KRÖNIKA. Jag står på Ica Maxi och betraktar familjen framför mig i kön. I vagnen sitter en knatte på dryga året. Med händer, mun och blick undersöker han ivrigt en bilderbok av det stabila slag som också de allra yngsta kan ta till sig. Föräldrarna hjälps åt att lasta upp varorna på bandet. Alldeles vid betalningen tas boken ur barnets grepp och pappan överräcker leksaken till kassörskan. Inte för att betala, utan för att lämna tillbaka. Boken, som just givit föräldrarna ro att handla middagsmat, har de plockat på sig på barnavdelningen. Som lånad förströelse för att det tjänade dem där och då. Nu kom den i retur sjangserad, med bitmärken och salivspår.

Minnet kommer till mig när jag läser om pulkaåkarna på Skogskyrkogården, Stockholms största begravningsplats. Mängder av familjer samlas där för en stunds vinternöje. Mest drag och bäst åk är det invid krematoriet. Kyrkogårdsförvaltningen är bekymrad, men kan inte stoppa oskicket att stoja på en plats avsedd för stillhet och sorg. I stället vädjar man till sunt förnuft. Den varan är det tyvärr tunnsått med där i backen. 

De föräldrar som förklarar sitt val av plats för skidträning och pulka-race visar i stället en imponerande oförmåga att korrekt kunna avläsa de premisser en plats och ett sammanhang ger. I ett tillkämpat resonemang blir det i stället pulkaåkarna som hedrar de döda: ”Man kan tänka sig att de som ligger här ändå skulle ha haft glädje tillsammans med barnen. Jag tror inte att min farfar som ligger här hade haft några problem. Han hade nog gladeligen kastat sig på pulkan med sina barnbarnsbarn.” 

Fast nu är ju dessa människor, inklusive farfar, döda. Det är av den anledningen de ligger på kyrkogården. En annan förälder som ”njuter av det fina vädret” har sin egen tolkning av hur man visar hänsyn: ”Om det är någon som står där och sörjer, så får man ögonkontakt och då får man väl visa en ömsesidig respekt”. Jag respekterar din förlust om du bara respekterar min plats i pulkakön. Rimlig deal. 

Möjligen hade det hela blivit lättare att förstå om det vore barn som, mot bättre vetande, bara hade ögon för backen med bra glid, inte korset som tornar på krönet. Ungdomsförsyndelser är det gott om varstans. Men här är det fullvuxna människor som handlar på ett sätt som bara är logiskt om man ser sig själv som universums mittpunkt. Barnen som åker lär sig i stället av sina föräldrar att det är rätt att nyttja kyrkogården till lite vad som helst. Jag kommer på mig själv med att häftigt sakna Magdalena Ribbing. Hon hade kunnat förklara för föräldrarna i kassan, liksom för dem på kyrkogården varför deras handlande blir en uppvisning i själviskhet, inget annat. 

Kanske döljer sig också något djupare här. Samtidigt som ”Se upp i backen!” ljöd över Skogskyrkogården, höjdes säkerhetsnivån vid Buchenwald, bland annat till följd av vintersportande gäster på det gamla koncentrationslägret. Också här för att människor inte förmår uppföra sig på ett sätt som den allvarstyngda platsen rimligen kräver. Förstår man en plats eller ett sammanhangs historia och laddning, har denna insikt bäring på hur man uppför sig där. Sådan historisk kunskap lämnar hos de allra flesta av oss avtryck också i vardagsmoralen. Av barn kan man inte kräva att de får kompassen rätt helt på egen hand, ty för detta behöver de vuxna. Vuxna som kan agera som föredömen och som förstår att ett krematorium aldrig är en byggnad man lutar pulkan mot i väntan på nästa åk. 

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.