Det är alltid ett nöje att se nya initiativ i mediebranschen, och det gläder mig att få bidra till Bulletin. Under merparten av den demokratiska eran har journalistmakten varit alltför centraliserad – den har legat i händerna på ett litet antal individer och inom etermedia till och med monopolariserats i form av den tidiga modellen för public service. Vem kan i dag tänka sig bara en eller två tevekanaler styrda av samma organisation, eller att politiker i många länder skulle se Rupert Murdoch som garanten för sin framgång? Mångfald är en god sak.

Särskilt bra är det när det investeras i journalistik. Att det saknas trösklar för att äntra arenan innebär att vem som helst i dag kan äga en megafon: en tweet kan förändra debattens riktning. Men det vore riskabelt om sociala medier tilläts vara den dominerande rösten, där känslodrivna åsikter snabbt kan förenas med falska nyheter på ett sätt som utmanar samhällens funktioner. Erfarenheten från USA – som känns särskilt polariserat till följd av Trump-effekten – är inte något andra länder vill efterlikna.

Det är därför journalistik – att finna och prioritera fakta – fortfarande är av mycket stor betydelse. Den bör vara den stabila grund som opinionsbildande material vilar på. Jag är i högsta grad en förespråkare av största möjliga utrymme för skilda åsikter, och det finns inget stort värde i ett småputtrigt samförstånd som utestänger avvikande uppfattningar. Yttrandefriheten är värd att försvara även om det ibland känns obekvämt. Men konsekvensen av denna starka journalistik och åsiktsbredd bör vara att allmänheten upplever sig bättre informerad och mera förmögen att fatta beslut vid de val vi ställs inför som individer och gemenskaper.

Ni kommer förmodligen märka att det är ännu krångligare än vad vi precis sagt

Vi måste acceptera att dessa beslut ibland är svåra. Den världsomspännande pandemin har visat att skeenden kan vara blixtsnabba, ta otaliga liv och utmana de värden vi håller för viktigast – mest påtagligt våra individuella friheter. Det är faktiskt ganska svårt att arbeta inom den offentliga byråkratin och ställas inför denna ständigt pågående kris: att samla data, fokusera på sjukvårdens och vaccineringens logistik, och hålla samman länder med många rädda medborgare. Jag minns vad en av mina kolleger på BBC brukade säga vid redaktionsmötena, när vi hade diskuterat någon viss politisk fråga: ”Ni kommer förmodligen märka att det är ännu krångligare än vad vi precis sagt.” Då är det sorgligt att en del journalister skyndar sig att ge enkla svar som får politiker att på något sätt framstå som alltför dumma att förstå det självklara.   

I dag arbetar jag vid Cambridge University, långt från varje redaktion, och konsumerar nyheter på samma sätt som människor i allmänhet: jag läser nyheter på nätet i takt med att de utspelar sig och tittar eller lyssnar på kanske ett par nyhetsprogram om dagen. Ibland är det upplysande att notera journalisternas tema för dagen: ”Varför i hela världen stänger inte regeringen skolorna? Hälsomyndigheternas fakta är så överväldigande att de borde stängas omedelbart!” Och några veckor senare har stridsropet förbytts: ”Öppna skolorna nu! Bara en fullständigt inkompetent regering skulle fortsätta hålla dem stängda, och skadeverkningarna för utbildningen är helt enkelt för stora.”

Jag är den siste att påstå att regeringar generellt agerar korrekt, och data tyder tyvärr på att flertalet västländer begått stora misstag.

Sanningen är förstås att många regeringsbeslut är noggrant avvägda. Det är aldrig hundra procent givet att skolorna bör vara öppna eller stängda. Informationen kanske är motsägelsefull och man måste balansera andra krav – om man ska värna de äldre eller hålla igång ekonomin. Jag är den siste att påstå att regeringar generellt agerar korrekt, och data tyder tyvärr på att flertalet västländer begått stora misstag. Men jag inser att besluten är svåra och ofta har oförutsedda konsekvenser, och jag tror inte att någon av våra folkvalda politiker tar lätt på de här frågorna. De bär ett ansvar som de flesta av oss helst vill slippa.

Inget av detta betyder att regeringar inte bör utmanas. Självklart måste de det. Journalistik och public service handlar om att ställa makten till svars – och det är precis vad medborgarna förväntar sig. Och det krävs journalister för att förstå komplicerade beslut och sortera de data som ligger till grund för tjänstemännens rekommendationer. Det gäller att använda sin intelligens, vilket skäligt avlönade journalister bör göra – också när de mest högljudda rösterna på Twitter avstår.

Det vore hoppingivande om vi kunde dela med oss av våra bästa metoder.

Jag vill också uppmana seriösa medieorganisationer att anlägga ett bredare och mera internationellt perspektiv på utmaningarna vi står inför. En kväll såg jag först en nyhetssändning från kontinenten, sedan ett brittiskt program och, slutligen, kvällsnyheterna från USA. Alla rapporterade om mycket likartade ämnen: de hemska villkoren inom åldringsvården, svårigheterna att förse sjukhus med rätt utrustning, förvirringen som följde på regeringens information. Men varje program tycktes tro att problemen var speciella för just deras länder. Det fanns inte en gnutta av att de var gemensamma utmaningar eller att vi alla hör ihop – att vi kanske kan lära oss av varandras lösningar. Ingen vill att framtiden ska handla om vaccinkrig mellan olika länder, och det vore hoppingivande om vi kunde dela med oss av våra bästa metoder. Detta kan media möjliggöra, i stället för att underblåsa konflikter.

Vi bör självklart ha medier som är djärva och driftiga, men låt oss även tillåta att journalister, när det kommer till kritan, är användbara delar för att lösa samhällets praktiska problem. Var smart, var vass, låt dig drivas av data, och lita på att mitt i all den digitala världens brus finns fortfarande ett behov av ärlighet och sanning.

Roger Mosey var tidigare chef för BBC Television News. Han är numera Master vid Selwyn College i Cambridge. Mosey skriver för brittiska tidningar som The Guardian, The Times, The Spectator, New Statesman och Daily Telegraph.

Översättning: Bulletin.