På 1970-talet brukade min pappa då och då svära åt teven: ”J-a kommunister!”, utbrast han. Som 12–15-åring i det djupt socialdemokratiska Sverige, i det än djupare socialdemokratiska Sollefteå, kändes detta lite onyanserat.

Så här i efterhand inser jag att min fars kraftuttryck väl sammanfattade de politiska åsikterna hos en betydande del av journalisterna på public service. Alla var förstås inte kommunister, många var enbart nyttiga idioter. Andra var säkert för fega för att yttra sina åsikter. Andres Küng, som verkade i Barnjournalen 1972–1982, var ett lysande undantag i det marxistiska mörkret.

Läs även: Gästkrönika: Landet konsensus och konflikterna

Nyttig idiot är ett uttryck som brukar tillskrivas Lenin (även om han inte riktigt uttryckte det så). Det avser personer som går kommunismens ärenden, ibland utan att veta om det, men ofta under det att de ser sig som kommunisternas allierade. Som regel rör det sig om självgoda intellektuella, eller personer som anser sig vara intellektuella, och som ser sig som förmer än den i deras egna ögon okunniga massan.

Detta samtidigt som de verkliga kommunisterna i själva verket föraktar dessa intellektuella som varandes just nyttiga idioter.

Sådär helt oskyldiga var förstås varken svenska kommunister eller bra många socialdemokrater i sin argumentation. Den som vid mitten av 1980-talet invände att Mao mördat miljoner och att Vietnams regim var blodbesudlad fick av SSU:are höra att förvisso hade miljoner dödats i Kina. Men miljoner döda i Kina, ett land med då nästan en miljard invånare, var faktiskt inte så allvarligt.

På något vis ansåg för det första SSU:are att antalet dödsoffer skulle normaliseras mångfalt gentemot folkmängden; på ett ungefär verkade en miljon döda i Kina i kampen mot ”kapitalet” närmast vara att likna vid att någon går mot röd gubbe i Sverige.

För det andra stred Kina, Vietnam, Kuba, Etiopien, Zimbabwe, och så vidare dessutom mot ”USA-imperialismen” för sina folks ”frihet”. Att befolkningarna i dessa länder var ”små bruna människor” var förstås centralt, något jag försökt analysera tidigare.

Just nu strider vår tids Sydvietnam – Ukraina – mot Ryssland. Likt Sydvietnam brottas Ukraina med korruption. Likt Sydvietnam stöds Ukraina av USA-imperialismen, i vilken nu Sverige äntligen även officiellt ingår.

Som tur är känns för det första kopplingen till Ukrainas folk stark för oss svenskar samtidigt som, för det andra, ryssarna inte är små bruna människor långt borta. Svenska socialdemokrater och journalister hamnar därför inte i extas vid tanken på ryssar likt den mentala berusning som FNL gav dem (den kommunistiska ”befrielserörelsen” i Sydvietnam).

Ändå känns det närmast som ett välkommet mirakel att public service inte är en propagandakanal för Ryssland i konflikten. Inte heller DN eller Aftonbladet går just nu Moskvas ärenden.

När det kommer till ”Palestina” har vi inte haft samma tur. Förhoppningsvis är det få svenska journalister som är antisemiter. Antisionister torde det finnas fler av. Antisionism låter på något vis snällare än att hata judar. I praktiken är det samma sak; det betyder att staten Israel ska utplånas. Nyttiga idioter för Hamas är journalistkåren till sin överväldigande majoritet.

Tänk om svenska journalister vore förespråkare för den liberala demokratin, motståndare till förtryck, för att människor behandlas värdigt, för yttrandefrihet, för homosexuellas rättigheter, motståndare till antisemitism, rakryggade, för rättsstatens principer, för att krigets lagar följs i väpnade konflikter – och därtill kompetenta?

Hur skulle då rapporteringen idag se ut rent allmänt och beträffande Israels krig mot Hamas i synnerhet?

