Muslimska demonstrationer i Sverige bör välkomnas. Oavsett om svenskar gillar läget eller inte är drygt tio procent av det svenska samhället numera muslimskt. Som minoritet har de rätt att kräva sina egna egendomliga rättigheter, det hör till spelreglerna i en demokrati. Det betyder inte nödvändigtvis att deras önskningar bör beviljas, men deras rätt att begagna sin yttrandefrihet är ovillkorlig.

Läs även: Koranbränning blev Natobränning i regnigt Helsingborg

Det problematiska ligger i vad yttrandefriheten används för att åstadkomma.

Krav på förbud mot hädelse kommer inte att ta slut vid förbud mot koranbränning. Nästa strid lär bli frågan om Mohammedkarikatyrer. Förbud mot koranbränning handlar nämligen om ett förbud mot hädelse – det är religionen, inte bara just boken, som är helig och måste respekteras och skyddas i lag.

I Sverige skyddas minoriteter eftersom man anser att majoritetssamhället har en privilegierad ställning i samhället. Så man vill underlätta för minoriteter att finna sin plats i landet, och få till en bättre fungerande integration. Samtidigt måste man komma ihåg att även om muslimer är en minoritet i Sverige, så är de inte det i resten av världen. Internationellt utgör de världens näst största religion, och det finns över 50 muslimska länder där Muhammed och Allah har skydd i såväl lagen som av samhällets värderingar.

I dessa muslimska länder är det svårt att vara minoritet. I minst en fjärdedel av dem är det till och med olagligt att vara minoritet, det är belagt med dödsstraff att vara ateist eller homosexuell. Det finns i princip inget muslimskt land som tolererar ateister eller homosexuella.

Frågar inställer sig: Varför försvinner intresset för minoriteters rättigheter när ett lands befolkning består av en majoritet muslimer? Borde inte ateister, homosexuella och andra minoriteter avnjuta grundläggande rättigheter även i muslimska samhällen?

I veckan gick tusentals muslimer ut för att på Medborgarplatsen i Stockholm protestera mot de koranbränningar som ägt rum det senaste dryga året. Vad skulle hända om tiotusentals gick ut på gator och torg med Prideflaggor för att protestera mot homofobin i muslimska länder?

Det mest progressiva muslimska landet i världen vad gäller minoriteter, ateister och homosexuella är Turkiet. Men även där, när folk gick ut i Pridetåg, som naturligtvis är en förbjuden manifestation i landet, blev över 100 personer angripna.

När minoriteter går ut och protesterar för sin rätt i Sverige är det värsta som kan hända dem att de möter elaka kommentarer på sociala medier.

När minoriteter går ut och protesterar för sin rätt i den muslimska världens progressivaste land är det bästa som kan hända dem att de blir angripna och fängslade.

Min argumentation här är alltså inte att ”muslimer ger inte minoriteter rättigheter i muslimska samhällen, därför bör vi strunta i muslimer som minoritet och deras rättigheter i Sverige”. Mitt argument är ”kämpa för era rättigheter som minoritet för all del, men hur kommer det sig att man lägger vikt vid ’minoritet’ endast när det gäller muslimer som minoritet i Väst, men minoriteter i muslimska samhällen kan bara glömma att kämpa för sina rättigheter?”

Läs även: Hundratals på plats vid demonstration mot koranbränning

Hur andra västerländska länder bemöter islamism är intressant att begrunda.

När 9/11 ägde rum förvandlades hela USA till “ett islamofobiskt land”.

När journalisten Theo van Gogh mördades av islamister i Amsterdam 2004 förvandlades Nederländerna också till “ett islamofobiskt land” över en natt.

En nederländsk vän till mig förklarade en gång att terrordådet var vändpunkten för landets syn på islam. Hela nationen bestämde då att Nederländerna aldrig skulle böja sig inför muslimernas krav på respekt för religionen.

När Sverige betraktade Gogh-terrordådet hittade man dock en fascinerande tagning på dådet. Den dåvarande integrationsministern Jens Orback (S) var med på ett krismöte mellan EU:s integrationsministrar och efter mötet blev han intervjuad av SVT och sa: ”Det är också ett försvar för dig och mig, att någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi de andras rätt, ja, då går vi lite tryggare.”

Den naiva tron att ”vi ska vara supersnälla mot andra, så att andra kan vara supersnälla mot oss i framtiden” funkar inte riktigt som Orback tänker sig, vilket kommer ur en djup okunnighet i hur andra länder ser på minoriteter och andra kulturer.

Antirasism, mångfald och öppenhet är språk som Västeuropa övertygat sig självt om de senaste decennierna, men fortfarande inte förstått vad det egentligen skulle kunna vara. Människor som flytt och via flykten blivit minoriteter, det vill säga människor som alltså flytt från länder som i dag stenar minoriteter – dessa människor kommer inte att bruka den nya västeuropeiska värdegrunden till att behandla svenskar väl, för den händelse att svenskarna ”någon gång kanske hamnar i minoritet”. Den tanken är helt enkelt en farlig fantasi som inte stämmer överens med verkligheten.

Ett försvar för dig och mig för den händelse av vi någon gång kanske skulle hamna i minoritet, vore att se till att våra minoriteter lär sig tro på samma sak som vi tror på – innan det inträffar.

För en del av våra minoriteter är demokrati och yttrandefrihet en självklarhet, och det borde vara självklart att det har första prioritet att se till att samtliga invandrade minoriteter ser på saken på det sättet.

Det borde betraktas som det viktigaste problemet inom hela integrationsområdet.

Läs även: Lindén: Lyssna inte på FN om Koranen