Jag tillhör de läsare som älskat Houellebecqs böcker långt innan han blev på modet och betraktad som en av Frankrikes stilistiskt och samhällskritiskt mest begåvade författare. Alltid provocerande, alltid före en verklighet som allt fler bara sett sig ana i en dunkel framtid: Plattform, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Serotonin är alla böcker att kasta sig över för att njuta av hans språk och provokation.

Så nu, tre år efter Serotonin, denna tegelsten som han själv kallar ”Förinta”, men vad vill han förinta? Ser han ett samhälle som går mot sin egen förintelse, talar han om släkter eller om bokens jag? Eller vill han ha ett slut på sitt eget upphaussade författarskap? Pojkar på väg in i vuxenvärlden brukade ha ett tummat pocketexemplar av Ulysses i fickan och läsa lite då och då. En njutbar förflyttning in i Joyce värld. Men detta kommer Anéantir aldrig uppnå.

När man tragglat sig igenom detta långa vindlande litterära verk försöker man helt naturligt hitta en röd tråd. Det finns så många. Hugskott, infall, återvändsgränder. Som om han en dag får för sig att skriva om terrordåd, en annan om franskt presidentval förlagt till 2027, om stroke och muncancer och dess behandlingsformer. Om en vit fransyska som på pin kiv låter inseminera sig med spermier från en svart man för att kunna visa världen att hennes make är steril.

Läs även: Charlie Hebdo blev startpunkt för en islamistisk terrorvåg i Frankrike

Den röda tråden är familjen. Lite halvdåliga familjeförhållanden som utvecklas till det bättre eller sämre. Så som folk har de mest.

Att läsa Anéantir är en kluven upplevelse. Houellebecqs prosa är mästerlig, sarkasmerna dyker upp på de mest oväntade håll. Som recensent kan man alltid gripa efter halmstrån i berättelsen, beskriva hans huvudperson Paul, anställd i statsförvaltningen, och berätta om dennes våndor. Det går att beskriva intrigerna i fransk politik och namnge Pauls chef och kommande presidentkandidat som ska ha inspirerats av den franske ministern Bruno Lemaire etcetera. En serie terrordåd inte utförda av de vanligen misstänkta. Men varför?

Antingen läser man boken och får denna myriad av namn och relationer och vad Houellebecq tror ska utgöra stämningsskapande miljöer. Lika förvirrat och mållöst som många upplever vår samtid. Eller så står man över. Själv har jag varit litteraturkritiker i 40 år och när jag äntligen slår ihop boken och ser att han hamnar på samma antal sidor som Joyce har jag bara en fråga: Men Michel Houellebecq, varför gör du oss detta?

Jag väntar tills jag läst färdigt, lidit färdigt inför denna recension, skrivit den innan jag ser vad en del kollegor tyckt och tänkt om boken.

Läs även: Presidentkandidaten Zemmour misshandlad vid första valmötet

Alla syns ha hittat ursäkter, syns det mig, för att inte skriva om alla de sidor de läst. En del via våldsamma politiska uttalanden gentemot den reaktionär de tyckt Houellebecq blivit, andra genom att kalla den platt, åter andra genom att plikttroget försöka bringa ordning i alla mer eller mindre lösa trådar och namnge så många av de inblandade som möjligt.

Houellebecq har blivit 66 år. Boken lär han ha skrivit på sedan ett par år tillbaka. Normalt sett inte en ålder för att runda av ett författarskap. Men kanske är han trött på berömmelse, kanske har hans hälsotillstånd försämrats – kanske har han bara på sitt vanliga provocerande sätt sökt se hur långt han kan förleda en vanligtvis så trogen och hängiven läsekrets. Med Anéantir har han redan inlett många av dem i en sorgeprocess.

Än så länge finns boken bara på franska men översättningen som ska komma om ett halvår lär ha svårt att tillföra något.

Anéantir av Michel Houellebecq ges ut av förlaget Flammarion.

Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.