RFSL meddelade att Magdalena Andersson ställt in partiledardebatten under Pride. Det kommer som lite av en chock. För de flesta partiledare har det varit en viktig debatt och det är en återkommande debatt hur SD inte bjuds in.

Det finns två sannolika förklaringar till att hon ställer in med kort varsel. Den ena är att hon planerar ett liknande utspel som i Almedalen, då hon försökte skugga Moderaternas dag genom att besöka Ukraina. Det andra är att det finns en stor risk för att debatten slår tillbaka mot henne och blir problematisk i valrörelsen.

Läs mer: Skugga över Anderssons Ukrainabesök

Att vara fullbokad och prioritera annat skapar irritation, men det lägger sig. Att hamna i en situation där hon långsiktigt hamnar under stark kritik är långt värre, eftersom det inte lägger sig. Det kan dessutom komma att slå hårt i en valrörelse.

Socialdemokraterna har en svår balans i HBTQI-frågor. Dels vill de vara ett progressivt parti som driver på frågan och ha en moralisk höjd. Dels har de stora grupper väljare som av olika skäl inte delar partiets elits syn. Det är breda grupper, från arbetare som vill se mer fokus på arbetarfrågor, till grupper från Mellanöstern, både kristna och muslimer, som inte alls delar synen på HBTQI. Framför allt kombinationen av homosexualitet och religion skapar konflikt.

Det har varit en debatt kring ett socialdemokratiskt förslag om pengar till trossamfund och civilsamhälle som rört upp en del debatt. Luai Ahmed har drivit frågan på Bulletin, Jonas Gardell har skrivit om det och frågan är uppenbart jobbig.

Läs även: Moskéerna kommer inte att inkludera homosexuella

Att köra över moskéer och tvinga fram samma öppenhet mot homosexuella som svenska kyrkan har är svårt. Det skapar konflikt med väljare som kan driva över dem till partier som Nyans. Det kan också uppfattas som rasism. Samtidigt skapar det alltmer en konflikt med HBTQI-rörelsen, som vill se att all religion omfattas, inte bara kristendom.

Det finns också en konflikt med HBTQI-rörelsen om att lagstiftningen går för sakta. Att regeringen gör för lite. Till exempel anses ett kommande lagförslag, av många, om könstillhörighet och hur den utgår från självidentifikation som tandlöst. Förväntningarna är inte uppfyllda och det vill man inte möta i en valupptakt.

Oavsett om det är en full kalender eller oro för vad som kommer ur debatten är Anderssons prioritering politiskt intressant. En debatt där hon kan tydliggöra sina ståndpunkter, presentera förslag men också få kritik och en chans att bemöta den väljs bort. Däremot finns det tid att gå i själva paraden som politiskt är ett rent fototillfälle. Ingen kommer att ställa frågor men alla tidningar kommer att visa bilder på Andersson. Det är en typisk socialdemokratisk taktik när frågor blir jobbiga. Hade hon velat ha debatt, vara tillgänglig för folk så hade hon valt bort paraden och valt debatten. Nu gör hon tvärt om, vilket delvis svarar på frågan varför.

För Andersson är den läskigaste frågan i valrörelsen inte om fastighetsskatt, relationen till Turkiet eller liknande. Långt mer läskig är frågan om moskéer som inte viger homosexuella, har homofoba talare eller liknande ska fråntas alla offentliga medel. Oavsett hur hon svarar kommer både HBTQI-rörelsen och muslimer att bli upprörda. Det finns också en stor risk att det blir en fråga som Nyans kan växa på.

Är det så kan Anderssons inställda pridedebatt vara Jonas Gardells största politiska seger. Genom att börja ställa jobba frågor som sprider sig skrämmer han en statsminister att prioritera bort RFSL:s partiledardebatt, med det paradoxala resultatet att Åkesson är sur för att han inte får komma medan Andersson gör allt vad hon kan för att slippa.

Var det någon som såg det komma?