Något förändrades i svensk politik när Tidöavtalet blev basen för sittande regering. De massiva kursomläggningarna som ska råda bot på samhällsproblemen präglar regeringsarbetet och debattklimatet alltmer. Vad som räknas som politiskt gångbart har förändrats i grunden; paradigmet har skiftats. Det blir nog inte sista gången heller.
Våldsamheterna och de kaotiska scenerna i kölvattnet av korankravallerna i påskas förra året skakade hela landet. Upploppen spred sig som en löpeld från stad till stad. Att ett sådant våldskapital hade legat i dvala runtom i riket, för att sedan likt ett slugt rovdjur slå till när den politiska situationen var som mest labil, chockerade många. Valrörelsen var i full gång och det säkerhetspolitiska läget i Europa hade bara månader innan utsatts för sin enskilt största prövning sedan andra världskriget.
Svenska poliser satte nästan livet till för att säkerställa den allmänna ordningen. Bortsett från de bussar, bilar och infrastruktur som förstördes så skadades runt 400 poliser – många till följd av stenar som ven genom luften från bara några meters håll. Det förekom att piketbussar med en och annan ensam polis innanför omringades och vandaliserades, något som föranlett ett antal synnerligen livshotande situationer.
Ebba Busch (KD), numera vår vice statsminister, krävde snart efter svar på varför kravallerna inte resulterade i fler skadade upploppsmakare. I en intervju kort efter händelserna gjorde hon uttryck för ett kriminologiskt brottsofferperspektiv, och frågade sig något många andra medborgare undrade: varför sköt inte polisen skarpt? Någon som utsätts för omringning och stening borde kunna få försvara sig med alla till buds stående medel. Utspelet möttes av hån från det politiska etablissemanget.
Samtidigt började ordet “paradigmskifte” dyka upp i valdebatter. Vad termen praktiskt skulle innebära var oklart, men i stora drag innebar den storslagen, mönsterbrytande politisk förändring. Och mönsterbrytande blev det.
Överenskommelsen som ligger till grund för regeringen bröt mot allsköns politiska normer när den släpptes tidigt i oktober 2022. Kursen på kriminalområdet lades om helt och hållet. Inte längre sågs påföljdssystemet som ett instrument för social ingenjörskonst i form av behandlingsterapi – nu var det brottsofferperspektiv och allmän ordning som gällde. Ett formidabelt batteri av åtgärder återfinns i Tidöavtalet: avskaffad fängelsepresumtion, skärpta regler för unga lagöverträdare, kriminalisering av gängmedlemskap och en svepande reform av straffskalorna med offrets upprättelse i fokus. Samtliga förslag utreds i detta nu och förväntas redovisas 2025.
Andra stipulationer i Tidöavtalet föreslår stärkt straffrättsligt skydd för poliser och stärkt nödvärnsrätt om “personen är underlägsen till antal”. Med sådan lagstiftning på plats hade domstolarna sannolikt gett klartecken för polisen att skjuta skarpt mot islamistiska angripare.
I och med Tidöavtalets ikraftträdande skedde något i svensk politik. Den politiska riktningen blev för första gången på länge, följande: fokusförflyttning från överträdare till samhällsskydd och maktcentralisering hos handelskraftiga auktoriteter som ser till Sveriges bästa på lång sikt. Tidöandan, om man så vill.
Exempel på denna “anda” påträffas även i andra delar av överenskommelsen, som den omtalade anmälningsplikten och ansvarsförflyttningen för Sidas lista över säkra länder, till regeringen.
Men Tidöandan har fått ett liv utanför Tidöavtalets sextiotre pappersblad. Möjligheten att nu utvisa irakiska medborgare till hemlandet hade inte varit gångbart utan kompromisslös sverigevänlighet som ledstjärna. Intervjun med bistånds- och handelsminister Johan Forssell (M) i SVT:s 30 minuter förra månaden gjorde klart att den naiva ängsligheten i förhållande till andra länder, särskilt inom biståndspolitiken, nu är bakom oss. Inget hindrar idag utrikesdepartementet från att hota med indraget bistånd till länder som vägrar ta emot sina egna medborgare. Tack vare det kan vi alla läsa om välbehövliga grupputvisningar i tidningen.
Sveriges allvarliga samhällsproblem har fallit i en ny, mer allvarligt dager. Den krismedvetenhet som nu präglar diskursen kommer med stor säkerhet att fortsätta öka i allvarsamhet tills problemen äntligen löses. Krismedvetenheten faciliterar handlingskraftiga, verkningsfulla åtgärder.
Vidare fungerar den som ett vaccin mot högljudd kritik från oppositionen; Socialdemokraternas ramaskri över ditten och datten – hot mot demokratin och partilotterier – är som bortblåst. Den akuta stämningen ger fritt spelrum för Tidöpartierna att utveckla ännu fler, mer långtgående förslag i Tidöanda, och i vissa fall kan det leda till en opposition som i praktiken ägnar sig åt medlöperi.
Det är i det ljuset man borde se S-ledarens utspel om militär mot gängen: oppositionen, i ett försök till handlingskraft för att möta den växande krismedvetenheten, anammar ett förslag från Tidöpartierna, och skjuter sig därmed i foten. För i längden leder det till ett Tidömonopol på politiska förslag, samtidigt som oppositionen antingen håller tyst eller instämmer – konstgjord borgfred.
Folket sluter upp bakom den politiska ledningen i kristider. Detta räddade Stefan Löfvens socialdemokratiska regering 2020, när pandemin öppnade upp för frekventa, allvarstyngda och förtroendeingivande pressträffar om läget. Den krisartade stämning som nu åter drar över Sverige är en möjlighet för Tidöpartierna att arbeta fram mer och mer långtgående förslag, samtidigt som oppositionen slår knut på sig själv.
I ljuset av detta har paradigmskiftets definition blivit tydlig. Politik som tidigare ansetts vara otänkbar blir inte bara möjlig, utan tvungen på grund av problematikens skala och termens inneboende inskärpning av allvar. Ramen inom vilken politiska beslut fattas – paradigmet – kommer automatiskt att skiftas alltmer åt Tidöandans kompromisslösa sverigefokus tills problematiken är löst. Samtidigt mister oppositionen möjligheten att urvattna eller hetsa mot den förda politiken i ett tillstånd av konstgjord borgfred. Så lyder paradigmskiftets slutgiltiga form.
Att låta Försvarsmakten understödja Polismyndigheten i kampen mot den organiserade brottsligheten är onekligen ett led i paradigmskiftet, och det är också justitieminister Gunnar Strömmers (M) planer att i lag utvidga militärens befogenheter i samarbetet med polisen. I takt med att brottsspiralen eskalerar kommer ännu fler, ännu bättre förslag att framtas. Den sverigevänliga kursomläggningen kommer fortsätta prioritera samhällsskydd, ha lagöverträdare på måltavlan och tvinga fram allt större politisk enighet – ända in i kaklet.
