Förr i världen talade man om de fyra temperamenten: det sangviniska, koleriska, flegmatiska och det melankoliska. Det är det sistnämnda som associeras med djupa känslor och sorg. Läser man europeisk skönlitteratur blir det tydligt hur detta fenomen tar sig uttryck i olika kulturer.

Läs även: Heter nutidens Madame de Pompadour Pamela Andersson

Den tyska melankolin är heroisk, men den har också en lätt patetisk sida. De stora författarna, framförallt kring ”Sturm und Drangperioden” och senare under romantiken, talar alla om storhetstider, den omtumlande och storartade naturen eller individens plats i världen. Konstnären Caspar David Friedrich har fångat detta med sitt kända porträtt av en man som står uppe på ett berg och blickar ut över molnen. I filosofin vid den här tiden skapades en riktning som sedermera blivit känd som tysk idealism, där Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) talade om ”absolut ande” och den preussiska staten som historiens höjdpunkt. Men i litteraturen gör sig melankolin påmind. Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832), den store Weimarpoeten, skrev om den unge Werther som på grund av den obesvarade kärleken begår självmord. En bok som sägs ha utlöst en flodvåg av självmord. Friedrich Hölderlin (1770–1843) skriver om en poet som kastar sig ned i i Etna, som är Europas högsta vulkan. I Richard Wagners (1813–1883) operor påträffas självmord som när Den flygande holländaren längtar efter döden och endast kan befrias från sitt öde genom att en ung dam förälskar sig i honom och genom sin egen död frigör honom från förbannelsen. Ett flertal tyskspråkiga författare begick även självmord.

Fransk litteratur är helt annorlunda. Där påträffas i stället ett outtröttligt tjat. Först verkar det vara en slump men misären är ett återkommande tema som hos Louis Ferdinand Celine (1894–1961), men även Houellebecq i vår egen tid. Existensen är miserabel, och vi ska ägna hundratals sidor åt att berätta exakt hur deprimerande den är. Så yttrar sig ofta den franska litteraturen.

Läs även: Bjuder Houellebecq sina läsare farväl?

I Storbritannien tillägnades en hel bok fenomenet melankoli: Burtons The Anatomy of Melancholy som publicerades 1621. Den har en satirisk anda, och redan i förordet skriver berättarrösten att denne ”skriver om melankoli för att på så vis undvika melankoli.” Engelsmännen har länge varit mästare på humor, satir, ironi och en skämtsam ton. En bok som baseras mycket av Burtons bok är The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman av Laurence Stern som gavs ut 1759. Där möter vi en man som berättar om sitt eget liv, men med humor. Man vänder det sorgliga ryggen. Liknande litterära knep återfinns ofta hos Jonathan Swift och senare Evelyn Waugh.

Vår egna skandinaviska melankoli kan vi inte glömma, och urtypen är 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard. En komplicerad man som avbröt sin förlovning till Regine Olsen för att på heltid bli filosof och vandra Köpenhamns gator med sina tankar. Strindberg, Ibsen, Hamsun, ”Scandic-noir” och Knausgård, alla beskriver melankoli som är lika svart som det nordiska vintermörkret. Men ett hopp lyser igenom: Kristus för Kierkegaard, alkoholen för många av de andra. Melankolin är alltid där, illa dold under ytan.

Karl Gustel Wärnberg är historiker och filosof. Han delar sin tid mellan Stockholm och London.