Reaktionerna på SD:s segertåg är fantastiskt roliga. Jämförelserna med 30-talet och Hitler fortsätter förstås, går som på räls vid det här laget och ilskan mot SD:s marknadsföringsmässiga fyndighet vet inga gränser. Förslag mot att förbjuda politisk reklam i kollektivtrafiken luftades av somliga politiker – detta trots att inte ett ord sades när Centerpartiet gjorde samma sak för några år sedan.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf vill stå på Jimmie Åkessons axlar

Fast vänsterns hysteri är varken ny eller förvånande, det hela börjar kännas uttjatat. Med det sagt, det är riktigt uppfriskande att få sig ett gott skratt under valet.

Många har sett videon på den vänsterlagda kvinnan som storgrät när Donald Trump vann presidentvalet 2016. Det var egentligen många som grät. Den rena ångesten som vänstern drabbas av vid politiska mothugg är oftast komiska, men det är också skrämmande. För när den här typen av överkänslosamma människor – *host* Annika Strandhäll *host* – kommer i maktposition, då leder det inte sällan till auktoritära tendenser som isolerar och demoniserar oppositionen.

Det spelar ingen roll om man gillar eller ogillar Trump, hysterin som ägde rum 2016 var hysteriskt roligt . Inte minst för svarta eller bruna republikaner och konservativa. Eller om det nu är POC de var – People Of Color? Eller numer tror jag det är BIPOC – Black, Indigenous, and People of Color – de är? Men 2016 var de fortfarande POC. I Sverige tror jag det fortfarande är rasifierade vi är? I vart fall hade de riktigt kul.

Å ena sidan står där nämligen vita som skriker: ”högern avskyr och vill bli av med bruna och svarta människor!” Å andra sida består en del av högern av bruna och svarta människor.

Konfrontationen blir rolig.

– De vill döda dig!
– Nej.
– JO, DET VILL DE! Du är dum i huvudet! Du fattar ingenting”

Och efter ”konfrontationen” går den förvirrade icke-vita republikanen tillbaka till sina vita republikanska kompisar som uppenbarligen inte vill döda denne. Det är egentligen den hysteriska vänstern som är ”dum i huvudet”, ”fattar ingenting” och är otroligt rasistisk.

De plågade vänsterreaktionerna blir ännu märkligare från en utomståendes perspektiv. Vänstern anklagar SD för att ”sprida rädsla” när hela vänsterns ideologi bygger på just rädsla, att plantera rädsla i människor, särskilt kring SD och särskilt hos invandrare.

Örjan Liebendörfer, som i sin twitterbio beskriver sig själv som ”grön frispråkig debattör” där han även konstaterar att han ”Kommer göra allt jag kan för att förhindra att SD får ökat inflytande”, gick måhända lite väl långt när han sa: ”Om så Åkesson radade upp flyktingar på Sergels Torg och personligen sköt dem med nackskott skulle liberaler och högern fortsätta samarbetet med SD. Det finns ingen gräns längre.”

Jadu, Örjan. Det finns verkligen ingen gräns längre: det gick från reklam på kollektivtrafik till ”Åkesson radar upp flyktingar på Sergels Torg och personlinger skjuter dem med nackskott” på några timmar. Raskt marscherat.

Läs även: Sjunnesson: SD har tvingat S att bli antirasister på riktigt

Andra var lite mer sansade, som Miljöpartiets rättspolitiska talesperson och riksdagsledamot Martin Marmgren som twittrade: ”Finns det något som kan få M, KD & L att ifrågasätta mysandet med SD? Eller har normaliseringsprocessen gått så långt att man sväljer vad som helst? Hur tror SL det känns för en flykting att ta SD:s ”återvandringståg” till jobbet?”

Hur tror SL det känns för en flykting att ta SD:s ”återvandringståg” till jobbet? Tja. Som flykting kunde jag inte sluta skratta när jag såg bilderna på SD:s segertåg. Det var, ärligt talat, det roligaste som hänt svensk politik på mycket länge. Schack matt för SD.

SD-tåget är kul på så många sätt. För det första, precis som med SD, så finns tåget där och man kan inte tänka bort det: verkligheten, alltså. I verkligheten finns såväl SD och deras frågor som det blommiga tåget. Det är inget ”abstrakt monster” som man läser om i Aftonbladet och hör om via tv-rutan. SD är runt omkring oss: det är våra vänner, våra kollegor och våra familjemedlemmar.

Därför blir folk tvingade att kliva på SD-tåget, tåget som segrar och på många sätt vrålar:

Vi som är ”rasister” och ”högerextremister” enligt alla godhetssignalister, vi kommer att bli hörda, kommer att synas, våra röster kommer att bli högre, och ni måste ta itu med oss.

Fantastiskt budskap. Dessutom så är tåget en passning till när Miljöpartiets antirasistiska Åsa Romson konstaterade att när hon går i tunnelbanan och ser sig omkring så uppfattar hon alla i tunnelbanan som svenskar: Etniska svenskar, nyanlända afghaner och somalier, asiatiska turister, invandrare som inte ser sig själva som svenskar: alla var svenskar! Detta bara av att åka tunnelbana.

Det kvicka svaret hon fick från Åkesson var: ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” Schack matt.

Vilket blev en framgångsrik punchline för vad svenskhet innebär och vilka som får vistas i Sverige. Naturligtvis är inte alla svenskar, och alla som befinner sig i Sverige har inte rätt att bo i Sverige.

En kvinnlig twittrare skrev: ”Vägrar kliva på SD-tåget. Det här borde vara förbjudet.”

Smaka på det: Det här borde vara förbjudet.

Skämten skriver sig själva. Dock, risken finns att det inte förblir något att skämta om, utan att förbudsivern resulterar i reell politik och lagstiftning: Vänsterpartiet i Stockholm skickade mycket riktigt ut ett pressmeddelande där de vill förbjuda politisk annonsering i lokaltrafiken.

När andra gör det spelar syrsorna över soundtracket, när SD gör det ska det förbjudas, det är 30-tal igen och så vidare.

Jämförelserna med 30-talet skriver sig själva de också. Judiska Ungdomsförbundet i Sverige la upp den farliga annonsen och twittrade: ”Uppenbarligen så betyder inte ’vi måste lära oss av historien’ något längre i Sverige.”

Det mest gillade svaret på tweeten löd: ”Om ni bara visste hur mycket ni pissar på era förfäder genom att göra denna jämförelse. Det är genuint sorgligt att se.”

De pissade inte bara på de förfäder som tvingade försöka överleva riktiga nazister, utan även på sverigedemokratiska judar som blivit trakasserade och mobbade av de invandrare från Mellanöstern som burit med sig dagens mest aggressiva antisemitism till Sverige.

Hela cirkusen är sorglig att se, men också ganska rolig. I valet mellan att skratta och gråta så bör man välja det förstnämnda.

Politik är för det mesta rätt tråkigt: Bygga broar och vägar, budgetförhandlingar, höj skatten här, sänk skatten där, starta ny myndighet, avskaffa myndighet, bygga bostäder och riva bostäder.

Läs även: Efter SD-tåget: Vänsterpartiet vill förbjuda politisk reklam

Det finns liksom ingen riktig action, det är dåligt med motion för skrattmusklerna som med underhållningsvärde i stort. Utom just när motvallspolitiker som Trump eller SD drar sina förment populistiska trollkort och vänder politiken upp och ner – med all rätt.