Denna Valborgsmässoafton stod två kvinnor under Stureplanssvampen med ett plakat vars text löd: ”Polishatare som hånar mördade poliser leder ELLE-Galan. Men det är Ebba Busch som portas.”

Vilket sammanträffande att det inträffade på Valborgsmässoafton, en svensk-tysk högtid som firas mellan sista april och första maj. Vid tiden för Sveriges kristnande var detta den tid då häxorna enligt myten flög på kvastar för att träffa djävulen, en mytologi som senare flyttades till skärtorsdagen och lade grunden till våra dagars påskkärringar.

Häxjakt var inget ovanligt under 1400-talet, då kristna hade för sig att vissa kvinnor var häxor som hade samröre med Satan. Många kvinnor avrättades och brändes på bål på grund av detta. Män också, men huvudsakligen kvinnor.

I dag bränner vi majbrasor för att fira traditionen, men vi bränner även – figurativt –konservativa som öppet motsätter sig galenskapen som sker i Sverige. Med galenskapen så avser jag våra tre stora M: Mångfald, Mångkultur och Massinvandring.

Traditionen lever vidare. Häxan på dagens mediebål är Ebba Busch. Den som så önskar kan låtsas att hennes bränning, förlåt, kancellering, har med hennes uttalande kring polisens alltför stillsamma ingripande mot påskens nyss timade korankravaller att göra. Men alla vet att föraktet mot häxan Ebba Busch har med hennes samröre med Satan, förlåt, Jimmie Åkesson, att göra.

Allt det här med ”den galna häxan Ebba” fick mig att tänka på min egen mamma.

Jag minns det som det var igår, fast det var för tio år sedan. Jag var 18 år gammal. Min mamma hade kommit hem från en lång och slitsam dag på jobbet. Jag kokade kaffe till henne som jag alltid gjorde och ställde det bredvid hennes säng.

”Älskling, kan du gå till bokhandeln och köpa senaste upplagan av Algumhury? De har skrivit något om mig.”

Det var självklart inga bra nyheter, att en jemenitisk tidning skrivit om min mamma.

Samma vecka hade amerikanska Los Angeles Times skrivit en beundrande artikel om henne, under rubriken ”In Yemen, a barefaced advocate for women rights”. Att detta skulle resultera i en lokal backlash var självklart.

Att hon varken bar niqab eller hijab i Jemen väckte respekt och beundran i internationella medier, samtidigt som det gjorde henne till en hatad kvinna i sitt eget hemland.

På väg hem läste jag krönikan om henne medan jag promenerade. Den var bildsatt med en ful och photoshoppad bild av min vackra mamma, och hela texten gick ungefär ut på att hon ”finansierades av västerlänningar och judar för att förstöra Jemen, vår religion, och våra värderingar”.

Deras bevis? Los Angeles Times, bland andra västerländska medier, gillade hennes arbete. Slutledningsförmågan hos vissa jemenitiska lokaltidningar är lika imponerande som i somliga wokevänsterkretsar.

Jag gav henne tidningen och sa att det var en löjlig artikel. Hon skrattade, hennes röst ekade i hela huset, och sa: ”Vad hade du väntat dig?”

Jag gick till min bror och beklagade mig för honom om det hela. Jag var riktigt förbannad. Han sa till mig: ”Din mamma förtjänar bättre än Jemen.” Vilket är något han alltid sa till mig.

Det är ofta fallet för kvinnor som sticker ut hakan och överträffar männen. Närhelst en kvinna höjer rösten, när en kvinna ”låter som männen”, eller ännu värre, låter starkare och modigare än männen, sablas hon ofta ner av samhället. Särskilt om kvinnan har lika mycket ryggrad och är lika vacker som Ebba Busch.

Och så fortsätter häxjakten på modiga kvinnor.

Mats Skogkärs sjätte sinne sade honom att något var ”off” med SVT:s och SR:s rapportering av Buschs uttalande om korankravallerna. När jag själv såg reportaget på SVT visste jag på förhand att de endast skulle spela korta klipp för att slippa visa en helhetsbild. Men jag förväntade mig inte att de skulle baka ihop olika segment och lura mig som de gjorde.

Skogkärs avslöjande är egentligen inget nytt under solen. Svensk public service och medier, precis som de jemenitiska public service och medier, har sina fiender. En svart lista. Befinner man sig på den svarta listan kan man vila trygg i förvissningen att bli fultolkad och föraktad oavsett vad man gör eller säger.

Och i Ebbas fall rör det inte sig bara om hat och fultolkning, utan även svartsjuka och en viss grad av besatthet. Kolla bara hur en viss ledarskribents artikellista i ämnet ser ut på en viss oberoende socialdemokratisk tidning. Och detta är bara ett axplock av hennes utfall mot Kd-ledaren.

De som leder våra galor eller skriver på våra kultursidor får gärna vara folk som uttryckt förakt för polisen. Detta i ett land där en polisman sköts ihjäl i somras. I ett land där islamister för en vecka sedan försökte stena svenska poliser till döds. I ett land där hatet mot våra poliser speglar ett hat mot vårt system och samhälle, mot demokratin och friheten, mot kvinnans rätt att klä sig som hon vill, mot människans rätt att lämna eller kritisera religionen.

Min mamma fördömdes för att hon inte bar hijab, för att hon kämpade för kvinnors rättigheter, för att hon hade samröre med Västvärlden och försökte hjälpa kvinnorna i Jemen.

Ebba Busch fördöms för att hon kämpar för vårt land och vår yttrandefrihet, vår polis och säkerhet och vår frihet. Och för att hon har samröre med Jimmie Åkesson, som sägs vilja rädda Sverige från de tre stora M.