När den franske författaren Charles Baudelaire (1821–1867) först publicerade Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor) 1857 blev det direkt en kontroversiell utgåva. Baudelaire blev fälld i domstol och dömd till böter för vissa av sina dikter i diktsamlingen. De ansågs sedlighetssårande, eller som “en attack mot offentlig sedlighet” som domen fastställde. En av dikterna heter “Satans Litania” efter de litanior som bes i kristna kyrkor. Dessa består av en lisa av titlar eller namn som tillskrivs Kristus och helgonen. Man kan enkelt se att detta väckte starka känslor hos troende kristna i ett land där majoriteten var katoliker. Men en kommentator såg det hela på ett annat sätt.

Den brittiske poeten och kulturkritikern T. S. Eliot (1888–1965) skrev att Baudelaires diktsamling egentligen bevisade en stark tro. Det är visserligen en pervers tro, i ordets ursprungliga betydelse: man har avvikit från den ordinarie eller traditionsenliga vägen. Därmed inte sagt att man inte tror på vägen i sig. Eliot menade att en hädelse av det slag Baudelaire exemplifierade kunde bara skrivas av någon som trodde på det han försökte göra narr av. Baudelaire närmade sig tron på ett radikalt sätt genom att försöka ta sig till tron bakvägen, hävdade Eliot. Visserligen är detta inte en rekommendation om att man bör förhålla sig så till tron, men Eliots poäng är slående träffsäker – Baudelaire var fransman, och fransk religiositet har ofta varit förlöjligande gentemot sin egen trostradition. Tänk på Arthur Rimbaud (1854–1891) och Louis-Ferdinand Céline (1894–1961). De vill ta avstånd från en gängse bild av fromhet, men sätter sig i tystnad ned och ber till den Gud de offentligt säger sig förneka.

Läs även: Sagan om om ringen fortsätter

De senaste dagarna har vi sett exempel på en annan form av hädelse. En dansk politiker som också är svensk medborgare har kommit till Sverige för att bränna koraner. Därmed verkar han hoppas på upplopp, varpå han kan peka på ett problem som han uppfattar komma av okontrollerad invandring, eller så vill han “väcka” det svenska folket till detta faktum. Oavsett hur Rasmus Paludan själv ser på saken är hädelse det svepskäl som använts av arga unga män för att bränna bilar, slåss mot polis och sätta vanligt folks liv i fara i respons till Paludans hädelse.

Naturligtvis är detta inte samma sak som Baudelaires skrift. Protester och kravaller föds av ilska. Kan det dock vara så att hädelsen i själv verket inte är det dessa unga män vänder sig emot? Kan det vara så att Paludan egentligen inte vet särskilt mycket om islam, och därmed inte riktigt vet vad han “hädar” emot? I grunden finns en identitetsförvirring. Baudelaire visar oss att vi egentligen hädar emot det vi själva tror på, men hur många av de som bränner bilar är egentligen trogna muslimer? I vilken utsträckning är det just islam som religion Paludan vill kritisera? Om vi inte har något vi tror på, vilket verkar vara fallet i västvärlden i stort, slängs plattityder åt alla håll. Eller är det så att Paludan i själva verket har en tro vi inte är varse om ännu?