En statens man går från gård till gård.

Han har sitt uppdrag inte bara av den värdsliga makten – också den kyrkliga.

Det är en man alla har respekt för.
Och inte sällan fruktar.
Vem vill bli underkänd av den som är både kungens och guds kontrollant.

Det gäller att svara rätt, inte minst inför de andra som lyssnar. Man vill ju inte bli till åtlöje inför familj och vänner när prästen undersöker om man tror och tycker rätt.

I flera hundra år använde den svenska staten sin bundsförvant kyrkan för att hålla reda och koll på svenskarna. När Sverige genom Gustav Vasa på 1500-talet lämnade den katolska kyrkan och anslöt sig till den protestantiska använde sig den nymornade staten av skriften Lilla katekesen, författad av den nya rörelsens fader – Martin Luther. Den innehåller grundsatserna i den lutherska läran, ett slags motsvarighet till dagens värdegrundsdokument. Staten ville ha ett lojalt folk och kyrkan med katekesen var två av maktverktygen.

För den nutida svensken är det svårt att förstå kyrkans roll förr i tiden. Den var en mäktig institution som utöver predikandet av den sanna läran hade samma funktion som tidningar och internet har för oss. Det var i kyrkan man fick information om nya statliga direktiv och kännedom om vad som hade hänt, både i den egna trakten och riket i stort.

Läs även: Åberg: När folket lyssnade på fiendens musik

År 1571 fastställdes en kyrkoordning som påbjöd att särskilda katekespredikningar skulle hållas två gånger per år. För att försäkra sig om att samtliga svenskar omfattade rätt tro infördes snart husförhör. Alla som har sett filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga” där prästen kommer på besök och ställer frågor om den kristna läran, får en bild av hur det kunde gå till.

Sverige har i jämförelse med andra länder på jorden varit inte bara ett etniskt ovanligt homogent land, utan i flera hundra år också idémässigt strömlinjeformat. Med hjälp av husförhören skapades en tankemässig konformism bland medborgarna, eller som vi i dag skulle säga – en konsensuskultur. Och därmed höga trösklar för enskilda individer att gå mot strömmen. Prästen ställde inte bara frågor om katekesen. Han kontrollerade seder, livsföring och moral.

När andliga influenser kom utifrån, särskilt pietismen som betonade individens relation till Gud, lagstiftades 1726 om förbud mot kristna möten utanför kyrkans regi i det som kallades konventikelplakatet.

Sverige (och den östra rikshalvan Finland) var det enda protestantiska landet som använde sig av husförhör på detta vis. Det var inte fråga om bara stickprov. Samtliga medborgare i Sverige förhördes. Och den som inte dök upp på husförhören exkluderades från nattvarden, ett oerhört straff för den som ville tillhöra gemenskapen. Utländska besökare förbluffades över den metodik staten använde för att utbilda det svenska folket i den kristna läran.

Politikern och biskopen Jacob Serenius talade vid flera riksdagar om husförhören som ett tillfälle att uppfostra befolkningen. Vid ett prästmöte år 1764 uppmanade han prästerna att ”driva husförhören med stort allvar och göra dem uppbyggliga med varningar för sådana hemseder som man vet gå i svang i husen”.

Att gå sin egen väg genom att inte gå i kyrkan betingade ett högt pris. Utanför helgedomen fanns den så kallade stocken. I den spändes personer som regelbundet skolkat från gudstjänster fast. Det var fritt fram för gudstjänstbesökare att visa sitt förakt genom att spotta på dissidenten.

Vad kan väl vara värre än skamstraff, att tvingas schavottera inför ett kollektiv som anser sig vara moraliskt högre stående? Kyrkorna hade dessutom en horpall i gudstjänstlokalen där kvinnor som blivit påkomna med sexuell otrohet fick knäböja i skam och förnedring.

