Jag är liberal i ordets klassiska betydelse. Jag tror på individuell autonomi, lika möjligheter och individuella rättigheter. Jag tror på rätten till liv, frihet och egendom och på motstånd mot allt som ställer hinder i vägen för denna vision, vare sig det handlar om stater eller privata aktörer.

Läs även: Sandström: Den svenska liberalismens dekadens

Den klassiska liberalismens moralfilosofi handlar om respekt och acceptans gentemot demokrati och medmänniskor, om att acceptera och respektera andra individers beteenden och åsikter, så länge de inte skadar andra människor.

Det finns en anledning till att liberaler runt om i världen var först med att marschera för kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Liberalers förkärlek för individuell frihet fick dem att snabbare än andra förstå att kvinnors och hbtq-personers rättigheter inte skadar samhället, utan gagnar det.

Med det sagt nödgas jag konstatera att få människor är så bra på att förfuska den klassiska liberalismens tankegods som vår nya klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.

Någonstans på vägen tappade liberalismen bort sig totalt. De liberala idealen gick från ”frihet” till ”fri invandring”. Och den som motsätter denna uppdatering är ingen ”riktig liberal”. Åtminstone om man ska tro Pourmokhtaris nyliberalism.

Den 29 september 2014 skrev hon:

Vi kommer överens om att SD är rasister. Vi kommer överens om att de är annorlunda. Vi kommer överens om att de måste bort.

Språket har sedan dess putsats upp en smula. Föraktet för meningsmotståndare och försöken att isolera och frysa ut dem lever vidare.

I ett av hennes splittrande anti-SD-spel den 2 maj förra året skrev hon:

Problemet är inte SD hit och SD dit, där har Liberalerna redan bestämt sig. Mitt problem är att den migrationspolitik som nu förs från Liberalerna leder till minskad invandring och det är inte liberalt. Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal.

I fall ni inte hängde med i svängarna, så anser hon det alltså vara etablerat att ”liberalism” betyder inte bara individuell frihet hit utan även ”massinvandring”. Även om det alltså handlar om över två miljoner invandrare på två decennier, till ett land med runt 8 miljoner invånare.

Den 22 mars 2019 skrev hon:

Längtar jävligt mycket tills förhållningssätt till SD slutar va en dominerande fråga i svensk politik

”Stort L” som kidsen säger, där ”L” alltså ska tolkas som ”loss”, ergo förlust.

Den 14 maj 2020 skrev hon:

Liberal demokrati får aldrig demonteras i Sverige, det litar jag inte på att SD håller sig ifrån. De är inte bara ett främlingsfientligt, fd. nazistiskt parti utan även antidemokrater and I’m not here for it.

Läs även: DEBATT: Tidigare ledare i Liberalerna – håll tyst!

Jag föreställer mig att hon under Liberalernas möte efter valet markerade att hon som liberal aldrig skulle vara okej med att få stöd av SD, emedan de ”förstör liberalismen”, eller skulle få henne att framstå i dålig dager i och med att hon har byggt hela sin politiska karriär på att hata och exkludera SD. Det är hennes varumärke.

Sedan gick L och offrade hela Pourmokhtaris plan och gav SD ett stort inflytande i partiets hjärtefrågor. Till och med Pourmokhtaris största kritiker hade nog inte föreställt sig att hon skulle nappa på en ministerpost med det upplägget. Men makt är makt och makt korrumperar.

Man skulle kunna säga att Pourmokhtari dödade sin egen definition av liberalism, alltså anti-SD-ism. Och trots att jag beundrar henne som retoriker, politiker och hennes sätt att lyfta narkotikapolitiken, så är det svårt att lita på politiker som kör ett ”if you can’t beat them, join them” helt öppet och inför hela väljarkåren.

Som om väljare inte känner lukten av hyckleriet och makthungern.

Läs även: Altstadt: Att vara liberal är att vara finhackad