Detta beslut är nog det smärtsammaste jag tagit sedan jag valde att fly till Sverige.

Inte för att jag inte vill besöka Israel, det har jag länge, utan för att jag vet att många vänner och till och med familjemedlemmar inte kommer att vilja ha kontakt med mig efter detta.

Läs även: Lidström: Om svenska journalister inte varit nyttiga idioter

Allt började för drygt två veckor sedan när jag lade upp en video på X och TikTok, en video där jag fördömde araberstystnad när arabiska stater dödade hundratusentals araber, samtidigt som de reagerade med fullständigt raseri när Israel slog tillbaka mot Hamas. Ilskan mot mig, främst från min familj och mina vänner, kom sig dock inte av det hyckleri som jag pekade ut.

Ilskan kom sig av att jag i videon sade att ”araberna är nu ursinniga eftersom Israel försvarar sin rätt att existera.”

För dem har alla länder i världen har rätt att försvara sig – förutom Israel. Jag finner ingen annan förklaring till dessa dubbla måttstockar förutom judehat, det som vi i arabvärlden matas med sedan barnsben.

Att jag besöker Israel nu är ännu värre än att jag hävdar att landet Israel har rätt att existera eller rätt att försvara sig. Det jag gör med min resa är, enligt deras logik, att ”fysiskt legitimera” Israel, men även ”rättfärdiga” bombningarna som drabbar oskyldiga barn och civila i Gaza. Vilket jag inte gör.

Jag är ingen krigsexpert – tack och lov. Som jag skrev i min senaste krönika, befinner sig Israel i ett minst sagt märkligt krig, där Hamas använder civila som mänskliga sköldar. Sadismen på Hamas-sidan är svår att förstå och ta in.

Därför tänker jag inte blanda mig i dessa detaljer kring kriget – jag fokuserar hellre på den mänskliga sidan av Israel och judehatet.

Naturligtvis sympatiserar jag med de civila och de barn som används som mänskliga sköldar och därmed dödas, men jag har också lärt mig att vara högt skeptisk mot information som kommer från Hamas-sidan, särkilt under de senaste veckorna.

Läs även: Ahmed: Israels och Gazas oändligt dystra krig

Min mor som är människorättsaktivist, sade till mig under en hätsk diskussion i förra veckan: ”Luai, kriget började inte den 7 oktober! Det började 1948 när israelerna tog över palestinsk mark!” En poäng som jag hör ofta på sociala medier.

Det må vara så, sa jag. Men sedan ställde jag några frågor till henne som hon inte kunde svara på.

”Hur kommer det sig att alla jemenitiska judar flydde till Israel?

”Tror du att om vi varit snälla och rättvisa mot dem, att de hade flytt?”

”Ska judarna som flydde till Israel åka tillbaka till Jemen så att de kan bli slaktade?”

De frågorna hade hon inget svar på, men jag kan måhända hitta svar i Israel.

Kriget i Gaza kriget har visat fram mina riktiga färger: Jag är sannerligen en jobbig nationalist. Eftersom, samtidigt som jag bryr mig om både palestinierna och israelerna, så kan jag inte sluta tänka på de jemenitiska judarna.

De, liksom alla andra judiska araber från Syrien, Irak. Libyen, och så vidare, sopas alltid under mattan i Israel-diskursen.

Därför tänker jag även besöka det jemenitiska området i Israel, Kerem Ha-Temanim.

Jag vill träffa och prata med de jemenitiska judarna som flydde hat och förföljelse i Jemen. Jag vill fråga dem om den påstådda rasismen och diskrimineringen som de säga utsättas för för i Israel, huruvida det är sant eller inte. Jag vill höra deras förfäders berättelser om Jemen.

Är det sant, som jemeniter säger, att judarna i Jemen respekterades och behandlades väl?

Jag vill också be dem om ursäkt, å Jemens vagnar, för hur vi har svikit dem. Vi arabiska jemeniter förföljde dem i århundraden, och de flydde.

Och nu har Jemen valt att förtsätta förfölja dem, fast den här gången med missiler och raketer.

Samtidigt som Jemen skickar missiler mot dem så skickar Sverige en jemenit till dem som vill höra deras sida av historien.

Läs även: Brinkemo: Förenade klanemiraten Palestina – ett tankeexperiment