År 2013 och i svallvågorna efter arabvårens brinnande revolution blev jag kontaktad av den vänsterlutande fredsorganisationen Code Pink, som leds av den kontroversiella aktivisten Medea Benjamin.

Läs även: Gästkrönika: Landet konsensus och konflikterna

De ville besöka Jemen och intervjua politiker och journalister liksom familjer till de terrorister som drabbats av USA:s drönarkrig mot al-Qaida. De letade efter en tolk och guide som kunde hantera det praktiska och hjälpta till med intervjuer.

Jag som alltid varit en action-kille blev exalterad: ”Det är klart jag vill träffa terroristers familjer!”

Medea Benjamin är en modig och bråkig dam. Några månader före besöket i Jemen hamnade hon i blåsväder efter att ha stört Barack Obama genom att upprepade gånger skrika: ”Vad sägs om barnen i Jemen som du bombar?” Inklusive medan ordningsvakter förde henne ut från salen.

Teamet som kom till Jemen bestod av tolv glada amerikaner som bodde i Gamla stan, min favoritstadsdel i Sanaa. De var mycket trevliga och mycket amerikanska.

Mitt uppdrag bestod i att skjutsa dem till olika organisationer och ministerier för att träffa diverse politiker, journalister och familjemedlemmar till terrorister, i syfte att gräva i frågan om USA:s drönarattacker.

Bland de intervjuade fanns mödrar vars söner anslutit sig till al-Qaida och dödats i USA:s drönarattacker. En intervju som stack ut och som jag bär med mig var med familjen till en terrorist som dödats endast några månader efter att han anslutit sig till al-Qaida.

Mamman berättade för oss bland annat om sin yngste son, som enligt modern ”knappt var muslim”. Han hade bilder på Shakira på väggen i sitt rum. Han lyssnade på västerlänsk pop dagarna i ända och ville utbilda sig till läkare. Med hans äldsta bror var precis tvärtom – han bodde i princip i moskén.

Helt plötsligt försvann den äldsta brodern.

Efter några månader fick de veta att han hade anslutit sig till al-Qaida och senare dödats i en bil när den utsattes för en drönarattack.

Storebroderns död förändrade hans lillebror i grunden. Han slutade lyssna på musik. Han började gå till moskén varje dag. Sorgen över hans bror var oerhörd.

Det tog inte lång tid innan al-Qaida värvade även honom. Några månader senare blev han också dödad i en drönarattack. Jag satt och översatte hela hans berättelse för Code Pink-teamet med tårar i ögonen.

Jag såg mig själv i lillebrodern, han som lyssnade på Shakira och ville bli läkare. Själv hade jag bilder på Britney Spears på väggen i mitt rum och drömde om att bli författare.

Läs även: Norell: Jamal El-Haj och lawfare i Sverige rond två

På väg tillbaka till Gamla stan kunde jag inte sluta tänka: ”Hade jag också kunnat bli radikaliserad ifall min bror eller mamma hade dödats i en drönarattack?”

Trauma förändrar hjärnans kemi och det är inte ovanligt för personlighetsförändringar att inträffa vid starkt traumatiska händelser.

USA hade tidigare råkat bomba ett bröllop i Jemen. Hundratals oskyldiga människor hade dödats. Det är så krig fungerar. Oskyldiga dör. Det är den tragiska och bittra verkligheten.

När man har att göra med en religiös ideologi som ger löfte om ”ett evigt paradis” när man hämnas, så blir kriget mer komplicerat, det blir blodigare. Kriget förvandlas till en oändlig cirkel av blod, hämnd och Allah.

Jag tror på Israels rätt att försvara sig och att utplåna den terrorism som vill förinta landet och dess medborgare. Som någon som själv drabbats av islamistisk galenskap känner jag ingen sympati för Hamas. Absolut ingen alls.

Däremot känner jag medlidande med de barn och andra oskyldiga som dör eller skadas som ett resultat av kriget och dess flyganfall. Samtidigt som de används av Hamas för att förstöra Israels bild inför världen så ser jag att de oskyldiga barn som dödas i kriget leder till en ytterligare radikalisering av antisemitismen hos palestinier och araber. Det är en dyster verklighet.

Igår trendade hashtaggen ”Death to all Jews” på X/Twitter.

I London intervjuades en man och skrek, ”Hitler visste hur man hanterar dessa människor!”

När man trodde att det radikala hatet mot judar inte kunde bli radikalare och grövre så blir man motbevisad.

Jag vet inte vad lösningen är. Jag tror ärligt talat inte att någon vet hur man hanterar ett sådant här skevt krig.

Inte när den ena parten lever på drömmen om att utrota den andra.

Inte när barn används som martyrer i propagandasyfte mot sina fiender.

Läs även: DEBATT: Fem moraliska felslut om Israels krig mot Hamas