Snart får vi lägga 2021 till handlingarna. Jag hoppas verkligen att 2022 blir det år, då våra ledande politiker, högre polischefer, kriminologer och alla andra låtsasexperter, fullt ut kommer till insikt om att debatten kring den skenande grova kriminaliteten konstant befunnit sig i ett slags limbotillstånd.

Jag vill påstå att inte ett enda steg tagits rätt när det gäller innovativa lösningar för att bromsa utvecklingen och ge incitamenten för att få kontroll på kriminaliteten och dess utövare. Snarare är det så att tillståndet förvärrats under året och ingen ljusning skett vad gäller bekämpningen av den grova kriminaliteten.

Att diskutera i termer av att ”krossa den organiserade grova kriminaliteten” och att ”krossa gängbrottsligheten” etcetera, är bara naiva utopier, sprungna ur ett slags romantisk bild av att staten genom hårdare lagstiftning, fler poliser och flera ”verktyg” till polisen, ska besegra kriminaliteten. I synnerhet när dessa mantran kommer från politiker och ”experter” som på allvar inte tagit del av och förstått problematiken. Detta är bara politiska floskler och kulissbyggande, som politiker i en lång följd av år ägnat sig åt för att överträffa varandra.

Det som krävs är pragmatism och sans i debatten. Problemet är också att politiker och ”experter” inte ändrar i sina ”recept” utan år ut och år in, oavsett vilka som regerar, använder samma lösningar. Och därför då denna orgie i upprepat tyckande, gissande och inslående av redan öppna dörrar samt återuppfinnande av ett hjul som inte passar under vagnen.

Läs även: Tomma platser på polisutbildningen trots sänkta krav

Man har alltså under en följd av år fattat politiska beslut om polisorganisationer, polisutbildningar och arbetssätt som varit förödande och kontraproduktiva för rättsväsendets möjligheter att bekämpa brottsligheten. Lägg därtill att de styrande inom polisen skrämts upp så till den milda grad att en utbredd handlingsförlamning inom polisorganisationen cementerats.

Värdegrunder, kulissbyggande och blind lojalitet mot de styrande politikerna har blivit vägledande. I dag är det viktigare att lägga ner tid och resurser på värdegrundsprat, mångfaldsprat, skapande av fina politiskt korrekta dokument, vad man får säga och inte säga i fikarummen, än prat om konkret brottsbekämpning. Vi har i dag en rikspolischef som till och med är mer handlingsförlamad och kontraproduktiv än föregångaren, självaste Dan Eliasson. Rikspolischefen Anders Thornberg måste upphöra med att gång på gång i olika uttalanden och debattinlägg i media stå med ”gråten i halsen” och skylla ifrån sig ansvar och argumentera kring vad andra myndigheter och förvaltningar måste göra – och dessutom på ett sätt som antyder att polisen jobbar rätt och har alla lösningar.

I själva verket är det just polisen som drabbats av den mest omfattande härdsmältan bland myndigheterna. Om man ser till vad Anders Thornberg och polismyndigheten producerat under Anders Thornbergs år som rikspolischef, eller snarare inte producerat, borde han ställas till svars för polisens tillkortakommanden på ett tydligare sätt än vad som görs, eller än hellre omedelbart ställa sin plats till förfogande.

De som deltar i debatten har i flera år nu pratat förbi varandra och blandat ihop begreppen. Man pratar om allt och inget i en enda röra. Åtgärder hit och åtgärder dit, som bara präglas av populism och alibiskapande.

Som exempel kan nämnas mantrat om att fokusera på barn och unga för att stoppa nyrekryteringen till de grova våldskriminella gängen. Självklart är det en viktig och nödvändig åtgärd som är oerhört betydelsefull för att minska risken att barn och unga hamnar i kriminalitet generellt sett. Men den åtgärden har ingen effekt på de nödvändiga åtgärder som måste till för att få grepp om den organiserade grova gängkriminaliteten. För det första är det en mycket liten del av alla barn/unga som hamnar i kriminalitet, som också platsar och verkar inom grov organiserad våldskriminalitet. För det andra är det helt andra mekanismer som styr skapandet och utvecklingen av den grövre kriminaliteten som i dag urholkar vår rättsstat.

I stället har just dessa populistiska resonemang om att stoppa nyrekryteringen blivit en sanning i allas munnar. Trots att det inte alls finns några konkreta underlag som visar att detta skulle ha en stoppande effekt på den grova organiserade våldsbrottsligheten.

Läs även: ”Polisen förtjänar en ursäkt från ministern”

En däremot avgörande faktor för att bromsa och hålla den grövre kriminaliteten i schack är att ha en legitim och effektiv polismakt, som med professionalism och våldsmonopol slår hårt och med fasthet jagar upp brottslingar, griper dessa och med skicklighet utreder brotten så att de kriminella kan lagföras. För detta krävs ett återskapande av starka och effektiva kriminalavdelningar med fokus mot aktiv brottsbekämpning. Det finns inte i dag. Just detta att överge polisrollen till förmån för en kraftig utbyggnad av brottsförebyggande och samverkansskapande verksamhet med det ”övriga samhället”, har kraftigt bidragit till att kriminaliteten utvecklats, brutaliserats och cementerats i våra utanförskapsområden.

Även där svävar de flesta debattörer i okunskap, nämligen att det inte är utanförskapsområdena i sig som skapar kriminaliteten utan det är de kriminella och den eskalerande kriminaliteten som skapar och befäster städernas utanförskapsområden. Avlövningen av polisens brottsbekämpande enheter och inriktningen mot att i stället bli en experimentverkstad för olika sociala insatser påbörjades i samband med närpolisreformen.

Denna kontraproduktiva inriktning för polisen har kraftigt bidragit till att brottsutvecklingen eskalerat och att tillväxten av särskilt utsatta områden tagit fart. I allt detta har dessutom polisens legitimitet succesivt raderats ut bit för bit, i synnerhet hos dem som bor i de utsatta områdena. Tragiskt nog fortsätter polisen på denna kontraproduktiva bana, ivrigt påhejade av olika självpåtagna ”experter” inom kriminologiskrået.

Läs även: Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället

Det Anders Thornberg måste fokusera på är att hålla sig till sin myndighet och fokusera på sitt jobb. Polisen behöver ägna sig åt polisverksamhet, inget annat. Inte åt sociala verksamheter som att ge barn och unga rätt ”verktyg” inom ramen för skola, fritid och social verksamhet.

Brottsförebyggande inom ramen för dessa verksamheter får respektive förvaltningar och myndigheter fokusera på.