Nyligen fikade jag med en jemenitisk kvinna som jag känner. Hon kom till Sverige som flykting 2015 och trots att vi inte har setts särskilt mycket sedan dess, är hon såvitt jag kan avgöra en av de trevligaste människor jag någonsin träffat.

Läs även: Busch: Kemisk kastrering av våldtäktsmän vid villkorlig frigivning

När vi sågs under våra första år i Sverige pratade vi om kulturkrockar, jemenitisk mat och kat – en vidrig drog som är vanlig i Jemen, Etiopien, Somalia och andra länder – och skrattade jämt och högt. Tjejen är hysteriskt rolig.

Men de få gånger vi setts på senare år har det fungerat mindre friktionsfritt. Det börjar bra, men sedan spårar det ur.

Grejen är att hon är otroligt påstridig och hämningslös, saknar filter, vilket är personlighetsdrag som jag kan uppskatta. Men det funkar inte särkilt bra när hon försöker hävda att jag är en ”extremist” eller har ”extremistiska åsikter”. Inte minst med tanke på att hon ber fem gånger om dagen till Allah.

– Jag är glad att du behärskar svenska och skriver på svenska, Luai, men du vet väl att du kommer aldrig att betraktas som svensk av svenskar, va? frågade hon mig, på arabiska.

Jag har aldrig förstått detta, och jag får denna fråga, eller snarare påstående, ofta. Som om jag vill ses som svensk eller uppfattas som svensk, och som om det skulle vara grunden för mitt skrivande eller min identitet.

– Nej, jag kommer nog aldrig att betraktas som svensk, men det stör inte mig. Det var aldrig min plan, svarade jag.

– Så varför trycker du ner muslimer och hetsar mot dem?
Hon bytte ämne direkt och jag märkte att hennes ton förändrades, hennes röst höjdes, och folk omkring började blänga på oss.

Vanligtvis brukar jag undvika politiska debatter med mina vänner och människor som jag känner. Jag vill dricka min Salted karamel latte i lugn och ro och prata om serien Euphoria.

Men det var inte första gången hon kallade mig ”extremist” och jag hade verkligen fått nog av det.

– Kan jag bara ställa några frågor till dig?
– Du säger att muslimer är underlägsna och efterblivna.
– Nej, det har jag aldrig sagt. Kan jag snälla få ställa några frågor till dig, tack?

– Du förstår inte att till slut så kommer du att hemskickas med. Du heter Ahmed. Du är brun. Du är arab. Du är inte svensk. Du kommer aldrig att bli svensk.

Jag lät henne härja lite till. Och när hon blev tyst så började jag ställa mina frågor.

– Kan jag ställa mina frågor nu?
– Vad?
– Ser du kvinnorna här runt omkring och hur de klär sig?
– Ja?
– Minns du när vi träffades i Umeå för några år sedan och du ville ses?
– Ja.
– Du berättade ett par saker för mig då.
– Vad?
– Du berättade om hur lycklig du var i Sverige. Att du var upprymd över faktumet att ingen människa i Umeå tittar på dig, att du kan andas fritt. Att du för första gången i ditt liv lever ett värdigt liv utan mäns kontroll, blickar, aggression. Att komma till Sverige utan dina föräldrar var det bästa som hänt i ditt liv. Att svenska män är de mest artiga som du nånsin hade träffat och de fick dig att inse hur illa du hade det med arabiska män. Att här får du välja vilka kläder du vill, ditt hår kunde flyga fritt, och så vidare. Jag minns att jag blev tårögd när du berättade allt detta för mig. Jag berättade för dig att många kvinnor som kommer till Sverige känner samma sak.

Läs även: Ahmed: De skjuter ihjäl bögar här också

Hon blev helt tyst och visste vart jag var på väg.

– Sedan berättade du för mig om hur i Jemen, när du inte bar niqab och täckte ansiktet, så blev du trakasserad på gatan varje dag. Varje jävla dag. Jag frågade dig då: ”Nej, kom igen. Menar du varje dag på riktigt?” Och du insisterade att det var så illa, att jag inte kunde föreställa mig hur det var att bo i ett muslimskt konservativt land som kvinna för att jag var man. Du berättade för mig att du blev fysiskt tafsad på nästan varje vecka, till slut en närmast daglig verklighet för dig.

- Ja, men det har inget med vår diskussion att göra.

– Det har allting med våran diskussion att göra. De friheter som du har i Sverige tar du för givna. Jag kommer inte att vara tyst medan Sverige förvandlas till ett arabland. Jag kommer inte att ta Sveriges frihet för given bara för att jag får vara en fri homosexuell här. Det får jag inte vara i Rinkeby, i Kista, i Rosengård, i Andersberg, i Angered och så vidare. Skillnaden mellan mig och dig är att, trots att vi båda är medvetna om den fruktansvärda realiteten för kvinnor i Mellanöstern, jag väljer att gå ut med det, jag kritiserar det och pratar öppet om det så gott jag kan, inte bara vid köksbordet och när jag fikar med mina kompisar. Till exempel detta samtal kommer jag säkerligen att skriva om.

– Nej, det får du inte göra!
– Jo, jag kommer absolut att skriva om detta någon vacker dag. Eftersom jag är trött på hyckleri och tysta diskussioner.

Min utläggning var faktiskt mycket längre än så. Jag berättade även för henne om mina svenska vänner som blir trakasserade på gatan i Halmstad och i Malmö och i Stockholm. Jag pratade om statistik och försökte förklara för henne att det inte är jag som har ”extremistiska åsikter”. Hon blev helt tyst och sa inget om ”anmälningsbenägenheten” eller att ”Sveriges definition av våldtäkt har förändrats”, som verklighetsfrånvända regnbågsfärgade svenska ”feminister” gör. Eftersom hon har upplevt vår arabiska kultur.

Att bli kallad ”extremist” för att man pratar om detta är hysteriskt.

Läs även: Ahmed: Feminismen har förvandlats till ett skämt

Den riktiga extremismen finns i vår kultur. Kulturen som bokstavligen dödar. Och extremismen finns här i Sverige också, skymd av vänsterns och högerns skattedebatter, bakom fasaden och den så kallade demokratin. Här stämplas verkligheten och sanningen som ”extrem” och ”farlig” av såväl svenskar som invandrare, medan Sverige snabbt förvandlas till ett extremt och farligt identitetslöst land, medan våldtäkterna ökar i takt med att man fortsätter att grovt överskrida landets integrationskapacitet.