KRÖNIKA. Yttrandefriheten bör ”främst ses som en frihet att tillämpa för att protestera emot orättvisor, vare sig de sker i religionens eller politikens namn”, menade Kashif Virk från Islams Ahmadiyya Församling i en debattartikel i Göteborgs-Posten häromdagen.

Men detta är snedtänkt. Yttrandefriheten är faktiskt en konsekvensneutral rättighet, vars syfte inte är att främja den ena eller den andra tanken. Den är helt enkelt en neutral plattform för allehanda idéer – både sådana man sympatiserar med och sådana man tycker är helt koko.

Virk menade dock att yttrandefriheten inte bör ”ses som en ursäkt för att vara respektlös, polarisera och demonisera andra människor”. Med detta avsåg han uppenbarligen röster som öppet kritiserade Koranen eller profeten Mohammed, då han skrev att ”Det kan vara svårt för vissa att förstå den djupa kärlek som troende muslimer hyser för sin profet (frid vare med honom) och vår skrift”. Han undrade om yttrandefriheten innebär ”att vi inte längre behöver respektera varandra, inte behöver ta hänsyn till varandras känslor och kan säga vad som helst utan att det får konsekvenser”.

Men vad man än tycker om den som provocerar genom att visa karikatyrer eller tala illa om Koranen ska de ha rätt att göra så. Den som blir ledsen över detta får helt enkelt se åt ett annat håll. 

Utan försvar för yttrandefriheten som sådan lämnar vi makt åt den som hörs mest och slåss med vassast armbågar.

Detta är viktigt för om man vill begränsa vissa människors rätt att tala och skriva öppnar man snabbt för att begränsa andras. Vem ska då vara den som dömer vad som är rätt och fel? Vem ska ta ställning till huruvida någon kan bli kränkt och en åsikt därmed ska förbjudas? Kan man själv hojta “nu är jag kränkt” för att få tyst på sina meningsmotståndare?  

Om Virk får styra är det hans tankar som ska få plats, men makten kan nästa dag flyttas till någon annan som tycker tvärtemot och till och med förbjuder både Koranen och Bibeln. Utan försvar för yttrandefriheten som sådan lämnar vi makt åt den som hörs mest och slåss med vassast armbågar.

Virk menade att vi bör tala om det inre hot som yttrandefriheten står för, att röster ”under dess beskydd kan spä på hatet mot politiker, minoriteter och andra samhällsgrupper men ändå klara sig undan att lagföras”. 

Det finns dock skydd mot de allra värsta åsikterna med lag mot hatbrott och hets mot folkgrupp, vilket är bra. I övrigt bör vi låta folk få skräna och viska som de vill, tycka hit och dit och upp och ner. Det bästa skyddet mot dem som sprider hat är att tala emot, envist och tålmodigt, ord för ord. Det är ingen enkel lösning, men den enda rimliga.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.