Husförhören hade tveklöst fördelar. Det svenska folket lärde sig tidigt att läsa och skriva hjälpligt, långt före folkskolestadgans införande 1842. Och dagens släktforskare har glädje av att läsa i flera hundra år gamla kyrkoböcker om vilka som bodde var, vad gårdarna hette, hur stark skattekraften var, om födelse- och dödstal, in- och utflyttning, betyg, vem som begått vilka brott, om seder, bruk och vandel hos befolkningen. Husförhörslängderna är en fantastisk källa till kunskap om våra förfäder och ses med avund av andra länders släktforskare. De visar statens kontroll över invånarna.

Läs även: Mark Brolin: Att blankrösta är enda sättet att rädda demokratin

Statens möjlighet att upprätthålla husförhören mötte under 1800-talet allt större motstånd. Upplysningens tankegods från kontinenten vann mark och ”rebellrörelser” i form av frikyrkor utmanade den statligt styrda kyrkan. Baptister, metodister och andra samlades i hemmen och läste bibeln som en vägledning för individens relation till Gud. Dessa ”irrläror” sågs som ett hot mot samhällets enighet. En enhetlig statskyrka ansågs vara garanten för inre fred och sammanhållning.

Men trycket underifrån blev för stort och till slut upplöstes konventikelplakatet, 1858.

Upplöstes så småningom den starka likhetsnormen hos befolkningen? Nej, mycket tyder på att staten som i århundraden hållit befolkningen i Herrens tukt och förmaning, inte tappade greppet, trots import av nya tankegods.

Det är på både ont och gott.

I jämförelse med de flesta länder på jorden har Sverige haft en exceptionellt långvarig fred. Det senaste inbördeskriget stod i slutet av 1500-talet vilket innebär att vi haft inre fred i mer än 400 år, yttre i 200. Statskuppen 1809 när Gustav IV Adolf avsattes till förmån för Jean Baptiste Bernadotte, skedde utan stora samhälleliga konvulsioner.

Demokrati har införts och samförståndspolitik har på det hela taget blivit ett svenskt signum. Är det inte frukterna av den starka protestantismen, arvet av århundraden av statlig uppfostran till likriktning av den redan relativt sett homogena befolkningen?

Jag tror det. Vi bråkar inte med varandra. Vi vill inte sticka ut, vara besvärliga och ingen är förmer än någon annan eller tillåts växa sig för stor. Vi försöker samtala, komma överens, hitta en kompromiss.

Som sedan alla har att följa.

Nog har konsensuskulturen tjänat oss i många avseenden. Men samtidigt gjort oss en aning naiva och därför illa skickade i mötet med människor från konfliktområden, som inte socialiserats in i vår protestantiska enhetskultur.

Hur ska det svenska ”Knyta näven i fickan” göras begripligt för människor från samhällen med djupa inre motsättningar? En knuten näve i fickan är ett föga vinnande koncept i konflikthärdar.

Hur ska den utifrån komna begripa ett så säreget folk när det är så fåordigt och lågmält, när det i sin hemmablindhet inte självt förmår urskilja de långa historiska linjerna, vad det är format av, dess fortsatt stora tilltro till staten.

Den svenska likhetsnormen har visat sig seglivad om än den uppträder i ny klädnad.
Vi gick från enhetskyrka – till enhetssekularism och tron på välfärdsstaten.

Vi gick från övertygelsen att Den Heliga Skrift förmedlade den absoluta sanningen till sekulära dogmer formulerade i värdegrundsdokument om feminism, alla människors lika värde och mångkulturalism.

Vi gick från statlig uppfostran via kyrkan till statlig uppfostran via lojala akademiker och journalister. När rebelliska forskare och journalister i 1800-talets frikyrkliga anda har modet att trotsa hegemonin och ifrågasätta dogmerna förklenas de, ses som ett hot mot den rätta läran och sammanhållningen i landet.

Läs även: Ahmed: Unga mår sämre än någonsin – sociala medier är en orsak

Stocken som förr stod utanför kyrkan blev kvar, i dag placerad i sociala medier, en kör dirigerad av spottande och ängsliga människor, som antagligen inget värre fruktar än att uteslutas ur gemenskapen och själva drabbas av skammen att bindas vid stocken eller hänvisas till horpallen.

Samhället har förändrats men konformismen finns kvar.