Varför heter Brottsförebyggande rådet (Brå) Brottsförebyggande rådet om det varken förebygger brott eller ger några goda råd? Mest bekant är Brå för att samla in statistik först femton år efter att allmänheten redan förstått det som siffrorna kan visa.

Gängkriminalitet och ungdomsrån oroar många människor. Efter en period med stegrad budgivning kring straffsatserna börjar det talas om förebyggande insatser som om dessa vore en ny socialpolitisk upptäckt och inte något som det knutits förhoppningar till i hundra år. I Sverige har det alltid, åtminstone i modern tid, pratats om behovet av att förebygga brottslighet och sociala problem.

Det som kan göra en förtvivlad eller cynisk är åtgärdernas otillräcklighet, särskilt under de tre senaste decennierna då segregation och parallellsamhällen tillåtits rota sig. Alla skämt om fritidsgårdar, värstingresor, pärlplattor och dialogbänkar har på något sätt fastnat i halsen.

Eftersom så stora resurser har satsats på förebyggande insatser har de som påstått sig ha varit naiva och inte sett problemen komma, inte riktigt hållit sig till sanningen.

Läs även: Springare: Polisen ska upprätthålla våldsmonopolet – inte vara en socialmyndighet

När jag var tonåring fanns ungdomsgårdar för att vi inte skulle dra ut på stan och röja. Ett av mina första reportage som väldigt ung journalist var från en verksamhet som skulle få småkriminella killar på rätt köl. Några år senare arbetade jag själv på en fritidsgård, som lockade till sig barn från ett nybyggt bostadsområde med potentiell oro i trapphusen. Hela 70-talet i min hemstad kantades av satsningar på fritidsverksamheter, fältassistenter, barnavårdscentraler och samlade skoldagar.

I den allra mest stigmatiserade förorten startade det kommunala bostadsföretaget flera kvartersföreningar med lokaler och anställda för att förebygga den sortens svårigheter man redan från början misstänkte skulle komma. Halva Sverige blev med tiden ett integrationsprojekt. Poliser spelade fotboll med busar, kulturella brobyggare anställdes i grundskolorna och resursskolor öppnades för de elever som inte gick att ha i möblerade rum.

1974 inrättades Brå.

Så varför talas det i dag om förebyggande insatser som om ingen hade tänkt på den saken tidigare?

Förmodligen för att ingen vet hur man ska bete sig. Det mesta har prövats, åtminstone sådant som ligger inom ramen för ett anständigt uppträdande. Det moderna svenska samhället har formats kring tanken att man kan lita på människor och att det fåtal som hamnar på avvägar kan återbördas till gemenskapen genom stöd och vänliga tillrättavisningar.

De flesta förstår också att den samhällsförändring som Sverige genomgått de senaste årtiondena inte bara kan mötas med hårdare straff. Det vore att ge upp om både människan och samhället. Vill man vara konstruktiv nödgas man emellertid erkänna problemen och försöka förstå konsekvenserna. Sverige ser inte ut som det gjorde 1974.

På senare tid har många haft roligt åt samhällsanalytikern Jan Guillous krönika i Aftonbladet om att det inte är så farligt med kriminella gäng om man betänker hur stor risken är att halka och skada sig i badkaret. Man skulle önska att det fanns en seriös vänsterdebatt om hela migrations- och segregationskomplexet, men det tycks som om förnekelse eller relativisering fortfarande dominerar.

Det är å andra sidan tveksamt om begreppen vänster och höger längre är särskilt relevanta i sammanhanget. Skiljelinjen går mellan dem som ser förändringarnas destruktiva dimensioner, och oroas av dem och funderar över vad man kan göra åt dem, och dem som förminskar och negligerar bekymren och därför förordar defaitism och låt gå-politik.

Romantiseringen av förorten har de flesta sannolikt lämnat bakom sig, men hur djup är insikten om att parallellsamhällen blir alltmer parallella ju längre de får odla sin separatism inuti ett samhällssystem vars värderingar de ogillar?

Eftersom människor är olika bör de kanske inte behandlas lika.

De som begår allvarliga brott behöver straffas hårdare, låsas in längre, för att skydda omgivningen. Barn som rånar och förnedrar andra barn ska läras att de passerat anständighetens gräns. I övrigt, för alla som sköter sig, bör samhället sträva efter att vara inbjudande och omhändertagande, och kanske därmed till sin natur förebyggande. Man behöver inte ha någon särskild utbildning för att säga åt den som bär sig illa åt.

För det är i det skedet, när inga negativa handlingar får påtagliga konsekvenser, när det upplevs som att ingenting har någon betydelse, som den kollektiva uppgivenheten sätter in.

Läs även: Ahmed: Äldreboenden ska inte vara SFI 2.0

Jag brukar hävda att det inte finns något utanförskap i detta land med sådan generös sociallagstiftning att även de utan rätt att befinna sig här kan ta del av det samhälleliga omhändertagandet. Dessvärre finns det inte heller någon integrationspolitik att tala om trots att ordet länge varit ett mantra i debatten. Integrationen brukar beskrivas som misslyckad utan att motsatsen, en lyckad integration, ges några konturer.

Budskapet i offentligheten har som så ofta i Sverige varit dubbelt: vi vill att ni som flyttar hit ska integreras, fast det är inte alls nödvändigt. Samtidigt som kraven på deltagande i samhället är vaga förstärks den faktiska segregationen av att människor kan få betalt för att företräda sin identitet som utsatt och utstött.

Idén att man måste arbeta förebyggande utgår från negativa förväntningar på individer eller grupper. På samma gång är den realistisk eftersom det finns goda skäl att förhindra att destruktiva beteenden sprider sig. Vi befinner oss nu i en situation med defensiv samhällsplanering där förebyggande insatser blivit en omskrivning för rådvillhet inför en utveckling som ingen önskade sig.

Med jämna mellanrum flyter det in rapporter från Brå, som bekräftar förhållanden som varit allmänt kända och ändå länge stämplats som olämpliga att befatta sig med. Snart når vi måhända fram till den punkt där det blir möjligt att argumentera både för hårdare straff för brottslingar och för förebyggande insatser för att förhindra att fler blir kriminella.

Samtidigt fortsätter integrationsfrågan att gnaga i vårt och samhällets inre. Om bättre integration vore lösningen på de sociala problem som borde ha förebyggts finns ju ingen anledning att dra ut på tiden, det är bara att sätta i gång.

Läs även: Brinkemo: Från husförhör till sociala medier

Att det ändå dröjer kan tolkas som att viljan saknas, att vägen fram är full av oöverstigliga hinder eller att hela föreställningen om det integrerade samhället är utopisk. Efter alla år av försök, projekt och satsningar borde det finns bättre resultat att visa upp.

Nu ser vi tvärtom alltför ofta förhoppningarna glida oss ur händerna likt den berömda tvålen i badkaret.