Liberalernas röda linjer kring SD tycks hastigt förpassade till glömskans rike. Och till exakt vad ska man använda ett socialliberalt parti som åt ena hållet kapitulerat för skolkapitalismen och åt det andra mot vad som i förrgår var ”fascism”? frågar sig Ann Charlott Altstadt.
Det är väl för mycket begärt att partier ska ha en själ men hur vore det med ett begripligt existensberättigande? Jag har faktiskt i rätt många år grubblat över våra partier och osvikligt halkat in på den existentiella frågan – varför finns Liberalerna? Är partiet en födkrok, en smal hobbyverksamhet eller en restprodukt av förflutenhetens – numera avskaffade – konflikter?
Läs även: Hjort: Inte ens Lööf verkade rädd
Med sjunkande opinionssiffror har man hur som helst, på samma sätt som Centern, alltmer tvingats hävda sin relevans genom en självutnämnd position som politiska vakthundar.
Vilka de röda linjerna är som ska garanteras och absolut inte får överträdas har växlat över tid. Men i utbyte mot en smaskig köttbit tystnar även de mest malliga av liberala gårdvarar.
Ja, det handlar förstås om närheten till regeringsmakten, för hur skulle egentligen småknattarna Liberalerna och Centern i praktiken kunna överleva utom som allierade till något av politikens mer populära partier?
Då måste man också vara beredd att bjuda ut sig, och liberalt är som bekant halt. För ungdomsförbundets ordförande var tydligen ministerposten “väl värt en mässa”. När en enig riksdagsgrupp inklusive de före detta oppositionella lydde ledningen och röstade ja till Tidöavtalet betydde det ju enligt alldeles-nyss-liberalismen att partiet konverterade till nazismen. Och en före detta partiledare tillhörde dem som förstås brast ut i gråt.
Ursäkta mig men Liberalernas politiska show var ju ett skämt. Oppositionen inom partiet kompromissade bort heliga principer så det sjöng i knutarna och innan dess hade deras inpiskare gjort detsamma. Jag vill höra allt om hur de enligt sig själva kunde agera von Papen för att få några liberala punkter i en regeringsförhandling. Vad är det man har omdefinierat? Liberalerna, liberalismen, nazismen eller SD?
De röda linjerna går uppenbarligen någon helt annanstans än där deras landsmöte beslutade, och endast Gud vet var de dragits idag. Det är bara att än en gång konstatera att politik är pajaskonster upphöjt till strategispel. Jag för min del tycker väl att alla liberaler borde börjat böla när det stod klart att de förnedrats kvar i riksdagen genom moderata stödröster endast för en stödhjulsfunktion. Historien verkar ju faktiskt ha onödiggjort Liberalerna annat än som röstboskap.
Läs även: Ahmed: Blev SD överkörda i Tidöavtalet?
Det verkar ha varit enklare förr i världen. Folkpartiet gick till val på att profilera sig gentemot Socialdemokraterna. “Sociala reformer men utan socialism.” En finare sorts politisk hållning för akademiker som inte ville beblanda sig med LO:s kollektiva massa av blåställ. Men det blev så mycket svårare i höjd med Ingvar Carlsson när sossarna slutade vara demokratiska socialister och partiet liksom alla andra omfamnade den nya ekonomiska liberalismen. Vad skulle man nu garantera och slå vakt om?
De röda linjerna blev suddiga i kanten redan då. Jag undrar exempelvis var de bölande liberalerna höll hus när Bengt Westerberg begravde socialliberalismen? Tillsammans med Carl Bildt undertecknade han “Ny start för Sverige” och sålde iväg välfärd och skola till riskkapitalet. Varför grät inte Maria Leissner ikapp med Barbro Westerholm när de nuvarande Liberalerna förvandlades från att vara gymnasieadjunkternas och lärarnas parti till att bli skolägarnas och välfärdsoligarkernas främsta företrädare?
Det är helt befängt att en massa vänsterlutande på sociala medier sekundärsörjer sveket mot liberalismen och uttrycker sin saknad efter äkta liberaler i riksdagen. Skojar ni? Det är väl bara att slå klackarna i taket över att SD:s närvaro tycks ha kylt ner den liberala pulsen i borgarnas reformiver. Har ni inte noterat att de alltså inte gick till val på att sabba arbetsrätten, sänka skatten för höginkomsttagare eller sälja ut ännu mer av det offentliga?
I årets valrörelse behövde vi inte läsa debattartiklar eller höra experter mässa på om för höga marginalskatter, stelhet i lönestrukturen, facket som hinder för arbetsmarknadens funktionssätt eller insiders och outsiders.
Arbetslösheten är skyhög men för första gången blev det inte en valfråga i form av exempelvis förslag som sänkta ingångslöner.
Hur det ska tolkas är ämnet för en annan krönika. Men att häva utanförskapet var en av Alliansens och speciellt Liberalernas stora ambitioner och vallöften. Och fiaskot har fallit i en sådan för partiet behaglig glömska att det väl bara är jag som fortfarande undrar vad som hände med Leijonborgs ekonomiska frizoner i de utsatta förorterna.
Så vad har bölliberalerna egentligen för egna och nya förslag som alternativ till Tidöavtalet förutom att stå upp för människovärdet och en massa fin allmänhumanism?
Socialismen är för ögonblicket död och liberalismen har segrat ihjäl sig. Och för vänstern som dess liberala motsvarighet verkar mänskliga rättigheter och alla likas värde i form av invandrare som grupp och internationellt bistånd vara det enda som finns kvar att värna, vakta och garantera.
Det verkar inte återstå annat för småpartierna än att malas ner som stödparti eller krympa ihop till hela landets lilla HR-avdelning.
