I sitt sommartal i helgen sade statsminister Magdalena Andersson (S) att Sverige haft för hög migration och för dålig integration. Det stämmer. Men hon drog inte slutsatsen att dålig integration leder till missnöje mellan de inhemska och de inflyttade, alltså i värsta fall rasism.

Läs även: Statsministerns dystra sommartal: ”Ohållbar migrationspolitik”

Annars är just denna logik uppenbar: illa hanterad hög migration leder i värsta fall till ökad rasism. Därför bör de som ivrar för migration se till att deras välvilja inte skapar just det de vill motverka, det vill säga ökad rasism.

En som drog den slutsatsen hösten 2015 var Yoram Dinstein, en israelisk professor emeritus i internationell rätt på besök i ett Österrike där FPÖ fått ökat stöd – från 20 procent 2013 till 26 procent 2017. Han citeras i James Traubs What was liberalism? (2018) apropå EU:s öppenhet mot migranter:

Om priset för att ta emot flyktingar är att fascister [som FPÖ] kommer till makten, så hoppas jag att de säger nej till att ta emot flyktingarna [min övers.].

Magdalena Andersson behöver inte oroa sig för svenska fascister eftersom de som bevisligen fanns i SD 1988 har försvunnit, vilket den uppmärksammade vitboken har visat.

Däremot finns flera tanketrådar runt sambandet hög immigration > ökad rasism som bör diskuteras.

Om vi håller oss kvar vid SD 1988, så reagerade deras första medlemmar och väljare på blotta förekomsten av utlänningar. De visade med andra ord sin rasism genom att tidigt, ja redan före Balkan-krisen 1992, inte tolerera andra folkgrupper. Huliganerna i Bevara Sverige Svenskt (BSS), som utgjorde stor del av SD:s manskap vid bildandet, visade sin rasism öppet på gatan och alla med något inflytande på debatt och politik tog avstånd från både SD och BSS.

Bara rasister reagerade alltså på att fler utlänningar kom hit 1988, vilket också därmed gjorde dem lätta att avfärda. Men rullar vi sedan fram bandet 32 år till 2010 , så röstade alltså 339 610 väljare in SD i riksdagen. Var de också rasister? Enligt samstämmiga medier och politiker var svaret ja.

Men om hög och illa skött immigration leder till ökad rasism så kunde ju de övriga sju partierna ha dämpat inflyttningen? Regeringen Reinfeldt gjorde som bekant tvärtom och MP fick ett olyckligt och stort inflytande 2011, precis som det lilla men mäktiga partiet tidigare fick i en så kallad flyktingamnesti 2005, denna gång i samarbete med Göran Perssons regering.

Läs även: Hjort: Lööf vill bli Anderssons minister – men är det en nyhet?

Att reagera på hög och illa skött immigration är tillåtet idag, nu när den socialdemokratiska statsministern sagt att detta faktum leder till dålig integration. Men man är inte rasist. Nej, man vill bara landet väl och vem kan väl önska sig fortsatt ökande segregation?

De hundratusentals som röstade på SD 2010 regerade enligt denna logik för tidigt, liksom rasisterna 1988. Från officiellt håll så kunde partier, medier och offentliga företrädare peka på dem och säga: ”Vi är inte rasister som de. De är inskränkta svenskar som blivit lättkränkta av brun hudfärg, nya språk, annorlunda mat och klädsel”.

Magdalena Anderssons aktuella tal om hög migration och dålig integration har numera godkänt även dessa invändningar som tidigare ansetts som rasistiska. Men varken hon eller S är rasister. Däremot klarar vanligt folk inte av fler invandrare, särskilt inte bidragstagare och kriminella. Socialdemokrater i ledningen gör det, men andra sossar ute på landsbygden gör inte det, inte heller deras bonniga grannar och det är ok. De mäktiga i S är fina, de maktlösa är det inte.

Kommer ansvariga partier erkänna att de, trots uppenbara fakta och logik, spätt på rasismen under alla dessa år som migrationen och segregationen ökat? Knappast.

Två miljoner inflyttade på 20 år, de flesta från Afrika och Asien, får konsekvenser. Ökad rasism är dock svår att belägga och Sverige utmärker sig för just sin låga förekomst av rasism.

Läs även: Korn: Självhatet leder till nationens undergång

Ändå kan just Socialdemokraternas nya migrationslinje leda till minskad rasism. En anti-rasistisk strategi som Sverigedemokraternas valframgångar förmått dem till, givetvis utan erkännande. Det var knappast så S hade tänkt sig utvecklingen: att det purunga pariapartiet SD skulle hjälpa det ärevördiga Arbetarepartiet Socialdemokraterna med sitt konkreta antirasistiska arbete. Men det har nog gjort mer nytta än den högljudda antirastiska semantik man ägnat sig åt tidigare.