Facebook noscript imageTörnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige
Björn Törnvall
Krönikörer
Törnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige
Misslyckades UG i sina program att diskutera korankravallernas kärnfråga? Foto: Kicki Nilsson/TT
Misslyckades UG i sina program att diskutera korankravallernas kärnfråga? Foto: Kicki Nilsson/TT

Oavsett om det handlar om den eskalerande gängbrottsligheten, Sveriges märkliga förtalslagstiftning eller Uppdrag gransknings programserie om korankravallerna, så är rädslan att rakt beskriva problemens orsaker och verkligheten som den ser ut paralyserande, och hindrar oss från att formulera verkliga lösningar, skriver Björn Törnvall.

Författaren och journalisten Jan Sjunnesson twittrade om åldringsbrotten och nämnde att sådana var en specialitet för en viss folkgrupp. Han hade bland annat genom sitt arbete egna kunskaper om detta, vilka bekräftades av brottsstatistiken och av en bok, skriven av en i ämnet väl insatt person. Sjunnesson blev polisanmäld och åtalad för brottet hets mot folkgrupp, vilket efter en fällande dom ledde till dagsböter om 13 200 kronor. Han hävdade att tweeten endast var en väldigt kort sakupplysning.

Läs även: Lidström: Den intoleranta svenska familjepolitiken

Sjunnesson menar att det är problematiskt att man inte kan skriva om eller diskutera åldringsbrotten utan att riskera en anmälan och fällande dom om hets mot folkgrupp, när man nämner att en viss etnisk grupp faktiskt är överrepresenterad i brottsstatistiken. Det är lätt att hålla med honom om detta.

Det kan också kännas svårt att förstå att även sanningen kan vara straffbar under förtalsparagrafen i brottsbalken. Det räcker inte med att uppgiften är sann eller skäligt grundad, utan det måste också anses försvarbart att lämna ut den. Spridning av sanna uppgifter, som kan utsätta någon för andras missaktning, kan alltså i vissa fall utgöra brottsligt förtal.

Det kan dock vara tillåtet att lämna ut en sådan uppgift om den har ett högt allmänintresse. Så kallade offentliga eller kända personer anses ha ett högt allmänintresse. De får därför finna sig i att utsättas för granskning och kritik i media på ett sätt som inte får drabba mindre kända personer.

I en rättegång avkrävs vi som vittnen regelmässigt följande vittnesed: Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Att bryta mot detta, det vill säga att ljuga eller undanhålla fakta är att begå mened, vilket är ett brott.

Men att senare sprida den i rätten efterfrågade sanningen i en vidare krets, utanför den för allmänheten öppna rättssalen, kan nu istället vara brottsligt. Bedömningen av när spridandet blir brottsligt är svår att göra, många tycker att logiken i resonemanget haltar. Osäkerheten leder tyvärr till att sanningen ofta kamoufleras till oigenkännlighet eller helt utelämnas i media.

De flesta vet nog att vi i dagens Sverige har ett mycket stort, rent av samhällshotande problem, med gängbildningar och kriminalitet i våra städer. Unga människor och barn – enligt vår definition – oftast med utländsk bakgrund, mördar eller skadar varandra allvarligt med skjutvapen och kniv i kampen om växande drogmarknader.

Eller bara på grund av diffusa kränkningar, vilket verkar ha blivit ännu en särskilt svensk åkomma.

Att gängkriminaliteten är ett växande samhällsproblem är klart. Lika klart är att vi ännu inte vill, får eller vågar kalla en spade för en spade i Sverige. Istället omformulerar vi eller bortser helt från kärnan i problemet, när vi istället borde diskutera möjliga åtgärder öppet och rakt, för att komma tillrätta med situationen. Här följer ett exempel på detta märkliga beteende, i en annan aktuell fråga – korankravallerna förra året.

