Shane MacGowan slog igenom globalt med The Pogues, som är ett punkinspirerat folkmusikband och för svensk publik mest känd för jullåten Fairytale of New York. När man lyssnar på MacGowans musik och läser hans texter verkar det uppenbart att han inspirerats av poeter som William Butler Yeats, James Joyce och Seamus Heaney. När jag själv läste en kurs vid Uppsala universitet om irländsk 1900-talspoesi höll professorn också med mig om att MacGowan har en given plats i den iriska traditionen. Därför frågade jag MacGowan vad som gör hans musik speciellt irländsk. ”Det är en stor fråga”, sa han skrattande och fortsatte med en längre utläggning:

– Mitt undermedvetna är irländskt och allt härrör från detta. Så tidigt jag kan minnas fick jag höra historier om Irland och irländsk historia och alla människor omkring mig sjöng irländska sånger och berättade historier om irländska rebeller och kultur.

– Mina föräldrar var båda väldigt inlästa på irländska författare och de sjöng irländska låtar och spelade irländska skivor. Jag tillbringade mycket tid på en irländsk gård, så jag var väldigt knuten till det irländska landskapet och det var en värld där utomhus och inomhus aldrig riktigt separerades, dörren stod alltid öppen så att man kunde se djuren och fälten, och vi var nära Shannon [irländsk flod].

– Jag ville skriva låtar i den irländska traditionen eftersom jag ville hålla den irländska traditionen vid liv och hjälpa till att göra irländsk musik hipp över hela världen, jag ville inte att folk skulle skämmas för att vara irländska, jag ville att de skulle vara stolta över det, eftersom vi är en stor nation.

Vilka är de viktigaste källorna till konstnärlig inspiration för Shanes musik och teckningar? Har de varierat under hans karriär? Och hur förhåller sig hans musik och teckningar till varandra? Musiken och teckningarna är två olika saker, menar han, men återigen refererar han till det undermedvetna.

Allt är en blandning av det som har legat där inne sedan långt innan han föddes:

– Alla platser, alla människor, spöken och de levande och alla deras folk och deras folks folk. Det är alla historier som jag fick höra och böckerna som jag läste och sångerna som sjöngs för mig och som jag sjöng. Allt som hände längs vägen, drogerna som jag tog, drinkarna och måltiderna, filmerna som jag tittade på och tidningsteckningarna som jag såg. Det är grejer som hänt på mentalsjukhus och rehab, det finns grejer på vägen och på gatorna.

– Det finns allt mänskligt liv där inne – sex och droger och religion och död och våld och kärlek och extas och mardrömmar och skräck och demoner och helvetet. Jag skrev om vad som än hände eller vad jag tänkte på eller experimenterade med, och teckningarna kom bara ut när jag kände för att göra dem, vilket brukade vara hela tiden.

Vad fick honom att ge ut den nya boken och varför denna titel?

– Det var min fru Victoria som bestämde sig för att göra boken, och jag är verkligen stolt över henne och verkligen tacksam, för jag skulle aldrig ha fått ihop den. Det är vackert. Titeln är uppenbar! ”Crock of gold” är den materiella rikedom som alla vill ha, men när du hittar den kan du aldrig behålla den, och du kan inte ta den med dig. The Eternal Buzz eller ”det eviga surret” är som Tao som inte kan namnges, det är evigt och när du hittar det vet du att du har hittat det.

Läs även: Ge mig en rolig skandal, tack!

Efter mötet känner jag mig lite omtumlad. Men inser i alla fall att jag har samtalat med en rockstjärna.

Boken finns att köpa: https://store.shanemacgowan.com/