Det finns få politiker som ljuger såsom hästar påstås trava, men Magdalena Andersson försöker kvala in.

Under partiledardebatten lät hon meddela att ”vi måste hålla fast vid den strama migrationspolitiken som infördes under Socialdemokraternas ledning”.

Vilken ”stram migrationspolitik” syftar hon på?

Läs även: Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Om vi tittar närmare på den så kallade “strama migrationspolitiken” som infördes under Socialdemokraternas ledning så finns ingenting “stramt” i politiken som infördes, den fortsatte på den naivt slappa linjen. På varje tänkbart sätt.

Under de sista fem åren som hennes parti styrde landet så släppte Sverige in över en halv miljon människor in i landet.

Magdalena Anderssons “strama migrationspolitik” släppte ungefär lika många invandrare som det finns invånare i Sveriges näst största stad Göteborg – på bara fem år.

Året 2018 delade Socialdemokraterna ut 133 000 uppehållstillstånd, vilket motsvarar hela Umeå.

2019 blev det 117 000, vilket motsvarar Borås, give or take.

2020 slog Corona till och siffran minskade till 89 000, vilket motsvarar Kristianstad.

Sedan avvecklades Coronarestriktionerna och siffrorna började öka igen till 95 000 året 2021, vilket motsvarar Karlstad.

Och året 2022, när den svenska befolkningen begravde demokratin genom att rösta bort Socialdemokraterna, klämde partiet in ytterligare 142 000 uppehållstillstånd, vilket motsvarar Jönköping.

Summa summarum ett nytt Göteborg på fem år som sagt.

Hela 576 000 uppehållstillstånd på fem år. Om detta är ”stramt” enligt S-partiledaren, vad vore slappt?

Siffrorna talar sitt klara språk, och Magdalena Anderssons uppenbara och genomskinliga lögn talar ett ännu tydligare språk.

Mest fascinerande av allt är dock att samtidigt som Andersson tillåts ljuga hejdlöst och hej vilt samt anklaga högern för att de ljuger hej vilt, så tillåts hon också att kritisera invandringen och låta som vilken sverigedemokrat som helst.

Till för ett år sedan brukade jag referera till Rinkeby och liknande mångkulturella områden som ”utsatta områden”. Men sedan Magdalena Anderssons famösa uttalande om ”Somalitown” så har jag börjat använda hennes fyndiga och, om man får låna ur vänsterns tankevärld, fascistiska begrepp, för att beskriva dessa områden.

Anderssons ordval förvånade mig inte. Hon har ju trots allt varit den socialdemokrat som bröt isen och chansade på att prata sverigedemokratiska sedan 2017, när hon först började lufta en vilja att minska invandringen.

Läs även: Törnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige

När socialdemokrater eller liberaler låter som sverigedemokrater anses det vanligen ha gjorts med ”finess”, de söker liksom ”väcka debatt”.

Men när en sverigedemokrat låter sverigedemokratiskt så hotar det den svenska demokratins grundvalar. Det undergräver Sverige. Det osar 30-tal. Det är Breiviks tankegods.

Ännu mer fascinerande är Anderssons nya favorituttryck om att ”Sverige ska bli mer som Sverige”, komplett med svensk flagga pinnad i knytblusen.

Hade det uttrycket valts av sverigedemokraternas kommunikationsavdelning hade diverse vänstermedier gjort en djupanalys och kommit fram till att det uppenbart handlade om en typ av fascistisk hundvissla.

Det hade påståtts att man egentligen var ute efter att ”rensa ut icke pursvenskar” och ”återgå till en tid där Sverige var ett etniskt homogent och vitt land”.

För egen del förstår jag varför Magdalena blev arg under debatten – hennes parti förlorade makten. Men det jag inte förstår är varför svenska folket fortsätter att sympatisera med henne och hennes parti, det parti som gav Sverige de Somalitowns och Syrientowns som Andersson nu ställer sig skeptisk till.

Det är så dags att vara skeptisk nu, efter att man finansierat projektet och envist kallat kritiska röster för allt fult man kunnat komma på.

Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapens korrumperande konsekvenser