KRÖNIKA. Gangsterrap som Yasins ”är vår tids arbetarlitteratur”, skrev Jenny Högström på Göteborgs-Postens kultursida nyligen. Enligt henne skriver han och andra rappare ”om gatan med sorglig underton” och ”beskriver arbetsvillkoren för dem som samhället inte har något annat eller bättre att erbjuda”.

Inte något att erbjuda? Ursäkta mig, stopp och belägg! 

Den unge mannen har trots allt vuxit upp i ett land där ingen hamnar i rännstenen, där bidrag, projekt, skola, förskola, kurator, syokonsulent, skolbibliotek, fritidsledare, arbetsförmedlare, musikskola, socialsekreterare, vårdcentral och så vidare faktiskt finns där för den som behöver hjälp eller vill bygga en framgångsrik framtid. Om gatan är sorglig finns andra platser att hänga på – bibblan till exempel.

Inte har något att erbjuda? TRAMS. 

Högström menade att Yasin beskriver situationen för dem som kommer från svåra sociala förhållanden. Hon förklarade att Yasin skrev rap för att komma bort från verkligheten och att det var ”på en gång hoppfulla och hjärtskärande ord. Klassamhället, livet på gatan, ditt ursprung, kalla det vad du vill. Men det är en verklighet som verkar svår att undkomma.”

Hmm. Svår kanske. Men INTE omöjlig. 

Jag blir så trött på detta daltande som skadar både Sverige och enskilda. Ju mer medlidsamt det talas om människor i utanförskapsområden, desto värre blir deras situation. Man passiviserar individer som borde ha kapacitet att skapa ett drömliv med tanke på de fantastiska förutsättningar Sverige erbjuder. 

Men röda opinionsbildare tycks inte kunna låta bli att lägga sitt huvud på sned och ursäkta vad för slags beteende som helst på grundval av socioekonomiska förklaringar. 

Jonna Sima skrev i Aftonbladet att vi bör lyssna på Yasin. Hon menade att kritiken mot en SVT-intervju som lät rapparen komma till tals trots att han suttit i fängelse var dum för ”han faktiskt har något att säga”. Vad hon menade att han hade att säga var oklart. Men med anledning av att han hade vuxit upp utan en pappa lyfte hon att journalisten Lasse Wierup beskrivit att frånvaro av en far i barndomen ofta var en gemensam nämnare bland unga kriminella killar. 

Hon skrev det visserligen inte rätt ut men det är svårt att inte tolka det som att hans uppväxtförhållanden därmed skulle förklara hans kriminella gärningar ­– och närapå frigöra honom från skuld för dem. TRAMS.

Tyvärr är det alltför ofta man möter den där typen av förlåtande inställning.

Magnus Isacson, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, beskrev i en debattartikel häromveckan om att han slutar arbeta på Tensta vårdcentral. Han menade att ”unga pojkar introduceras i gängkulturen och den enda uppenbara vägen för dem till ett bra liv är kriminalitet”. 

Den enda uppenbara vägen? TRAMS. Vad sägs om att plugga, lira fotboll och skaffa ett sommarjobb? 

Kriminologen Jerzy Sarnecki diskuterade gängkriminalitet i Studio Ett i höstas och beskrev de skyldiga som små grupper av individer som under lång tid fått stå utanför det etablerade samhället, ”utan kontakter med det etablerade samhället, utan arbete, utan utbildning, utan möjligheter – eller kanske vilja att komma in”. 

TRAMS.

”De står mycket, mycket långt från samhället”, menade Sarnecki, till synes helt ovetande om skolplikt och ett Sverige som står som en scout – alltid redo – för att stötta den som har det svårt. Det etablerade samhället springer benen av sig för att stötta. 

Att ursäkta brottslingar med diverse förklaringar om att de inte hade en chans är att låta dem kom undan, samtidigt som de låga förväntningarna riskerar att bli självuppfyllande profetior. Gängmedlemmarna bäddas in i en slags bubbelplast medan oskyldiga står utan skydd. Ingen vinner.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.