Facebook noscript imageAhmed: Flytta Pride till Rinkeby och Rosengård
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Flytta Pride till Rinkeby och Rosengård
Foto: Timmy Augustsson, Darryl Dyck TT
Foto: Timmy Augustsson, Darryl Dyck TT

Kampen mot homofobin i innerstan är vunnen sedan länge, och måste flytta ut i de förorter där Mellanösterns råa hat och nakna förakt för homosexuella fått frodas ostört. Pridetågen måste gå i Rinkeby, Rosengård och Angered, skriver Luai Ahmed.

När jag flyttade till Stockholm i början av 2020 bodde jag hos en hbtq-kompis som skulle introducera mig till staden och hjälpa mig att göra mig hemmastadd. Denna kompis hade föjlt mig länge, läst mina texter, och tittat på mina gamla YouTube-videor, numera raderade.

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson – att inte vilja debattera på Pride

Han hade inte förstått vad det var för fel på sitt svenska folk. Så han hade flera år tidigare flyttat till ett någorlunda mångkulturellt område i Solna eftersom han ville bo mitt i mångkulturen (!).

Efter några månader insåg han att – i princip – det inte är det svenska folket som inte vill ha mångkultur, utan att det snarare är mångkulturen som inte vill ha det svenska folket.

En barock historia som han berättade för mig handlade om en brasilianare som kommit på besök i Sverige några år tidigare. Brasilianaren ifråga var av den flamboyanta och feminina typen. När han var på väg hem en lördagskväll, glad i hågen och rund under fötterna, blev han påhoppad av ett gäng somalier som misshandlade honom och stal hans klocka och mobil. De kallade honom ”gay” och andra saker som han inte förstod, på grund av bristande svenskkunskaper. Sannolikt ”bögjävel” bland annat, om jag skulle gissa.

Det blev en polisanmälan och brasilianaren kom aldrig tillbaka till Sverige igen.

Det farliga med dominansbeteendekulturen i orten är att den svenska staten står helt hjälplös inför fenomenet, i stället för att konfrontera det. Svenskt.

Den tidigare ordföranden för RFSL Stockholm, Anton Johansson, hoppade av sin post 2017 på grund av att hotbilden förvärrats rejält sedan han skrivit en debattext på SVT Nyheter där han tog upp frågan om förorternas hbtq-hat:

Så sent som igår talade jag med en transperson som bor i Järva. Förföljelser från tunnelbanan, glåpord på torget och ständig rädsla för sin säkerhet har lett till att hon inte vågar gå utanför sin dörr utan sällskap.

Johansson fortsätter: ”Vi behöver bli fler som talar om sociala och kulturella problem i våra förorter och samhället i stort. Att ifrågasätta en hbtq-fientlig struktur är inte rasism.”

Förorternas problem i Sverige är inte socioekonomiska. Förorternas problem i Sverige är ett förakt för Sveriges liberalism: ett förakt för hbtq-människor, ett förakt för feminiserade män, ett förakt för lättklädda kvinnor, ett förakt för olikhet och mångfald.

2015 såg sig den centerpartistiska politikern Per Pettersson tvungen att flytta från Husby på grund av trakasserier mot homosexuella i området. Till SVT Nyheter sade han då:

Jag har inte haft några problem med att gå hand i hand med pojkvänner tidigare, men för ett par år sedan så började det hända konstigheter. Först började folk kasta in rönnbär och småsten på min balkong, och i samma veva var det några ungar som började sjunga ”små bögarna är lustiga att se” till melodin på små grodorna. Och lite senare samma höst så var det någon som slängde in en smällare på balkongen också.

Det är alldeles för mycket tjat på vänstersidan om att Sölvesborg vägrar att hissa hbtq-flaggan på kommunala flaggstänger eftersom den SD-styrda kommunen är kritisk till hbtq-rörelsen – med all rätt eftersom rörelsen är så pass vänstervriden och islam-apologetisk.

SD:s kritik handlar snarare främst om översexualiseringen av Pridetågen, om BDSM-fetischismen och mängden vinande löspenisar, i tåg där mängder av barn deltar eller årterfinns bland åskådarna.

Det finns därtill enstaka sverigedemokrater som exempelvis anser att hbtq-personer inte ska få adoptera barn, men dessa konservativa röster har tystats, och de vågar vanligen inte ens uttala sig om det, eftersom de är medvetna om att det finns en rådande konsensus kring dessa frågor i partiet som sådant.

Läs även: Sverigedemokraterna utestängs från partiledardebatt på Stockholm Pride

Dessutom bleknar homofobin i att ”vara emot homosexuellas möjligheter att adoptera” i jämförelse med hur homofobin tar sig uttryck i förorterna.

Medan man i sverigedemokratiska områden artigt vägrar att hissa Prideflaggan, eftersom man betraktar Pride som en vänsterorganisation, sågar man i förorterna ner Prideflaggorna, som i Hjulsta 2018 inför Prideveckan.

I förorterna är hbtq-hatet Mellanösterns råa hat och nakna förakt. En djup avsky som kan leda till misshandel och mord.

Pride har sedan länge segrat på Södermalm, men inte i Rinkeby. Där har vi den tuffa kampen. Och det är där kampen måste föras idag.

Pride handlar inte längre om utsatta homosexuella i Sverige. För om Pride handlat om att stödja utsatta homosexuella i Sverige, då hade tågen gått genom Hjulsta, Husby, Rosengård, Angered och Rinkeby.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda, enligt Pride

Men vi ska se till att Pridetågen går genom dessa områden, vi kommer att se till att Pride handlar om dessa områden också. Vi bara väntar på att tillräckligt många svenskar och invandrare ska vakna. Vakna och förstå att den liberala demokratin hotas, inte av SD, utan av den massinvandring från Mellanöstern som både Socialdemokrater och Moderater tillåtit.

Luai Ahmed

Krönikör, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.

luai@bulletin.nu