Ett benbrott har de senaste veckorna givit mig gott om tid att surfa på internet. Och en sak som slagit mig är hur många gånger man än idag snubblar över uttalanden typ ”Om det bara fungerade!” när det gäller kommunismen, dess brott och målsättningar. Jag har i 40 år försökt kontra dylika kommentarer med syrliga uttalanden som att om Hitler bara inte haft sådana problem med judar hade Nazityskland med sina storbystade blondiner, eleganta motorvägar och flashiga parader också varit himla trevligt.

Läs även: Sandström: Att driva politik med andras pengar

Det senare brukar leda till att i alla fall vissa inser att de just ursäktar en uppenbart livsfarlig illusion med simpelt önskedrömmande. För något som lett till över hundra miljoner människors död och oändligt många fleras nöd, lidande och förnedring, kan omöjligen vara gott, hur bra det nu än låter.

Fast detta är alltså för många en närmast påtvingad insikt. Det finns någon form av mental svaghet som gör tanken på ett samhälle där allt är gratis och folk bara jobbar med det de tycker är kul, närmast helt oemotståndlig. Sådant tänkande har i alla fall genom historien mer än en gång stuckit fram sitt tryne. Låt oss därför här ta oss tid att fundera lite kring varför så många attraheras av uppenbart dösnack.

En av de första att drömma om ett perfekt samhälle var Platon. Han ville att filosofer skulle styra diktatoriskt över strikt organiserade befolkningar av soldater, bönder och arbetare. Grekerna i gemen var dock smarta nog att ignorera honom. I ljuset av den marginella existens de själva levde i framstod nämligen hans dillerier som skrattretande naiva.

Drömmen om en perfekt tillvaro förpassades därför i två årtusenden till efterlivet, där folk (risk)fritt kunde föreställa sig hur lejon låg sida vid sida med lamm på ändlösa fält med god mat, vin och andra härligheter.

Denna kontrast mellan dröm och verklighet kom i vår judisk-kristna tradition också att användas som ett verktyg mot farligt önsketänkande. Genom att studera hur människor betedde sig drog mer seriösa analytiker slutsatsen att Syndafallet korrumperat den mänskliga naturen. Det vill säga att efter Eva mot Guds inrådan lärt Adam att äta äpplen så hade människans godhet kompletterats med så många medfödda brister som lust, vrede, frosseri, avund, girighet, högmod och lättja att livet på denna sidan pärleporten för evigt delvis kommer att vara ett helvete.

Judar och kristna kom alltså att se sig som etiskt dualistiska varelser med både goda och onda sidor vars samhällen aldrig kan göras helt problemfria. Tvärtom hamrade patriarker, profeter och tänkare i tusentals år in att det enda vi kan göra är att med hjälp av lagar, moralsystem och traditioner stegvis kultivera folks goda sidor och hålla tillbaka deras dåliga. Risken för att ledare och/eller folkmassor skulle förföras av ogenomförbara visioner förblev därför minimal. Och detta fungerade länge hyggligt och över tid blev den västerländska kultursfären överlag både fredligare och frihetligare.

Men, säg den lycka som varar.

På 1500-talet började radikaler, som bara accepterar perfektion, att predika om att allt snabbt kan bli väldigt mycket bättre. Bland annat publicerade Thomas More 1516 boken Utopia om livet på en ö där allt var organiserat på ett bekymmerslöst kollektivistiskt sätt. Detta var en hint om hur han tyckte England borde organiseras. Marknaden för sådana fantasifoster var dock ännu bara i sin linda, så det dröjde till Upplysningen på 1700-talet innan större grupper, likt en gång Platon, helt började tappa markkontakten.

Läs även: Nordling: Marxismens ekonomiska galenskaper igår och idag

Filosofen Jean-Jacques Rousseau vart då först ut med att inte bara beskriva hur en ideal värld såg ut utan också med att presentera ett politiskt program för att skapa den. Hans skriverier liknar mest snåriga feberfantasier, men i korthet ansåg han att människor föddes goda men betedde sig illa på grund av de politiska, religiösa och andra regler som den västerländska civilisationen i årtusenden byggt på. Och allt fornt var skit, bara för att det var gammalt. Hans medicin blev därför att låta en revolution svepa bort allt som fanns och börja om historien från början. När detta skedde skulle den mänskliga urgodheten återkomma och allt bli bra igen.

Det var denna fantasi som under franska revolution eggade jakobinerna att idogt fängsla, tortera och mörda alla som visade någon sympati för det som funnits före 1789. Och framtids- och framstegsandan blev så okontrollerad att man tvingades rationaliserade mördandet. Med hjälp av giljotiner kunde Robespierre och andra under den stora terrorn 1793/94 mörda över 40 000 själar på mindre än ett år.

Rousseaus idéer ledde alltså raka vägen till massmord. Och detta var bara början.

När drömmen att om att starta om från ruta ett kombinerades med industrialismens ändlösa välståndstillväxt brast sedan på 1800-talet de intellektuella dammarna hos många helt. Bland annat förklarade John Stuart Mill att ett fulländat samhälle kunde byggas medelst välfärdssystem och utbildning. August Comte ansåg att allt skulle bli bra om experter fick bestämma. Och Karl Marx räknade med historisk linjal och passare ut precis hur arbetare strax skulle få det så illa att de skulle starta en revolution som rensade samhället från kapitalister, präster och annat oknytt.

Vad som hände var alltså att den realistiska världsuppfattning som präglat Europa sedan antiken började ersattas med ett tygellöst önsketänkande om hur framtiden kunde och borde formas. Samt att många av dessa visioner blev så storslagna och gick så på tvärs med den mänskliga naturen att de krävde tvång och våld för att genomföras. Samt att grunden för det i särklass blodigaste seklet någonsin lades i takt med att denna ansvarslösa världsbild spred sig från galna tänkare till vanligt folk.

Den moderna politikens natur vilar med andra ord på ett skifte från en rationell föreställningsvärld till en ansvarslös idyllisk verklighetsuppfattning som inte tillåter farthinder på Historiens väg mot Det Perfekta Samhället. Efter 1900 kunde därför figurer som Lenin, Stalin och Mao försöka bygga jämlika samhällen medelst nackskott, Mussolini ge Staten sista ordet om allt och Hitler förklara att judarna var en skorv på samhällskroppen som måste skäras bort. För att nu bara de mest kända förbrytarna.

Nästa gång du möter någon med storslagna politiska målsättningar, påtala härför gärna att deras idéer garanterat inte bara är ogörliga utan moraliskt vedervärdiga. Och detta gäller inte bara i möten med socialister och fascister utan alla som anser att folk som vägrar ställa upp på just deras visioner måste bekämpas. För om dagdrömmare får makt landar de nämligen alltid, förr snarare än senare, i att resten av oss måste omprogrammeras och – om vi ändå vägrar foga oss – ”för allas bästa” röjas ur vägen.

Läs även: Brinkemo: Våra kulturers prägling sitter djupt i oss