Facebook noscript imageAhmed: Äldreboenden ska inte vara SFI 2.0
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Äldreboenden ska inte vara SFI 2.0
Äldre förtjänar att bli och kunna göra sig förstådda. Foto: Mårten Eklöf / Janerik Henriksson/TT
Äldre förtjänar att bli och kunna göra sig förstådda. Foto: Mårten Eklöf / Janerik Henriksson/TT

Våra äldre, som ofta är svaga och sjuka, måste kunna göra sig förstådda med personalen. Luai Ahmed minns hur en chef ville ge honom medicinansvar på ett äldreboende, trots att hans svenska knappt dög till småprat. Och varför han resolut sade upp sig.

Ett av de vansinnigaste beskeden som jag någonsin fått var när jag jobbade på ett äldreboende sommaren 2015 och fick veta att jag skulle få medicindelegering.

Arbetsledaren hade kallat in mig till sitt kontor för att berätta nyheten för mig. När hon kallade in mig tänkte jag att det var ett perfekt tillfälle att berätta för henne att jag ville säga upp mig och att jag hade börjat söka jobb i restaurangbranschen, eftersom min svenska inte dög för att kommunicera med de äldre på boendet. Men hon hade helt andra planer för mig.

Min svenska var inte ens tillräckligt bra för att prata med de äldre, men hon tyckte att den var tillräckligt bra för att ansvara för att dela ut mediciner till dem. I efterhand påminner hennes omdöme mig om Magdalena Anderssons och hennes val av ministrar 2021. Ett val från helvetet.

Läs även: Gustavsson: I Sverige tycker vi inte om äldre

Språkkunskaper på äldreboenden är oerhört centrala. Jag mådde illa när en äldre dam ville berätta något för mig och jag blev tvungen att ursäkta mig – för att gå och hämta någon annan i personalen som kunde förstå vad hon hade att säga. Tänk om det var något brådskande som krävde ett omedelbart svar? Eller tänk om det ”bara” var något banalt och oviktigt? Som när en äldre dam ville berätta för mig att hon tyckte att jag var ”gullig”, och jag även då fick gå och hämta en annan i personalen för att förstå vad hon ville?

Jag förstod att tanken var att man skulle ”lära sig språket på jobbet”, och det var exakt därför jag började söka jobb i restaurangbranschen. Där kan man komma undan med det – att sabba frukostbeställningar riskerar inte människoliv.

Chefens besked var så ogenomtänkt att jag ville vråla ut: ”är du helt dum i huvudet?!”

För Odens skull, jag fick hämta arbetskamrater för att översätta ord som ”gullig”! Jag visste inte ens vad ordet ”delegering” betydde. Men min chef tyckte alltså att min svenska var så pass bra att jag kunde ge ut livsavgörande mediciner som insulin eller tabletter mot högt blodtryck.

En gång kokade jag ris till frukost till en dam – efter att hon bett om ”risgrynsgröt”. Detta var knappt ett år efter jag kommit till Sverige och jag visste inte ens vad risgrynsgröt var för något. Samma jag vars svenska var så pass bristfällig, i bästa fall på ett barns nivå, skulle alltså vara ansvarig att ge ut mediciner till äldre svenskar. Vansinnigt.

Inför mina egna ögon såg jag hur de struntade i folket som byggde upp landet bara för att invandrare skulle kunna ”komma in i arbete så fort som möjligt”.

Jag sade upp mig och började jobba inom olika branscher. Det skulle liksom inte skada någon om jag hämtade en blåbärspaj i stället för en rabarberpaj åt en kund. Sådana misstag kunde jag och kunderna stå ut med som pris för att jag lärde mig svenska på jobbet.

Och om jag nu gjorde fel och hämtade fel paj så kunde jag helt enkelt gå tillbaka till köket och rätta till beställningen. Samma logik hade inte funkat med medicindelegering på äldreboenden.

För äldre, som under sina sista år i livet behöver förstå och bli förstådda, blir tillvaron omöjlig om den ska hanteras av vårdbiträden som just försöker ta sig igenom sina första stapplande år i Sverige. Det är hänsynslöst att förvandla hemmen som är tänkta att ta hand om de äldre till SFI 2.0 – något slags kombinerat instegjobb och språkexperiment för integrationens skull. När våra politiker inte förstått hur integrationen ska gå till har de lastat över ansvaret på samhällets sköraste.

Läs även: Göteborg inför språktest i äldreomsorgen

Ett par år senare kom jag in på Malmö universitet. Jag hittade boende hos en underbar pensionär, en fattig sådan, som behövde hjälp med hyran då hon fick knappt 7 000 kronor i pension i månaden. Jag fick cirka 10 000 kronor via CSN. Att en jemenit som knappt bott i Sverige i fyra år fick ut mer pengar av staten än en 60-något år gammal svensk kvinna som hade jobbat halva sitt liv, slitit ut sig, skaffat och uppfostrat många underbara barn, är också en annan absurd och vansinnig grej… but that’s a story for a another column.

Den fantastiska och pratglada pensionerade damen jobbade extra på ett äldreboende för att klara sig. Självklart, 7 000 kr i månaden räckte inte. Hon och jag pratade mycket om vården och hur man anställer nyanlända på äldreboenden. Det där som svenskar och nyanlända inte får säga på äldreboenden, det diskuterades åtskilligt hos oss.

Läs även: Östermalm: Satsning på egen SFI-lärare åt personal inom barn- och äldreomsorg

Hon förklarade att det mest var brist på personal som gjort att man blivit tvungen att anställa nyanlända utan goda språkkunskaper. Tekniskt sett är det en bra förklaring. Etiskt sett är det fortfarande ett klandervärt beslut som skadar många.

Hon förklarade även att, precis som med väldigt många andra saker i Sverige, så är detta ännu ett ämne som man inte törs prata om. Ni vet, samma gamla trötta berättelse: Man är rädd för att bli kallad rasist.

Så när konflikterna uppstår: Sopa dem under mattan. Det reder sig.

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu