Jag minns första gången jag hörde ordet ”inkvotering”. Det var under revolutionen i Sanaa 2011, och jemenitiska kvinnor ville kvotera in kvinnor i den nationella dialog som var tänkt att fungera som en traditionell bro mellan den gamla regimen som styrde i 33 år och den nya som skulle komma till.

I Jemen finns två ”riksdagar”. En vanlig riksdag som stiftar lagar och fattar politiska beslut, och ett rådsparlament som följer upp med beslutsfattandet och ser till att besluten går igenom. Rådsparlamentet håller på så sätt riksdagen i schack.

I den beslutsfattande riksdagen finns det 300 riksdagsledamöter. 300 män. Inte en enda kvinna. I rådparlamentet finns det 111 ledamöter, varav 109 män och två kvinnor.

Tillsammans har parlamenten alltså 411 ledamöter och det finns endast två kvinnor som är med. Vilket är representativt för hur jämställt landet är. I alla av World Economic Forums mätningar hamnar Jemen alltid längst ner.

Läs även: Omar Makram: Feminism eller könsrelativism?

Det är naturligt att jemenitiska feminister högljutt kräver inkvotering. Det kvinnliga perspektivet behövs. Enligt sharialagstiftningen får kvinnor inte hyra en lägenhet, får inte flyga eller ens flytta utan sin pappas tillstånd.

”Men tänk om en kvinna inte har någon man i sitt liv”, argumenterar de jemenitiska kvinnorna, ”hur skulle de kunna flyga eller hyra en lägenhet om pappan är död?”

En kvinna som inte har gift sig? Det är klart att det är en hora, och ingen bryr sig om horor.

I ett land där kvinnor inte betraktas som fullvärdiga vittnen inom rättsväsendet, tack vare koranvers 2:282, så är det inte konstigt att representation och inkvotering var av nöden.

De jemenitiska kvinnornas plan gick ut på att försöka få fram en kvinnokvot för riksdagen. Vissa ville ha tio procent, andra siktade på 20 procent. Min mamma tillhörde dem som ville ha ”minst 30 procent kvinnor”.

”Hur rimmar det med att ännu färre kvinnor än män är högutbildade? Skulle det resultera i en sund riksdag?” Ungefär så lät jemenitiska konservativa mäns argument i frågan.

”Tja, de så kallade högutbildade männen har styrt i århundranden och Jemen är ett av världens fattigaste och minst jämställda länder. Det är kanske de högutbildade männen som är problemet?”, var det typiska svaret från jemenitiska feminister.

Nu har den jemenitiska politiken även fått en utpost i Sverige.

I fredags invigdes nämligen en mötesplats som organiserats av den svenska regeringen, för jemenitiska aktivister och politiker, med syftet att kunna diskutera Jemen och ge råd till kommande svenska regeringar. När jag kom in så blev jag inte förvånad när jag såg att nästan hälften av deltagarna var kvinnor. Så brukar det se ut i Väst.

Flera av dessa kvinnor bar inte slöja, men många av dem bodde mycket riktigt inte heller i Jemen längre.

Jag stod och snackade med en kvinnlig deltagare om just inkvoteringen, och hur deltagandet här inte avspeglade hur Jemen faktiskt fungerar. Hon höll med. Hon uppfattade det som ett spel för gallerierna. Plötsligt ser jag hur Ann Linde marscherar in på hotellet med fyra säkerhetsvakter i släptåg.

Det var kanske inte konstigt att utrikesministern deltog. Men ändå ställde jag mig frågan:

Vad gör hon här?

Borde hon inte gå och fira att Stockholm äntligen fått damcykelbanor? Varför detta poserande om att Sverige skulle bryr sig om utsatta länder?

Läs även: Lekander: Punkälvor, blasfeminism och Nato

Svenska feminister har åstadkommit mycket, men idag är det Free The Nipple och menskonst som gäller. Våra politiker livseänder sig själva när de sjunger ”there’s a party in my pussy”. Deras feminism är bortskämd, och för mig som jemenit är den högst irriterande. Särkilt när dessa så kallade feminister samtidigt välkomnar mängder av migranter från världens minst feministiska kulturer.

En annan fråga är väl – är inte Sverige ett land som exporterar vapensystem till Saudiarabien? Jo. Sverige är ett sådant land, och Saudiarabien är bara marginellt mer jämställt än Jemen. Inte ett smack jämställt alltså.

Och Sveriges utrikespolitik är allt annat än feministisk när vi säljer vapen till landet som bombar Jemen sönder och samman. Men tror ni att Sveriges vapenexport var på agendan och diskuterades under invigningen av den jemenitiska mötesplatsen?

Nja. Varför skulle det diskuteras, när man istället kan diskutera krigets andra detaljer, och olika politikers krav, och den nuvarande fredliga fasen mellan houthierna och Saudiarabien, och så vidare.

I svenska rum ska de verkliga problemen ignoreras. Ingen vågar prata om de riktiga problemen.

Läs även: Ahmed: Tack och lov finns det äkta feminister

En organisatör frågade mig varför jag inte deltog i diskussionerna. Hon sa att hon kan lägga till mig på listan så jag skulle kunna delta i gruppernas diskussioner. Jag kände mig mycket svensk då, eftersom jag sade en sak, men menade en annan. Jag svarade nämligen:

”Nja, jag har inte så mycket kunskap om Jemen längre och anser inte att jag har något att tillföra diskussionerna.”

Men det jag menade var:

”Majoriteten av det som kommer att diskuteras är sidodiskussioner, det kommer inte att handla om Jemens faktiska problem. Och varför skulle jag delta i ett forum där många av deltagarna skulle fnissa om jag blivit hängd i Jemen för mina åsikter om islam eller för min sexuella läggning?”