Innan konflikten började skulle det ofta ha rapporterats om att 93 procent av de araber som bor i Judéen och Samarien (vad som av vänstern kallas för Västbanken) och Gazas befolkning är antisemiter. Svenska journalister skulle ha försökt utröna hur många det finns bland de 7 procenten övriga som accepterar Israels existens.

Public service och DN skulle ha sänt reportage om den förföljelse de palestinier utsätts för som inte öppet proklamerar att de är antisemiter. De skulle regelbundet ha gjort reportage om homosexuellas situation på Gazaremsan. Den goda behandlingen av araber som är israeliska medborgare skulle ha understrukits. Reportage skulle ha sänts från Pride i Israel och jämförts med hur homosexuella förtrycks av Hamas, av Fatah och av vanliga palestinier.

Vad de olika palestinska myndigheterna, Hamas och Fatah, andra palestinska organisationer och grupper som verkar i de palestinska territorierna påstår och rapporterar skulle behandlas med samma misstänksamhet som ifall de kom från Joseph Goebbels Propagandaministerium. Samma misstro skulle omge internationella organisationer som verkar där, likt FN.

Läs även: Sandström: Att strejka mot Elon Musk för partiets skull

Svenska journalister skulle sedan 40 år hamra på om antisemitismen i Sverige och om behandlingen av homosexuella från invandrade muslimers sida. Att judar inte vågar bo i Malmö skulle ständigt uppmärksammas. Journalisterna skulle hänga ut varje politiker som inte gjorde något resolut åt problemet.

Palestinasjalen skulle behandlas som vad den nu är, en chic variant av en svastika. Att Sveriges utrikesminister, Margot Wallström nekas inresa i Israel på grund av antisemitism skulle ha lett till hennes avgång. Fotot av de underdåniga, för islamismen fjäskande svenska kvinnliga ministrarnas beteende i Iran, skulle ha lett till att regeringen Löfven fallit.

Socialdemokraterna skulle allmänt behandlas som pestsmittade av den svenska journalistkåren så länge de inte uteslöt SSU Skåne och Tro och Solidaritet.

Svenska journalister skulle också leta med ljus och lykta efter antisemitism och antisionism bland svenska akademiker på högskolan. En betydande andel av de forskare och lärare som arbetar där idag skulle aldrig ha fått anställning.

Nu när Israel är i krig med Hamas skulle vi svenskar ständigt påminnas om krigets lagar. Om att den som, likt Hamas, använder den egna befolkningen som mänskliga sköldar begår krigsbrott. Allt civilt blod som spills när Israel angriper militära mål är på Hamas händer.

På Aktuellt skulle de påminna om prejudikatet från Nürnbergrättegångarna, att ”jag följde bara order”, inte räcker som försvar. Svenska journalister skulle därför ständigt hoppas på att de medlemmar i Hamas som överlever döms till mycket stränga straff; decennier i fängelse eller livstid. Med hänvisning till Quisling och de tyska nazistledarna skulle svenska journalister ta upp möjligheten till dödsstraff.

Tyvärr är Sverige inte ensamt om att ha en journalistkår som domineras av Hamas nyttiga idioter. I Storbritannien är BBC och The Guardian rent vidriga. I USA har New York Times gjort nya bottennapp. Detta är helt i linje med New York Times tradition. Deras reporter Walter Duranty fick 1932 USA:s högsta utmärkelse för journalister, Pulitzerpriset, för sin rapportering från Sovjet när Stalin såg till att miljoner ukrainare svalt ihjäl.

Duranty ljög medvetet och hans kollegor visste att han ljög. På liknande vis åkte 1970 DN:s ansvarige utgivare Olof Lagercrantz till Maos Kina och skrev förskönande reportage. Både då som nu var det centrala, som varje icke nyttig idiot visste, att Kina var en kommunistisk diktatur. Att Mao var stalinist var känt sedan åtminstone 40 år när Lagercrantz gjorde sin resa.

Beträffande ondskefullhet låg Mao på samma nivå som Hamas styre i Gaza och Hitlers i Tyskland. Men denna sanning och vad den innebär klarar inte svenska journalister av att ta till sig.

Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar