Det var i oktober 2007 i Sanaa, Jemen. Jag var 13 år gammal och på väg hem med min nyinköpta Britney Spears-skiva ”Blackout”. Jag satte CD-skivan i spelaren, trädde hörlurarna över skallen och började lyssna. Efter femte låten var jag helt övertygad om att det var den bästa popskivan som någonsin producerats.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda, enligt Pride

Otroligt nog visste ingen att jag var bög då.

När jag vaknade dagen efter slog det mig att en ny dag väntade i sällskap med min nya, oslagbara skiva, en hel dag av bara lyssnande. Jag borstade tänderna och gick för att käka frukost snabbt med min familj.

Vid frukostbordet var det vanliga framdukat: te, ägg, fetaost, en böngryta och bröd. Jag var inte det minsta hungrig, eller rättare sagt, min hunger gällde Spears nya musik och jag ville äta så snabbt det gick.

Och rakt in i frukosten:

– De skjuter ihjäl bögarna i dag.

Efter att min bror yttrat orden kändes det som luften tjocknat och jag kände ett tryck över bröstet som fylldes som av ett mörkt moln.

Jag kommer aldrig att glömma den stunden så länge jag lever. Samtalet som min familj hade om detta var liksom som vilket annat samtal som helst. Men för mig var det inte alls som vilket samtal som helst.

– Oj, vad har de gjort? frågade min mor.
– De hade sex med män.
– Stackars pojkar! Var ska de dödas?
– De ska lägga ut dem på Tahrir-torget och skjuta dem. De ska ligga på magen med täckta ansikten. Man kan gå dit och titta om man vill.

Jag var inte längre sugen på Spears-skivan. Jag åt under tystnad, gick tillbaka till mitt rum och grät.

Att man dödar homosexuella i Jemen är inte en egendomlighet. Det är common sense, och jag saknade förmågan att förklara för dem att deras Gud hade fel. Att döda bögar i Jemen är som att äta fredagstacos. Inget konstigt där alls. Det sker i alla islamistiska länder, i de stormrika som Saudiarabien, och de utfattiga som Somalia.

Läs även: Dahlman: Fegt med Pride-fest på Södermalm när homofobin finns i förorten

Spola fram 15 år. Jag lyckades fly från den homodödande kulturen och kom till världens mest hbtq-vänliga världsdel, där man till och med firar olika sexuella läggningar i en hel månad. Här, i Väst, är det självklart att man älskar vem man vill.

Fast det islamistiska hotet mot homosexuella som jag upplevde som barn och tonåring finns ändå här i Sverige.

Jag känner av det överallt.
På tunnelbanan, ute på krogen, på restauranger.

Det dödliga föraktet mot homosexuella har anlänt med migrationen från Mellanöstern. Det får inte förväxlas med konservativa idéer i stil med att homosexuella inte ska få adoptera barn, eller att homosexuella inte borde få gifta sig i kyrkan. Jag talar om riktigt hat.

Det dödliga föraktet mot homosexuella har anlänt med migrationen från Mellanöstern, och det dödar bokstavligen homosexuella i Väst och i Sverige. Inte bara på puben London i Norge, inte bara på gayklubbar i Orlando. Homosexuella dödas i det tysta, i Rinkeby och i Rosengård och i Angered.

Hederskulturen dödar inte bara förment olydiga kvinnor, den dödar även homosexuella, ty de är värre för familjens heder än en olydig kvinna.

Läs även: Altstadt: Därför kommer aldrig Pride-tågen att gå i Förorten

Jag lyssnar inte längre på Britney Spears, men jag hänger på gayställen och gayklubbar ibland, när jag känner för det. I går var det tänkt att vi skulle hänga med min killes kompisar som befann sig på just en gaybar. Då sade han:

– Det kanske inte är så smart att hänga på gayställen just nu.

Efter att min kille yttrat orden kändes det som luften tjocknade. Han har rätt. De skjuter ihjäl homosexuella, och inte bara i Sanaa.