Som riktig flykting som aldrig kan återse mitt hemland blir jag ledsen när jag ser andra så kallade flyktingar semestra hemma. Jag slutade kalla mig själv ”flykting” just för att ordet har totalt förstörts av dessa, skriver Luai Ahmed.
”Har du varit i Jemen sedan du kom till Sverige?”
Om jag fått en krona för varje gång jag fått den här frågan skulle jag kunna finansiera jämställdhetsmyndigheten i säkert en månad, låt vara att jag inte har en aning om vad sagda myndighet sysslar med.
Skämt åsido, den här frågan får jag konstant. Från vänner, kollegor, journalister och till och med familjemedlemmar som inte bor i Jemen längre.
Varje gång den ställs blir jag en smula skrämd. Förstår folk inte vad det innebär att vara en flykting?
För åtta år sedan packade jag inte enbart några kläder, bilder, födelsedokument, tidningar och dokument inför resan till den höga Norden, jag packade hela mitt liv i två väskor – utan återvändo.
Jag berättade för min mamma och min bror att jag aldrig skulle återvänta till Jemen. De skrattade åt det, men jag menade allvar.
De trodde nämligen att jag skulle söka asyl på grund av hoten min familj mottog med anledning av min mammas feministiska arbete. De kunde inte föreställa sig att jag flydde till Sverige därför att jag gillade män. Men några år efter jag anlänt Sverige kom jag ut för dem som homo, och de förstod varför jag ljugit för dem om mina asylskäl. I ett ord: dödsstraff.
Också några år efter att jag kommit till Sverige slutade jag även att kalla mig själv för ”flykting”. För att göra en lång historia kort:
Jag känner knappt några jemeniter i Sverige. Men av dem jag känner är en man jag träffade i Halmstad, han skulle hjälpa mig att göra mig hemmastadd i Sverige. Min familj hade hänvisat mig till honom.
När vi träffades frågade han mig om jag behövde hjälp med ”min story”, den jag skulle berätta i kontakter med Migrationsverket.
Nu är det så att enligt ”Sameer” – låt oss kalla honom det – var man tvungen att skapa ”en riktig bra story” för Migrationsverket.
Sameer berättade stolt för mig att han hade lyckats övertyga Migrationsverket om att en arméofficer i Sanaa hade beordrat honom att döda civila under arabvårens protester. Denna story kryddad med lite skådespeleri framför antirasistiska handläggare på Migrationsverket gav honom ett permanent uppehållstillstånd för runt elva år sedan.
I verkligheten var Sameer aldrig soldat på riktigt. Men han hade gjort lumpen när han var 19 år och hade några bilder på sig själv i jemenitiska arméns uniform. Detta var tillräckligt bra bevis för Migrationsverket. Verkligheten överträffar skämtet. Nåväl…
Idag är Sameer svensk medborgare och besöker Jemen varje år. Jag ser hans bilder från Jemen på Instagram lite då och då. Han verkar ha kul därborta. Det minsta rädd är han däremot inte, han är varse att Sverige ligger ganska rejält efter i denna debatt, att det bara är ”bannlysta högerextremister som Jimmie Åkesson som tar upp frågor om flyktingar som semestrar hemma”.
Det finns gott om flyktingar som inte kan besöka sina hemländer på 15 år på grund av krig, och sedan besöker sina hemländer efter att en lång tid har gått och landets situation förändrats i grunden. Dessa kan man kalla flyktingar.
Andra flyktingar planerar sina semestrar innan de ens fått uppehållstillstånd. Dessa är inga flyktingar utan ekonomiska migranter. Dessutom lögnare som förstått att det svenska systemet och samhället är blåögt och lättlurat.
Man behöver inte ens vara en bra lögnare för att få uppehållstillstånd i Sverige, man behöver bara ljuga, och det kan i princip alla göra.
Jag avundas Sameer. Jag avundas Sameer och alla andra som fick uppehållstillstånd för att sedan kunna besöka sina hemländer – eftersom de inte är riktiga flyktingar.
Att vara flykting är inte en spännande resa till Europa där man snickrar ihop ”en riktigt bra story” för Migrationsverket och sedan får 10 000 kronor i månaden från staten för att sitta hemma och låtsas lära sig svenska.
En riktig flykting, enligt alla definitioner, inte minst Förenta Nationernas Alien Convention, är att vara för förföljd för att kunna stanna i sitt hemland. En flykting packar ihop hela sitt liv i väskor med tårarna rinnande och säger ”hejdå för evigt”.
Läs även: Lindén: Semestrar du i ditt gamla hemland har du inte asylskäl
En verklig flykting drömmar om att kunna åka hem, men övertygar sig själv att han eller hon hatar hemlandet, allt för att lindra saknaden. Och göra det lättare att inte kunna semestra hemma.
