Hur många kusiner har du? Själv har jag 14 om jag räknat rätt.

En av dem, Urban, är son till min mammas tvillingbror. Hans föräldrar, min moster och morbror, brukade säga att Urban och jag är lika varandra. Kanske stämmer det. Saken är den att jag inte bryr mig särskilt mycket. Inte för att jag inte tycker om honom men vi känner inte varandra särskilt väl. Vi växte upp i olika delar av landet och ses bara någon gång då och då. Han är fem år äldre än jag och som ung, det får jag tillstå, såg jag upp till honom eftersom han skrev musik och ofta stod på scen. Han var något av en stjärna i den kyrkliga rörelse vi båda växte upp i.

Läs även: Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Hur många syskonbarn har du? Själv har jag ingen aning. Jag har knappt träffat dem.

Min mamma har ofta sagt att hon är så släktkär. ”Är inte du det?” har hon ibland frågat mig. Jag har dragit på smilbandet, nickat artigt och hummat ett ”jodå” men inte låtit särskilt övertygande.

Släktband, utanför kärnfamiljen, har aldrig betytt något särskilt för mig. Det innebär inte att jag ogillar eller har någonting emot mina kusiner eller andra släktingar, men de flesta känner jag knappt alls.

Det är en underlig paradox att jag, som skrivit så mycket om släktbaserade samhällen knappt känner min egen släkt. Mitt begränsade intresse för mina blodslinjer säger att jag är ättling till någonting som i världshistorien är unikt. Jag är ett resultat av något som jag inte alltid själv på djupet riktigt kan omfatta.

Det gäller inte bara mig. Om man är född i Väst betyder ens släkt i princip ingenting. Sverige är ett av de länder som drivits allra längst bort från att uttrycka särskilda band till släkten.

Du kanske protesterar nu och tänker hur mycket du älskar din farmor och morfar och alltid ser fram emot släktmiddagarna när farbröder, mostrar, fastrar och kusiner träffas. Men det är inte dina emotionella band jag syftar på.

Din släkt kan vara hur trevlig som helst, skänka dig en känsla av sammanhang, mening och kanske till och med både intellektuell stimulans, skratt, värme, tröst och underhållning. Det är nog så viktiga aspekter i livet, men – något regelverk kring dina relationer finns inte. Du har sannolikt inte tänkt på det men både du och min släktkära mamma är unika i ett historiskt och globalt perspektiv.

Det finns en forskningsdisciplin som heter antropologi. Vad antropologer i Sverige sysslar med har jag aldrig förstått, men internationellt är det ett stort och viktigt fält. De studerar just vad en familj, i vidare bemärkelse, är och dess funktion. I Väst är individen i centrum och den minsta social enheten är kärnfamiljen. Antropologer intresserar sig särskilt för när släkter har formella principer eller regler för vad som dels räknas som en släkt, dels vilka funktioner dessa anhöriggrupper fyller, vilka rättigheter och skyldigheter som är förknippade med dem och i vilken grad dessa anhöriggrupper spelar en roll i människors liv.

Varför är det intressant?

Jo, bland annat för att det säger något väsentligt om ett lands möjlighet att skapa en rimligt fungerande stat, byggd på lag och neutrala, opersonliga myndigheter. Historiskt framför allt, men också i många regioner i världen idag, utgörs samhällen av starka släktbaserade institutioner – storfamiljer, klaner och stammar. De styrs bland annat av både normer och regler för hur äktenskap ingås, hur de arrangeras och med vem det är tillåtet och önskvärt att gifta sig. Det är här kusingifte kommer in i bilden.

Läs även: Törnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige

Blotta tanken på att jag skulle ha känt en press på att gifta mig med någon av mina kvinnliga kusiner känns fullkomligt absurd. Men tänk om det ändå hade varit så, att pappa en dag när jag var 18 år hade sagt att det bestämts att jag skulle gifta mig med hans bror Tores dotter, Christina, 16.

Jag hade protesterat och sagt att jag ju inte känner henne, hon bor ju i Dalarna och vi har bara träffats ett fåtal gånger och dessutom skulle våra eventuella barn få förhöjd risk för genetiska skador. Hade vi levt i 1000-tales Sverige eller i dagens Afghanistan hade mina argument mot kusingifte fallit platt. Pappa hade sagt att Christina kommer att flytta hem till oss och att jag då får tid att lära känna henne.

Sådana här äktenskap är långt vanligare än vad svensken i gemen förstår. Att gifta sig med någon inom släkten är alls inte ovanligt. I länder som exempelvis Irak, Syrien, Jordanien och Afghanistan sker giftermål mellan första- eller andrakusiner eller andra nära släktingar i mellan 30 och 60 procent av alla äktenskap.

Om man bortser från den genetiska risken; varför är äktenskapsmönster så viktiga att förstå? Svaret är att de sociala konsekvenserna är omfattande. Om mina föräldrar var släktingar sinsemellan, jag var gift med min kusin och våra barn gifte sig med ättlingar till mina kusiner kommer varje individ i gruppen så småningom att dela lika mycket genetik med en kusin som med ett syskon. Det uppstår ett slutet lojalitetskluster som är långt större än en kärnfamilj som ger upphov till en social instängning.

I en rad kulturer som numera också finns i Sverige ses en farbror som en pappa, en faster som en mamma och kusinen som ett syskon. Det finns en logik i varför sådana här släktskapsmönster funnits och fortfarande existerar. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i sådana samhällen bygga en rimligt fungerande stat eftersom lojalitetsbanden inom de olika släktgrupperna kommer att trumfa lojaliteten till institutionerna. Sociologen Max Weber såg detta och hävdade att upplösningen av starka anhörignätverk är en väsentlig förutsättning för bildandet av liberal demokrati.

Antropologer, allt oftare tillsammans med både ekonomer, evolutionsbiologer och andra forskningsdiscipliner, har påvisat att vi har den västliga romersk-katolska kyrkan att tacka för att dessa hårt tvinnande släktband bröts upp, vilket jag skrivit om här. De kopierade de romerska förbuden mot kusinäktenskap och med osannolik envishet och kraft bekämpade de dem under århundraden, redan från tiden före 1000-talet.

Därför ser vi så stora skillnader mellan länderna i Väst och andra. I länder med hög andel kusinäktenskap präglas medborgarna av större lojalitet med släkten än med lagen och institutionerna, vilket i förlängningen ökar risken för nepotism och korruption.

Få kusinäktenskap, däremot, underlättar social rörlighet och samarbete med främlingar som leder till högre generell tillit och ger meritokratiska institutioner.

Med andra ord; det finns fler skäl att vara tacksam för att jag fick välja partner själv och inte tvingades gifta mig med min kusin. Det är en ynnest som fler borde få erfara. Särskilt när man bor i ett land som Sverige. Inte minst om man är rädd om Sverige.

Rädd för, däremot, bör man vara för kusinvälde.

Läs även: Brinkemo: Romani kris, sedvanerätt och likhet inför lagen