Läs även: Ahmed: Bokstavstrogna muslimer kan inte vara svenskar

Onsdagen 22 mars sändes i SVT:s Uppdrag granskning en serie program som kallades Påskupploppen. Efter att ha sett programmen menar jag att de istället borde ha kallats Koranupploppen. De handlade om de kravaller och upplopp som iscensattes i flera städer, när provokatören Rasmus Paludan vid påsktiden 2022 reste runt till olika förortsområden i Sverige med stor muslimsk befolkning för att på plats bränna koranen. Hans uppträdanden var tillståndsgivna av polisen, som dessutom förväntades skydda hans grundlagsenliga rätt att få yttra sig på detta sätt.

SVT har med sin märkliga fokusering på ett par av de dömda stenkastande våldsverkarna och sina försök att lägga en stor del av skulden för upploppen på polisen, väckt berättigad uppmärksamhet och stark irritation på många håll. Så här skriver Widar Andersson den 24 mars 2023 i tidningen Folkbladet, vars ledarsida kallar sig oberoende socialdemokratisk:

Vi vet nu att våldsamma mobbar kan slå till mot polisen. De tankar som fyller mig när jag ser de fasansfulla filmerna och bilderna som visas av Uppdrag granskning går i en helt annan riktning: Hur är det möjligt att polisen lyckades utföra sitt livsfarliga uppdrag utan att någon polis eller våldsverkare sköts eller slogs ihjäl? Hur är det möjligt att de svenska domstolarna inte har utmätt hårdare straff i de rättegångar som varit; straffskalan för grovt blåljussabotage slutar vid livstid medan domstolarna har stannat vid som mest några års fängelse? Hur är det möjligt att inte domstolarna har beslutat om utvisning av fler av de dömda brottslingarna? Hur är det möjligt att vårdnadshavarna till det tiotal minderåriga stenkastare som nyligen ”dömdes” i Norrköpings tingsrätt nekar till att deras barn har begått några brott när de attackerar poliser?

Genom att relativisera och till och med definiera om verkligheten på sitt politiskt korrekta sätt försöker SVT och SR få oss att se problemet som något annat än det egentligen är. Problemet är ytterst, som krönikören Luai Ahmed i denna tidning så träffande formulerar det:

Den ideologiska extremism som präglar det muslimska samhället i Sverige och islamisternas syn på Sverige och det svenska samhället.

Detta borde journalisterna på Uppdrag granskning tagit upp och diskuterat under sitt omfattande bakgrundsarbete och den långa sändningstid SVT ägnade åt den hotande utvecklingen i allt fler svenska städer. Så skedde tyvärr inte. UG-inslaget på bästa sändningstid blev istället ännu ett bedrövligt magplask i SVT:s ständiga strävan efter att styra vad vi tittare ska tycka och tänka.

Denna påverkan utsätts vi för varje dag i den statskontrollerade televisionens eller radions nyhetsprogram. Vare sig det gäller gängmorden, som avdramatiserats till att numera kallas för skjutningar, eller de olika väderfenomen som SVT:s och SR:s över hela världen ständigt flygande klimatreportrar kallar för klimatförändringar. Eller i mängden av lika ensidig propaganda från partier och organisationer, som i sin historielöshet tycks vara ute efter samma sak, att omforma vårt fria ekonomiska samhällssystem till ett totalitärt, av de förment goda kontrollerat sådant.

Ingångsvärdena för public services statliga folkupplysning i Sverige tycks otroligt nog vara: Svenskarna tål inte att höra sanningen. Om du har något att berätta, var försiktig och sikta helst lite bredvid målet. Ännu hellre, kalla det som verkligen borde diskuteras för något annat eller sopa det under mattan. Undvik i varje fall så långt det går att nämna problemets verkliga orsak.

Frågan jag slutligen måste ställa är därför rätt given: Hur i all världen skl vi kunna rätta till något, som är riktigt galet, om vi inte törs, får eller vill tala klartext om problemet och dess orsaker?

Läs även: Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Björn Törnvall

Författare och debattör i samhälls-, skogs- och energifrågor