Gängkriminaliteten visar fortfarande inga tecken på att minska. Sverige ligger fortfarande i topp när det gäller dödligt skjutvapenvåld i Europa. Hittills i år har vi haft 305 skjutningar som resulterat i 44 avlidna och 100 skadade.

Gängkriminalitet är ett komplext problem och många faktorer bidrar, vilket gör att det krävs åtgärder på många fronter för att bekämpa och förebygga det.

En av de faktorer som dock inte verkar få tillräcklig uppmärksamhet är kopplingen mellan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och kriminellt beteende.

Järvakonflikten som dokumenterades i Diamant Salihus bok “Tills alla dör” ger en god inblick i detta. Många av de unga män som är inblandade i konflikten och involverade i det kriminella livet i Järva har flera diagnoser, bland annat ADHD och uppförandestörning.

När man läser boken blir det tydligt att många av de gängkriminella har svåra problem med impulskontroll och reagerar med mordiskt raseri på minsta provokation.

Läs även: Gängledare för Dödspatrullen begärs häktad för två mord

Konflikten i Järva startade 2015 då den då 20-årige Izzy rånade ett Forex-kontor utan att ta med sin vän Maslah. Maslah, som bara var 17 vid tidpunkten, blev oerhört provocerad av att inte ha fått följa med. Oförmögen att hantera sitt raseri samlade han ihop några vänner och sökte upp och sköt ihjäl Izzy. Detta trots att Izzy erbjöd Maslah en del av pengarna från rånbytet. Vad som gör berättelsen ännu märkligare är att de alla var nära barndomsvänner som växt upp tillsammans.

Maslah hade en ADHD-diagnos och polisen hade varnat för att det fanns en risk att han skulle skada sig själv eller någon annan. Polisen hade gripit honom för allt grövre brott, inklusive våld mot tjänsteman, enligt Salihu.

Salihu berättar också om en annan kille som högg sin egen bror med en kniv för att brodern hade skällt ut honom inför vännerna, vilket fick honom att känna sig kränkt.

En annan av ledargestalterna i Dödspatrullen, Makelele, som dömdes till livstids fängelse i Danmark för mord, hade även han diagnosticerats med ADHD, Aspergers och uppförandestörning.

I boken förekommer också en annan kille vid namn Vincent med kopplingar till Shottaz. Även han led av ADHD, autism och uppförandestörning och hade väckt oro redan från förskoleklass. Han var aggressiv och våldsam. Vid ett tillfälle knuffade han en lärare så hårt att hon föll omkull, och skolan larmade flera gånger om hans farliga beteende, skriver Salihu.

Salihu skriver också att det är vanligt bland killarna som är inblandade i konflikten att inte tro på de diagnoser de har fått och inte ta de mediciner de fått utskrivna för behandling. Något som pekar på behovet av att sprida kunskap om frågan bland unga killar och deras föräldrar i utsatta områden.

I Salihus kartläggning har en av fem av killarna som är inbladade i konflikten minst en diagnos. Men siffran är förmodligen högre eftersom det ofta finns en ovilja mot att delta i och genomgå en utredning för neuropsykiatrisk diagnos. Samma siffra för tonåringar generellt i Stockholm i åldrarna 13–17 är en av tio.

Enligt Riksförbundet Attention, beräknas upp till fem procent i samhället i stort ha ADHD jämfört med upp till 30 procent bland intagna i Kriminalvården. Vissa forskare har hävdat att frekvensen av ADHD i fängelsepopulationer kan vara så hög som 50 procent.

Enligt en studie gjord av Karolinska institutet är människor med ADHD mer benägna att begå brott – 37 procent av männen och 15 procent av kvinnorna med ADHD, jämfört med 9 procent av männen och 2 procent av kvinnorna utan ADHD. Och om ADHD inte upptäcks och medicineras är andelen återfallsbrott betydligt större.

Läs även: Gängkonflikter i Stockholm – polisen överväger krav på förstärkning

Följande är från en rapport från kriminalvården:

”Obehandlad ADHD är en trolig kausal (dvs. direkt orsakande) riskfaktor för bla. skolmisslyckanden, svårigheter på arbetsmarknaden, relationsproblem, missbruk, för tidig död och kriminalitet. […] Hos barn med ADHD uppskattas 27 % uppfylla kriterierna för Uppförandestörning jämfört med 2 % av barn utan ADHD. Uppförandestörning med tidig debut, före tio års ålder, och/eller ”känslokalla drag” har högst risk för en ihållande utveckling av normbrytande beteenden. Uppförandestörning är också ett av diagnoskriterierna för Antisocial personlighetsstörning som kännetecknas av ett genomgående mönster av normbrytande beteenden.”

Allt detta tyder på att det finns ett akut behov av att utreda alla barn som visar aggressivt, våldsamt och antisocialt beteende i skolan, särskilt i utsatta områden där det finns en kriminell miljö som gör att dessa barn löper en högre risk att glida in i kriminalitet om de har ADHD och andra diagnoser.

Ett problem som finns just nu är att föräldrarnas samtycke behövs för en utredning och bland vissa grupper i utsatta områden finns det stigma och skam kring psykisk ohälsa och diagnoser, som gör föräldrarna mindre benägna att ge sitt samtycke.

Läs även: Lindberg: Morgan Johanssons farfar var inte gängkriminell

Även om det finns ett behov av att öka medvetenheten om problemen med neuropsykiatriska störningar bland dessa grupper, så borde sådana utredningar vara obligatoriska och inte kräva föräldrarens samtyckte när de berörda barnen uppvisar allvarliga problem som våldsamt beteende eller svårigheter med att klara skolan.

Fokus bör ligga på barnets bästa och även samhällets. Om det på grund av ADHD och andra störningar finns många barn i utsatta område som riskerar att misslyckas med skolan, dras in i kriminaliteten, bli en fara för sig själva och andra och utgöra en belastning för samhället, då borde det vara en prioritet att de ska diagnostiseras och medicineras för sitt eget och för samhällets bästa.

Att diagnostisera och medicinera ADHD i utsatta områden kan bokstavligen rädda liv.