inte försöka leva sig in i USA:s politiska landskap. Grunden för en sund utvärdering av främmande paradigm bör istället vara inhemska intressen och ett behörigt avstånd. Allt annat vore att göra sig själv en björntjänst.

Svenskar, fransoser och engelsmän kan oftare börja ställa frågan: “vad är bäst för Europa?” och sluta projicera egna partisympatier på amerikanska företrädare.

Utifrån det perspektivet har varken Donald Trump eller J D Vance upplevt ett amerikanskt “Jimmie moment”, lika lite som Kamala Harris förfäktar social rättvisa av socialdemokratiskt slag. Den ena ämnar inte bekämpa religiös extremism, och den andra vill inte upprätta ett hanssonskt folkhem.

Det står var och en fritt att meritokratiskt utvärdera de båda sidornas direkta inverkan på vår tillvaro. För min del är det viktigt att Ukraina vinner anfallskriget, och att Europa slutar vara beroende av USA för sin militära försvarsförmåga. Eventuella sakpolitiska preferenser åsido är dessa områden av största vikt. Läsaren inbjuds i sin tur att fråga sig vad denne värderar högst.

Joe Bidens utträde ur årets val har inlett en vicepresidenternas valrörelse. Partiernas nomineringar på båda sidor reflekterar det polariserade debattklimatet lika mycket som de gestaltar deras mest utmärkande tendenser – på gott och ont. Landets samhällsutveckling må vara ett självklart studieobjekt, men svenska folket – liksom resten av Europa – gör bäst i att navigera utifrån egenintresse istället för att leka reservdelstat.